(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 7, läs om hela projektet här)
Yttrandefriheten är starkt begränsad i Belarus (Vitryssland). Det hade EU koll på i november 2006 när man krävde demokratiseringsreformer av den belarusiska regimen. Men hur har utvecklingen på detta område egentligen sett ut under de senaste åren, fram till idag? Zjana Litvina, ordförande i det oberoende Belarusiska journalistförbundet, ger sin syn på saken:
(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 6, läs om hela projektet här)
Belarus (Vitryssland) är det enda landet i Europa, där dödsstraff fortfarande tillämpas aktivt. EU krävde 2006 att det skulle avskaffas. Här hör vi juristen Valjantsin Stefanovitj från människorättsorganisationen Vjasna konstatera att redogöra för huruvida den belarusiska regimen tillmötesgått EU:s krav:
(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 5, läs om hela projektet här)
Respekten för etniska minoriteters rättigheter är ett av de områden där EU efterlyst förbättringar från den belarusiska (vitryska) regimens sida. Här berättar Andrej Patjobut från Förbundet för Vitrysslands polacker om just den polska minoritetens situation:
(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 4, läs om hela projektet här)
Hur är det med de fackliga rättigheterna i Belarus (Vitryssland)? Har situationen blivit bättre under det senaste året? Nej, inte om man får tro Aleksandr Jarosjuk, ledare för Belarus demokratiska fackförbund:
(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 3, läs om hela projektet här)
Östgruppens och Vjasnas Youtube-projekt om människorättssituationen i Belarus (Vitryssland) går vidare. Tatsiana Revjaka från Vjasna – som 2006 fick det stora Anna Lindh-stipendiet – berättar här om hur brottsutredningarna rörande de försvunna belarusiska oppositionsprofilerna Viktar Hantjar, Jury Zacharanka, Anatol Krasouski och Dzmitry Zavadski alltjämt står stilla.
(Belarusiska röster om mänskliga rättigheter, del 1 och 2)
Med start idag låter Östgruppen den belarusiska (vitryska) demokratirörelsen komma till tals på Youtube. I totalt tolv videoklipp redogör lika många belarusiska experter för utvecklingen på människorättsområdet under det senaste året. Utgångspunkten är tolv konkreta krav som EU tidigare riktat till den belarusiska regimen. Förhoppningsvis kan de fungera som vägledning inför det EU-möte som i mitten av november ska fatta beslut om EU:s fortsatta Belaruspolitik.
Först ut är Aleh Hulak från Helsingforskommittén och Enira Branitskaja från Solidaritet. De talar om kraven på fria och rättvisa val respektive ett stopp för godtyckliga arresteringar och polisbrutalitet. Flera klipp kommer att publiceras under de närmaste dagarna. Allihop samlas på Östgruppens hemsida, HÄR.
Slutsatsen är dyster. Inte ett enda av EU:s krav har hittills uppfyllts.
Från Ukraina kommer otäcka larmrapporter om svininfluensans spridning. Också i Belarus (Vitryssland) ökar nu oron för sjukdomen ordentligt. Det figurerar skiftande rapporter i massmedia om antalet insjuknanden. Ovanligt många sägs få behandling för lunginflammation. Huruvida svininfluensan är inblandad i dessa fall är oklart. Vissa uppgifter gör gällande att myndigheterna döljer information.
Hälsoministern hävdar att situationen är under kontroll. Men i ett land där samhällsinformation ständigt förvanskas för att passa regimens intressen, vågar ingen riktigt tro på det som sägs officiellt.
Det är som människorättsförsvararen Hary Pahanjajla konstaterar i en kommentar: ”Paniken kommer som ett resultat av att människor inte får höra sanningen”.
Den uppkomna situationen visar tydligt på vikten av en fungerande press- och yttrandefrihet, särskilt i samband med krislägen. Och på detta område är som bekant Belarus inget föredöme.
Den belarusiska (vitryska) människorättsorganisationen Vjasna driver för närvarande en kampanj för att dödsstraffet ska avskaffas. Belarus är för närvarande det enda landet i Europa som aktivt tillämpar detta straff.
Inom ramen för kampanjen utlyste Vjasna bland annat en tävling som gick ut på att gestalta motståndet mot dödsstraff på ett konstfullt och gärna originellt sätt.
