Idrott och politik på samma sida av myntet

Deltagarna i seminariepanelen: Marek Migalski, Peter Stastny, Morten Lökkegaard, Olle Schmidt, Volha Stuzjinskaja och Martin Uggla

Utgångspunkten för det seminarium i EU-parlamentet om ishockey-VM 2014 i Belarus (Vitryssland) som jag igår medverkade i var frågan om idrott och politik kan ses som två sidor av samma mynt. Mitt svar blev att när det gäller Belarus är de snarare på samma sida av myntet. Och det är ett förtryckets mynt som används som betalningsmedel för att hålla regimen kvar vid makten.

Det stundande värdskapet för ishockey-VM spelar en viktig roll för att skapa legitimitet för Aljaksandr Lukasjenka. Via omfattande exponering i hårt styrda statliga massmedier kommer det att bidra till att framställa honom som en framgångsrik och internationellt erkänd ledare.

På den andra sidan av myntet finner vi regimens försök att tysta oliktänkande, med hjälp av bland annat våld, fängslanden och repressiv lagstiftning.

Genom att förlägga ishockey-VM 2014 till Belarus bidrar det internationella ishockeyförbundet till att höja myntets värde, till gagn för förtryckarregimen, till men för dem som verkar för en demokratisk utveckling i landet. Man skänker helt enkelt legitimitet åt en regim som förtrycker landets befolkning.

Den starka kopplingen mellan idrott och politik i Belarus är viktig att ha i åtanke när man diskuterar frågan om ishockey-VM, särskilt med tanke på att representanter från både det svenska och internationella ishockeyförbundet brukar avvisa kravet på en flytt av VM just med hänvisning till att de inte vill blanda ihop idrott och politik.

Det tål därför att upprepas – och det gjorde jag också vid seminariet i Bryssel: Ishockey-VM i Minsk 2014 är ett regeringsprojekt. Organisationskommittén som ansvarar för genomförandet av mästerskapet leds av premiärministern Michail Mjasnikovitj. Och övriga medlemmar i nämnda kommitté är inte vilka som helst. Där finns bland annat informationsministern Aleh Praleskovski, ansvarig för den propaganda som pumpas ut via de statliga massmedierna. Där finns också inrikesministern Ihar Sjunevitj, tidigare verksam inom säkerhetstjänsten KGB. Sjunevitj var en av dem som ledde förhören med dem som greps i samband med protesterna mot valfusk vid presidentvalet i december 2010. Han förhörde bland annat presidentkandidaten Andrej Sannikau, och lär ha haft stort inflytande över dennes fortsatta öde. Sannikau dömdes sedermera till ett långt fängelsestraff.

Medlem i organisationskommittén är dessutom Viktar Vjahera, fram tills nyligen förste vice chef för KGB. Vjahera var den som ledde utredningen mot de två unga män som dömdes till döden och avrättades, anklagade för att ha legat bakom bombdådet i Minsks tunnelbana våren 2011. FN:s människorättsråd har kritiserat rättsprocessen, bland annat har det förekommit uppgifter om att erkännanden från de anklagade tvingats fram med hjälp av tortyr. Vjahera var också ansvarig för utredningen mot Belarus främste människorättsförsvarare, Ales Bjaljatski, som dömdes till fyra och ett halvt års fängelse i en farsartad domstolsprocess i november 2011.

Praleskovski och Vjahera finns båda två på den lista över högt uppsatta statstjänstemän som är föremål för EU:s riktade sanktioner på grund av sin inblandning i människorättskränkningar. Sjunevitj har – som framgår ovan – också spelat en viktig roll inom regimens förtryck. Och det är alltså av dem – och naturligtvis av Lukasjenka själv, vars ande svävar över hela arrangemanget – som ishockeyvärldens potentater välkomnas till Minsk nästa år. Det är med dem som svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund ska umgås på mästerskapets festbankett. Allt förutsatt att beslutet att hålla VM i Minsk står fast, förstås. Sista chansen att ompröva beslutet ges sannolikt vid internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj i år. Vi i Östgruppen kommer att göra vad vi kan för att få svenska hockeyförbundet att agera för en flytt av VM 2014. Förhoppningsvis inser Englund och hans kollegor det oacceptabla i att låta sig utnyttjas för den belarusiska diktaturens politiska syften och att frottera sig med människor som gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna.