Vid den senaste folkräkningen i Belarus (Vitryssland) lär uppemot 80 % av befolkningen ha uppgivit belarusiska som sitt modersmål. En betydligt mindre andel sade sig dock använda språket i vardagen, något som väl också stämmer överens med det intryck man får när man besöker landet.
Jag ska genast medge att jag tidigare inte riktigt har förstått mig på denna statistik. Men nu har det åtminstone klarnat en aning, i samband med att Belarus förbereder sig för en ny folkräkning. Även denna gång kommer belarusierna att tillfrågas om sitt modersmål, och det är uppenbarligen inte en så enkel fråga som det i förstone kan tyckas för en svensk.
Häromdagen gick 51 kända belarusiska kulturpersonligheter ut med en uppmaning till landets medborgare att uppge belarusiska som modersmål. Helsnurrigt, tänker nog en del: ett modersmål är väl vad det är och inget man väljer, eller hur?
Vid lite närmare efterforskning visar det sig dock att det runt om i världen finns och har funnits skilda uppfattningar om hur man bör definiera detta ”modersmål”. För många handlar det om det språk som man lär sig först (och bäst) och sedan föredrar att använda till vardags. Och det är garanterat så som de flesta svenskar uppfattar ordet.
Men det finns också förespråkare för ett annat synsätt, där modersmålet istället sägs syfta på det språk som ”hör till” en viss etnisk grupp. Under första hälften av 1900-talet uppgav till exempel många irländare iriska som modersmål, trots att det var det engelska språket som de vuxit upp med och lärt sig som förstaspråk.
På motsvarande sätt förhåller det sig alltså i Belarus. Kanske bidrar också själva ordet för ”modersmål” till detta. ”Rodnaja mova” är termen som gäller på belarusiska, ett uttryck som stammar från ”rod” och som leder tankarna till ”släkte” och ”härkomst” snarare än till ”mamma”.
Nu har de folkräkningsansvariga förebyggt denna potentiella förvirring genom att i en förklaring i frågeformuläret tydligt ange vilken sorts modersmål de är intresserade av: ”Det språk som du lärde dig först som barn”.
Och då blir väl trots allt kulturarbetarnas uppmaning ganska märklig? För om de åtminstone till viss del lyckas med sitt syfte kommer ju den samlade statistiken att bli meningslös.
Men det finns ändå en bakomliggande förklaring som kan vara värd att notera, och den har att göra med den pågående regimstyrda diskrimeringen av det belarusiska språket. Såväl belarusiskan som ryskan har på papperet en jämlik status som officiella språk i Belarus. I praktiken förhåller det sig annorlunda. Ryskan dominerar totalt i de statliga massmedierna och i allehanda myndighetssammanhang, inklusive inom utbildningsväsendet. Människor som väljer att tala och skriva belarusiska trakasseras regelbundet.
De som nu förtvivlat försöker värna belarusiskan vill förstås gärna uppamma ett folkligt stöd för detta språk, och de inser att ett uppriktigt svar på folkräknarnas fråga ytterligare kan förvärra ett redan mycket svårt läge. De förstår också att regimen utan några som helst skrupler kommer att utnyttja folkräkningens resultat till sina egna syften.
Personligen tycker jag att de 51 väljer en felaktig och föga konstruktiv metod. Samtidigt har jag en viss förståelse för att en desperat situation kan ge upphov till desperata handlingar. Och det grundläggande problemet – diskrimineringen av det belarusiska språket – förtjänar definitivt mycket mer uppmärksamhet och engagemang, även från omvärlden.