En av vinnarna som utsågs häromveckan är matematikern Michas Bulavatski, som med hjälp av matematisk teori visat att förekomsten av dödsstraff sänker en stats moralnivå.
Inledningsvis presenterar Bulavatski två utgångspunkter för beräkningen:
1) En människa som är kapabel att döda en annan människa är omoralisk (A), medan en människa som inte är kapabel till denna gärning är att betrakta som moralisk (M).
2) Statens moralnivå (m) utgörs av andelen moraliska människor i förhållande till statens folkmängd (n), uttryckt i procent. Statens grad av omoral (a) blir då enligt motsvarande sätt att räkna andelen omoraliska människor i förhållande till folkmängden, uttryckt i procent.
Bulavatski resonerar vidare:
Låt oss anta att folkmängden uppgår till 10 personer, varav 3 A och 7 M. Statens moralnivå är då 70%. En av A begår ett brott, för vilket vederbörande straffas med döden. Avrättningen verkställs rimligen av någon av M. Men därigenom förvandlas denna M till A, eftersom han/hon dödat en annan människa. Följaktligen består staten då av 9 personer, varav 3 A och 6 M, vilket innebär att statens moralnivå sjunkit till 67%. Folkmängden har alltså minskat medan andelen omoraliska människor förblivit konstant.
Utifrån detta resonemang konstruerar Bulavatski så ett matematiskt bevis som går att använda på valfri stat, och där man oberoende av utgångsvärdena kan tillämpa följande formel för att fastställa dödsstraffets negativa effekt på moralnivån:
(x/n) – ((x-1)/(n-1)) = (n-x)/(n(n-1))
där x står för antalet moraliska människor och y står för antalet omoraliska människor.
Till tröst för oss som inte riktigt hänger med i alla svängar konstaterar matematikern avslutningsvis att det ”under alla omständigheter är rimligt att hålla med om kärnan i det bevisade påståendet även utan hjälp av matematiska beräkningar”. Skönt!
Idag har Belarus (Vitrysslands) president Aljaksandr Lukasjenka kungjort att nästa presidentval planeras gå av stapeln i början av 2011.
I ett samtal med den belarusiska valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna meddelade Lukasjenka att han är en anhängare av ”ärliga, rättvisa och öppna valkampanjer”.
Det är ju inte riktigt det intrycket man har fått av tidigare politiska val i Belarus. Oberoende valövervakare har konsekvent underkänt dem sedan Lukasjenka kom till makten. Senast skedde det i samband med parlamentsvalet förra hösten. Ändå belönades regimen med tillfälligt upphävda visumsanktioner. En tecknad satirfilm (gjord av Tretsij Sjliach) på detta tema finns här:
OSSE representeras här av sin dåvarande ordförande, Finlands utrikesminister Alexander Stubb. Redan då verkar han ha vacklat lite i bedömningsförmågan, även om de rosa glasögonen inte syns i filmen…
Ett av de första belarusiska (vitryska) ord som jag lärde mig förstå på svenska var ”затрыманы”, dvs. ”gripen” eller ”arresterad”. Det var nämligen ett av de vanligaste orden i människorättsorganisationernas regelbundet publicerade information om vad som hände i Belarus.
Tyvärr är detta fortfarande ett frekvent ord i belarusiskan. Men det finns förstås många andra och mycket trevligare ord att lära sig. De allra flesta svenskar har i själva verket ett helt språk kvar att upptäcka. Och vi som redan kan en del kommer nog aldrig att bli fullärda.
Nu har Amanda Lövkvist tagit fasta på detta och startat en studiecirkel i belarusiska på Internet. Innehållet bestäms av deltagarna själva, i sann svensk studiecirkeltradition. Den första cirkelträffen handlar till exempel om folkvisan ”Kupalinka”
Alltså: Lär dig belarusiska du också! Gå med i studiecirkeln Hurtok (det belarusiska ordet för cirkel)!
Härmed nominerar jag Finlands utrikesminister Alexander Stubb till ”The Rosa Glasögon Award”.
