Häromveckan skrev jag om belarusiska (vitryska) lärare som hotades av avsked om de inte avslutade sina medlemskap i oppositionspartier.
En annan grupp som står i fokus för regimens förföljelse är landets författare. Alla medlemmar i det oberoende belarusiska författarförbundet som samtidigt arbetar inom någon statlig verksamhet har under de senaste dagarna ställts inför ett liknande ultimatum: Gå ur författarförbundet om du vill ha kvar jobbet.
Författarförbundet beskrivs i detta sammanhang av regimen som ”en destruktiv organisation”, att vara medlem i detsamma anses ”oförenligt med att inneha en tjänst inom statliga institutioner eller myndigheter”.
Bakgrunden till regimens aversion mot författarförbundet är att många av dess medlemmar dels förbehåller sig rätten att skriva vad de vill, utan att låta sig censureras av myndigheterna, dels fortsätter skriva på belarusiska, det språk som trots sin officiella status systematiskt diskrimineras av regimen.
För att bekämpa de ”illojala” författarna skapade regimen för några år sedan ett nytt författarförbund. Dess namn är snarlikt: ”Belarus författarförbund” (Саюз пісьменьнікаў Беларусі), att jämföra med det oberoende ”Belarusiska författarförbundet” (Саюз беларускіх пісьменьнікаў)
Föga förvånande återfinns dagens främsta belarusiska författare just i det oberoende förbundets led: Ryhor Baradulin, Uladzimir Arlou, Uladzimir Njakljajeu m.fl. Vice ordförande är för övrigt Barys Pjatrovitj, som är redaktör för Belarus enda oberoende litterära tidskrift Dzejaslou och vars hyllade bok Fresker häromåret gavs ut på svenska (i översättning av Dmitri Plax).
De regimvänliga författarna leds av Mikalaj Tjarhinets, en thrillerförfattande generallöjtnant och politiker som under större delen av 2000-talet hörde till president Lukasjenkas närmaste krets.
De nya hoten om avsked är bara de senaste i en lång rad av trakasserier mot Belarus oberoende författare. Många av dem är förhindrade att publicera sig i statligt drivna tidskrifter, statliga förlag ger inte ut deras verk och det blir allt svårare för dem att få framträda med uppläsningar i skolor och i andra offentliga sammanhang. Skolor och universitet ”uppmanas” till exempel att istället bjuda in författare från Tjarhinets förbund.
Nu har det oberoende författarförbundets styrelse fått nog och gjort ett uttalande där man kräver att förföljelsen av organisationens medlemmar upphör. Det vore väl alltför optimistiskt att tro på något konkret resultat av detta uttalande. Ändå är det viktigt att de säger ifrån. Likaså är det viktigt att de belarusiska författarnas trängda situation uppmärksammas av omvärlden.