”Att se världen genom rosa glasögon” lyder ett belarusiskt (vitryskt) talesätt i direktöversättning till svenska. Den mer idiomatiska svenska motsvarigheten är väl egentligen ”att se allt i rosenrött”.
Efter ett möte med sin belarusiske kollega Siarhej Martynau häromdagen hävdade Stubb att Belarus är ”på väg åt rätt håll”. Han har uppenbarligen inte läst den dystra rapport om allvarliga brister i yttrandefriheten som Civil Rights Defenders och flera andra organisationer just har publicerat. Han har tydligen inte heller noterat det polisvåld som drabbat fredliga demonstranter vid ett flertal tillfällen under hösten, senast igår.
Siarhej Martynau och Alexander Stubb
Finlands utrikesminister Alexander Stubb
I den belarusiska (vitryska) huvudstaden Minsk marscherade idag en stor grupp jultomtar iväg till riksåklagaren för att frivilligt överlämna sig åt myndigheterna. Med sig hade de ett skriftligt erkännande som löd ungefär så här:
”Vi meddelar härmed att vi är verksamma inom den icke-registrerade Jultomteorganisationen i Belarus. Denna organisation har under många år genomfört följande verksamhet: organisering av julfirande på olika orter i Belarus, utdelning av julklappar (också bland omyndiga), framförande av julgratulationer och lyckönskningar vid möten och i olika slags tryckta publikationer.”
Eftersom jultomtarna var mycket väl medvetna om att det är förbjudet för oregistrerade organisationer att verka i Belarus, bad man riksåklagaren om ”ett kompromisslöst utlåtande om deras ’smutsiga jultomteverksamhet’”.
Bakom tomteaktionen stod demokratirörelsen Asambleja, som på detta sätt ville väcka uppmärksamhet kring den människorättsvidriga paragraf 193 i Belarus brottsbalk, den lag som gör det straffbart med upp till två års fängelse att verka inom en organisation som inte registrerats av myndigheterna.
Nu återstår bara att se om jultomtarna får tillbringa årets julhelg bakom lås och bom…
Några bilder från aktionen:
Riksdagsledamoten Annelie Enochson (KD) har lämnat in höstens enda motion på temat Belarus (Vitryssland).
I motionen tar Enochson upp den svåra människorättssituationen i landet, inklusive den inskränkta föreningsfriheten i form av bland annat paragraf 193, och den regelbundna förföljelsen av oliktänkande.
Hon nämner också de fyra regimkritiker som försvann för ungefär tio år sedan och som befaras ha mördats på initiativ av personer i president Lukasjenkas närmaste krets.
Som avslutning manar Enochson till en ”aktiv svensk belaruspolitik där det svenska arbetet särskilt inriktas på att stödja demokrati och mänskliga rättigheter”.
Mycket bra, Annelie Enochson!
Den belarusiska (vitryska) organisationen Asambleja driver en egen kampanj mot paragraf 193, lagen som i strid med FN:s människorättsdeklaration inskränker föreningsfriheten i Belarus.
Inom ramen för kampanjen har Asambleja bland annat producerat några tecknade satirfilmer. En av dem finns hittills med svensk text:
Fler filmer kommer så småningom…
Den norsk-belarusiske sångaren Alexander Rybak har ställt till det igen. På sin facebook-sida lade han häromdagen ut ett foto på sig själv och president Aljaksandr Lukasjenka. I bildtexten skrev han: ”Jag och Belarus president. Tack vare honom är Minsk en av Europas vackraste och renaste städer. Kom på besök!”
(Fotot hämtat från Rybaks facebook-sida)
Reaktionerna i Norge har inte låtit vänta på sig. Amnesty och Norska Helsingforskommittén anklagar honom för att vara naiv. Själv medger han i en kommentar att ”det nog inte var så genomtänkt”. Han har också ändrat lite i bildtexten.
Efter segern i vårens Eurovisionsschlagerfestival åkte Rybak till Belarus och uppträdde i en teveshow med Lukasjenka i publiken. Norska Amnesty kritiserade honom redan då för att han lät sig utnyttjas av diktaturens propagandaapparat, något som till exempel framgår väldigt tydligt i detta inslag:
Troligen är Rybak inte ett dugg insatt i vad som pågår i hans tidigare hemland. Men han har väl rimligen en omgivning som kan hjälpa honom att förstå det. Eller också är han helt enkelt sympatiskt inställd till Lukasjenka, vilket han naturligtvis har all rätt att vara.
Att skylla på naivitet går väl kanske an en gång, men nu är Rybak faktiskt en vuxen människa. Och även om han inte är intresserad av politik har han som alla andra ett ansvar för vad han gör, och vilka konskevenser hans agerande får.
Vid den senaste folkräkningen i Belarus (Vitryssland) lär uppemot 80 % av befolkningen ha uppgivit belarusiska som sitt modersmål. En betydligt mindre andel sade sig dock använda språket i vardagen, något som väl också stämmer överens med det intryck man får när man besöker landet.
Jag ska genast medge att jag tidigare inte riktigt har förstått mig på denna statistik. Men nu har det åtminstone klarnat en aning, i samband med att Belarus förbereder sig för en ny folkräkning. Även denna gång kommer belarusierna att tillfrågas om sitt modersmål, och det är uppenbarligen inte en så enkel fråga som det i förstone kan tyckas för en svensk.
Häromdagen gick 51 kända belarusiska kulturpersonligheter ut med en uppmaning till landets medborgare att uppge belarusiska som modersmål. Helsnurrigt, tänker nog en del: ett modersmål är väl vad det är och inget man väljer, eller hur?
Vid lite närmare efterforskning visar det sig dock att det runt om i världen finns och har funnits skilda uppfattningar om hur man bör definiera detta ”modersmål”. För många handlar det om det språk som man lär sig först (och bäst) och sedan föredrar att använda till vardags. Och det är garanterat så som de flesta svenskar uppfattar ordet.
Men det finns också förespråkare för ett annat synsätt, där modersmålet istället sägs syfta på det språk som ”hör till” en viss etnisk grupp. Under första hälften av 1900-talet uppgav till exempel många irländare iriska som modersmål, trots att det var det engelska språket som de vuxit upp med och lärt sig som förstaspråk.
På motsvarande sätt förhåller det sig alltså i Belarus. Kanske bidrar också själva ordet för ”modersmål” till detta. ”Rodnaja mova” är termen som gäller på belarusiska, ett uttryck som stammar från ”rod” och som leder tankarna till ”släkte” och ”härkomst” snarare än till ”mamma”.
Nu har de folkräkningsansvariga förebyggt denna potentiella förvirring genom att i en förklaring i frågeformuläret tydligt ange vilken sorts modersmål de är intresserade av: ”Det språk som du lärde dig först som barn”.
Och då blir väl trots allt kulturarbetarnas uppmaning ganska märklig? För om de åtminstone till viss del lyckas med sitt syfte kommer ju den samlade statistiken att bli meningslös.
Men det finns ändå en bakomliggande förklaring som kan vara värd att notera, och den har att göra med den pågående regimstyrda diskrimeringen av det belarusiska språket. Såväl belarusiskan som ryskan har på papperet en jämlik status som officiella språk i Belarus. I praktiken förhåller det sig annorlunda. Ryskan dominerar totalt i de statliga massmedierna och i allehanda myndighetssammanhang, inklusive inom utbildningsväsendet. Människor som väljer att tala och skriva belarusiska trakasseras regelbundet.
De som nu förtvivlat försöker värna belarusiskan vill förstås gärna uppamma ett folkligt stöd för detta språk, och de inser att ett uppriktigt svar på folkräknarnas fråga ytterligare kan förvärra ett redan mycket svårt läge. De förstår också att regimen utan några som helst skrupler kommer att utnyttja folkräkningens resultat till sina egna syften.
Personligen tycker jag att de 51 väljer en felaktig och föga konstruktiv metod. Samtidigt har jag en viss förståelse för att en desperat situation kan ge upphov till desperata handlingar. Och det grundläggande problemet – diskrimineringen av det belarusiska språket – förtjänar definitivt mycket mer uppmärksamhet och engagemang, även från omvärlden.
Ett 50-tal belarusiska (vitryska) och internationella organisationer följer under samlingsnamnet BIIM gemensamt upp och analyserar utvecklingen på människorättsområdet i Belarus. Resultatet av denna analys presenteras regelbundet i rapportform.
Häromdagen kom den senaste rapporten, som liksom sina föregångare inte är någon munter läsning. Systemförändringar lyser alltjämt med sin frånvaro, konstaterar svenska Civil Rights Defenders (som medverkar i BIIM). Repressiva lagar finns kvar och regimen fortsätter att motverka det civila samhället.
Hela rapporten finns att läsa här.
Nu har Svenska Akademien – som bland annat ansvarar för den språknormerande ordboken SAOL – tagit ställning till frågan om det bör heta ”Belarus” eller ”Vitryssland”. I ett brev till Initiativgruppen för Belarus meddelar ständige sekreteraren Peter Englund att Svenska Akademien ”beslutat att substantiven ’vitryss’ och ’vitryska’ framgent skall ersättas med ’belarusier’ respektive ’belarusiska’ och adjektivet ’vitrysk’ med ’belarusisk’”.
Beskedet innebär förstås en stor triumf för oss som förespråkar ett namnbyte i Sverige. Nästa steg framåt kan tas nu på torsdag när namnfrågan kommer att behandlas hos Språkvårdsgruppen, där bland annat Svenska Akademien och Språkrådet ingår.
Initiativgruppen för Belarus har tidigare också uppvaktat UD i detta ärende. I ett kort svar på en skriftlig riksdagsfråga meddelade dock utrikesminister Carl Bildt i somras att någon namnändring inte var aktuell, och att han betraktade ”Belarus” som ett exempel på ”onormalt språkbruk”. Det förvånande i sammanhanget var att Bildt tidigare förespråkat ett namnbyte och även själv flitigt använt benämningen ”Belarus”, inte minst på sin egen blogg.
Efter Svenska Akademiens ställningstagande blir det onekligen problematiskt för UD att avfärda ”Belarus” med hänvisning till hävdvunna normer. Den logiska konsekvensen borde vara att man istället bejakar den förändring som ägt rum i omvärlden och bestämmer sig för att ändra den officiella svenska benämningen från ”Vitryssland” till ”Belarus”.
Igår och idag genomförde det belarusiska (vitryska) inrikesdepartementet en internationell tvådagarskonferens med rubriken ”Polisverksamhetens demokratiska grunder”. Konferensen var ett samarrangemang mellan inrikesdepartementet och OSSE, för finansieringen stod enligt uppgift Sveriges och Tysklands regeringar.
Enligt inrikesdepartementets egen information om evenemanget deltog representanter från en rad länder: Ryssland, Moldavien, Armenien, Azerbajdzjan, Kazakstan, Georgien, Ukraina, Polen, Belgien och Sverige.
Deltagarna skulle enligt samma källa få bekanta sig med såväl teoretiska som praktiska moment inom det polisiära området, utifrån respektive lands rättssystem.
Sedan står följande att läsa:
”Konferensen kommer att göra det möjligt att lyfta fram belarusiska erfarenheter av att upprätthålla den allmänna ordningen, inklusive i samband med massevenemang. Därigenom kan dessa erfarenheter också spridas till övriga medverkande länder.”
Var polisingripandet på Oktobertorget i Minsk igår kväll också ett inslag i nämnda konferens, kantänka? En uppvisning av hur den belarusiska polisen upprätthåller den allmänna ordningen? I så fall får man väl hoppas på en så liten spridningseffekt som möjligt…
(DN)
Sveriges utrikesminister Carl Bildt har idag träffat en belarusisk delegation bestående av representanter från människorättsrörelsen och den politiska oppositionen.
Gårdagens brutala polisingripande i Minsk var förstås ett givet samtalsämne. EU har idag reagerat mot händelsen i ett separat uttalande. Bra!
Den belarusiska delegationen tog också upp ytterligare en rad aktuella problem med relevans för EU:s fortsatta belaruspolitik. Bland annat informerades Bildt om förekomsten av politiska fångar och den beryktade paragraf 193 i Belarus brottsbalk. Enligt paragraf 193 är det brottsligt att verka i en organisation som inte registrerats (= godkänts) av myndigheterna. Straffet kan bli upp till två års fängelse för den som trotsar lagen. Eftersom justitiedepartementet som regel avslår registreringsansökningar från regimkritiska organisationer, utgör paragraf 193 ett effektivt redskap för att skrämma regimkritiska människor till passivitet. Samtidigt står den i uppenbar strid med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.
Ikväll slog den belarusiska (vitryska) polisen återigen till med kraft mot en demonstration i centrala Minsk. Ett trettiotal personer misshandlades och greps.
Demonstrationen hölls med anledning av att det idag är tio år sedan de kända oppositionsprofilerna Viktar Hantjar och Anatol Krasouski kidnappades och mördades. Läs mer om deras öde och om brottsmisstankarna mot personer i president Lukasjenkas närmaste krets.
Idag är det precis tio år sedan den belarusiske (vitryske) oppositionspolitikern Viktar Hantjar och hans vän, den kände affärsmannen Anatol Krasouski (som aktivt stödde demokratirörelsen) kidnappades i Minsk. På flera håll i och utanför Belarus hålls idag minneshögtider.
Ingen har hittills ställts till svars för dessa brott. Men personer i president Aljaksandr Lukasjenkas närmaste krets misstänks ha varit inblandade i försvinnandena. Därför är det också viktigt att omvärlden på högsta möjliga politiska nivå trycker på för att få till stånd seriösa och objektiva brottsutredningar i fallet.
Läs mer i Östgruppens pressmeddelande och på Chartyja97:s hemsida.
Det blev bötesstraff för alla de 17 personer som igår ställdes inför rätta efter onsdagens demonstration i Minsk. Domstolsförhandlingarna ägde rum bakom lyckta dörrar.
De dömda har vittnat om hur de blev misshandlade av polisen i samband med gripandet i onsdags kväll.
Valjantsin Stefanovitj från den belarusiska (vitryska) människorätts-organisationen Vjasna förklarar de förhållandevis milda domarna (motsvarande händelser tidigare har ofta resulterat i kortare fängelsestraff för demonstranter) med att regimen inte vill ådra sig kritik från EU. I november ska EU ompröva sin sanktionspolitik gentemot Belarus, och nya fängslanden ser naturligtvis inte bra ut i det sammanhanget.
Å ena sidan är det förstås positivt – inte minst för de dömda – att EU:s engagemang uppenbarligen leder till vissa resultat.
Men i det större perspektivet är inte själva påföljden avgörande, och det bör EU markera tydligt. Det centrala är att rätten till mötesfrihet än en gång har förtrampats. Och just respekten för mötesfriheten är ett av de områden som EU har lyft fram som en tydlig indikator inför sin kommande bedömning.
Slutsatsen är enkel: Att demonstranterna ”bara” dömdes till böter är inget demokratiskt framsteg. Att de på ett rättsvidrigt sätt hindrades att framföra sin åsikt är ännu ett tecken på att Belarus inte uppfyller villkoren för avskaffade sanktioner.
Igår kväll genomfördes i Minsk en demonstration mot rysk militär närvaro i Belarus (Vitryssland). Polisen slog till med sedvanlig brutalitet och dussintals demonstranter misshandlades och greps.
Just i denna stund pågår rättegångarna mot de gripna. Människorättsorganisationen Vjasna uppdaterar kontinuerligt information om utfärdade domar, hittills rör det sig om bötesstraff.
Rättegångslokalerna är till stor del blockerade av polis och vaktpersonal, vilket omöjliggör en rimlig insyn i förhandlingarna. Vjasnas jurist Uladzimir Labkovitj blev med våld utkörd från en av rättegångarna, med motiveringen att det saknades plats för honom i lokalen. Detta trots att ett tjugotal stolar stod tomma…
Att döma av de hastigt utfärdade domsluten, så rör det sig inte om någon seriös granskning av eventuella brottsanklagelser. Istället har man uppenbarligen redan på förhand bestämt sig för att straffa dem som vågade delta i demonstrationen.
Det belarusiska (vitryska) justitiedepartementet har inlett en översyn av paragraf 193. Jag har tidigare skrivit om denna lagparagraf, bland annat här. Ännu mer bakgrundsinformation finns på Östgruppens kampanjsida.
Vi i Östgruppen välkomnar beskedet. Men det finns ingen anledning att jubla än. Risken är uppenbar att det bara handlar om ett substanslöst utspel från den belarusiska regimen. EU kräver demokratiska framsteg i utbyte mot permanent avskaffade sanktioner. Kanske hoppas Lukasjenka att detta besked ska vara tillräckligt för att få EU på gott humör inför en kommande utvärdering av sanktionspolitiken.
Jag hoppas å min sida att EU inte nöjer sig med dylika små signaler i rätt riktning. Någon egentlig demokratisering är det inte tal om förrän det genomförs omfattande reformer av lagstiftningen och dess tillämpning. Paragraf 193 måste avskaffas. Vallagarna måste göras om så att det blir möjligt att genomföra fria och rättvisa val. Ytterligare en rad repressiva lagar måste försvinna och rättsväsendet göras oberoende av den sittande regimen. Då kan vi börja prata om demokratisering.
Ola Larsmo följer upp sin granskning av Teliasoneras förehavanden i Belarus (Vitryssland). Genom ett aktuellt beslut i en skiljedomstol har Teliasonera blivit tilldömt ägarmajoritet i dotterbolaget Turkcell, det vill säga det bolag som samarbetar direkt med den belarusiska staten.
Därmed faller också det försvarsargument som Teliasonera anförde i våras, när affärerna i Belarus uppmärksammades och ifrågasattes i Svenska Dagbladet. Så här sa Teliasoneras kommunikationsdirektör Cecilia Edström då:
”Vi sitter i styrelsen för Turkcell som tar beslut om investeringar men vi har ingen egen majoritet. De dagliga besluten tas av Turkcells operativa ledning.”
Nu har Teliasonera alltså snart egen majoritet. Då handlar det inte längre bara om att blunda för sina affärspartners omoraliska beteende (vilket är illa nog!), utan istället om att själv vara högsta ansvarig för det.
Precis som Larsmo påpekar äger svenska staten i sin tur 37 % av aktierna i Teliasonera. Tillsammans med finska staten har man till och med en majoritet av aktierna. Kanske läge för den svenska och finska regeringen att agera gemensamt? Eller tycker man att det är helt i sin ordning att kritisera förtrycket och samtidigt hjälpa det på traven?
Läs också tidigare inlägg här på bloggen:
Nu har han gjort det igen, Aljaksandr Lukasjenka. Erkänt att resultatet i det belarusiska (vitryska) presidentvalet 2006 manipulerades.
I en intervju för den ryska nyhetsbyrån ITAR-TASS häromdagen förklarade Lukasjenka att han egentligen hade fått 93 % av rösterna i valet 2006, men då gett order om att det officiella resultatet skulle justeras ner till drygt 80 %. Anledningen ska ha varit att till exempel EU aldrig skulle ha accepterat ett valresultat på över 90 %.
Nu accepterade ju inte EU valresultatet i alla fall, och inte andra demokratiskt sinnade länder heller. Oberoende valövervakare kunde notera ett systematiskt valfusk till förmån för Lukasjenka och fastslog därmed att valet varit långtifrån fritt och rättvist. Valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna blev till och med uppsatt på EU:s sanktionslista som högsta ansvarig för fusket.
Men det är alltså inte första gången som Lukasjenka gör detta märkliga utspel. Redan i november 2006 berättade han ungefär samma sak vid en presskonferens i Minsk:
Man kan kanske se det hela som ett bisarrt skämt från Lukasjenkas sida (trots hans egna bedyranden om att han talar sanning). Ändå säger det en del om hans föraktfulla inställning till grundläggande demokratiska principer. Och i grunden är det naturligtvis en tragedi att det belarusiska folket berövats rätten att i fria val utse sitt politiska ledarskap.
Idag protesterar vi mot Sveriges Radios beslut att lägga ned sina belarusiska (vitryska) radiosändningar. Kom till Radiohuset kl. 15.00 du också!
Huvudarrangör är Liberala Studenter. Östgruppen har också ställt sig bakom aktionen. Läs mer om bakgrunden här.
Konkret information om dagens aktion finns här.
Teliasonera visar i sin kommentar till DN att man inte förstått någonting om hur människorättssituationen i Belarus (Vitryssland) ser ut. Hög tid för ansvariga politiker att agera!
Se tidigare inlägg för bakgrund till historien:
