Det känns tungt att följa nyhetsrapporteringen om rättsprocessen mot Vjasnas ordförande Ales Bjaljatski i Belarus (Vitryssland). Ales är en god vän till mig och många andra i Östgruppen och en av de belarusier som jag lärt känna bäst sedan jag började intressera mig för utvecklingen i landet i början av 2000-talet.

År 2007 gav Östgruppen ut en antologi om situationen för de mänskliga rättigheterna i forna Sovjetunionen, ”Brännpunkter Öst”. Ales skrev ett av kapitlen, där han bland annat berättade om grunden för sitt eget människorättsengagemang.

Ales Bjaljatski: Jag är lycklig över att ha fötts i detta land (ur Brännpunkter Öst, utgiven 2007, översatt från belarusiska av Martin Uggla)

Alla som arbetar för mänskliga rättigheter har sin egen unika historia om hur deras engagemang en gång började. Själv hade jag alltid drömt om att utforska den vitryska litteraturen, jag studerade litteraturvetenskap vid universitetet och fortsatte sedan som doktorand. Det var i mitten av 80-talet och jag satt i en av de slutna specialavdelningarna i Vetenskapsakademiens bibliotek. Där fick man bara vara om man hade särskilt tillstånd och där låg tusentals ”ideologiskt felaktiga” böcker oåtkomliga för vanliga läsare.

Jag räknade ut att ungefär en tredjedel av allt som skrivits på vitryska under 1900-talets första hälft – den ”nya” vitryska litteraturens blomstringsperiod – effektivt hade gömts undan på grund av författarnas ”felaktiga” åsikter eller deras i censurens ögon misslyckade levnadshistorier. Dessutom fann jag hundratals helt okända namn på författare, historiker, konstnärer, litteraturvetare och publicister som dött i samband med Stalins kulturella utrensning på 30-talet. Den vitryska intelligentian hade nästan blivit helt utraderad och minnet av den hade också noggrant dolts för eftervärlden i bibliotekets hemliga gömslen.

Jag förstod då ursprunget till den rädsla som hade funnits så länge i vårt samhälle. Rädslan för allt vitryskt och demokratiskt. Rädslan för allt som inte låg inom ramen för den strikt definierade kommunistiska ideologin. Människor kom mycket väl ihåg det nattliga bullret från ”de svarta majorna” – bilarna som hämtade ”folkets fiender”. De mindes massavrättningarna utanför staden, de mindes hur alla som betraktats som ett hot mot kommunismen hade försvunnit spårlöst: intellektuella, religiösa, godsägare eller människor som tillhörde någon etnisk minoritet.

Detta var bakgrunden till den manifestation som jag var med och organiserade i Minsk 1987. Den tillägnades offren för Stalins förtryck och var den första otillåtna manifestationen i Vitryssland på 67 år! På allhelgonadagen samlades ett par hundra människor kring monumentet över den vitryske nationalskalden Janka Kupala, för att markera minnet av de många vitryska författare som hade mördats 50 år tidigare.

Då, 1937, sköt man ihjäl flera personer varje dag – däribland prosaister och poeter, dramatiker och översättare. Det skedde i skogsområdet Kurapaty strax utanför Minsk. Totalt ligger där nu kvarlevorna av mer än 150 000 människor som sköts av kommunisterna, och än idag ignoreras deras öden av staten.

Stämningen inför manifestationen var präglad av oro och rädsla. Ingen visste hur det hela skulle sluta, men myndigheterna blev förvirrade och reagerade inte alls. Därigenom övervann vi en del av den skräck som tycktes sitta i hela folkets gener.

Många vitryska ungdomar kände att Michail Gorbatjovs perestrojka verkligen gjorde samhällsförändringar möjliga. Vi gick samman i informella ungdomsorganisationer och började aktivt rycka och dra i det förstockade sovjetsystem som en gång hade byggts på stalinistisk grund.

Vi törstade efter självständighet, demokrati och mänskliga rättigheter, och skrev in dessa mål i det handlingsprogram som styrde vår underjordiska verksamhet. Ingen kunde då förutspå vad arbetet skulle leda till – en ny våg av repression (vilket var mycket sannolikt) eller en genomgripande förändring (vilket kanske bara vi naiva ynglingar trodde på)? Vi betraktade varje politisk aktion som om den vore den sista.

Det blev en ny manifestation på allhelgonadagen 1988, och det föll sig så att jag var en av initiativtagarna den gången också. Flera tusen personer anslöt sig men nu slog polisen ner mötet med brutalt våld och tårgas. Dussintals människor greps för första gången, däribland jag. Jag dömdes till 200 rubel i böter, vilket var ganska mycket pengar för en doktorand vid Vetenskapsakademiens litteraturinstitut. Jag stötte då för första gången på den solidaritet som kommit att bli en ledstjärna för mitt människorättsarbete. Institutets chef blev uppmanad att sparka ut mig från forskarutbildningen, men istället gav han mig pengar att betala böterna med, pengar som samlats in bland mina medarbetare. Då förstod jag vikten av att hjälpa dem som blivit orättfärdigt förföljda.

Den brutalitet som myndigheterna visade i samband med allhelgonadagen resulterade i en folklig upprördhet som i sin tur gav upphov till en bred demokratirörelse i Vitryssland. I slutet av 80-talet grundade jag och några andra Vitrysslands första människorättsorganisation, Martyrolog, syftet var att hjälpa offren för Stalinregimens förtryck. Många av offren levde fortfarande, de var gamla farbröder och tanter som i de flesta fall fortfarande var vettskrämda av det de hade genomlevt. De kunde inte föreställa sig att det skulle komma en förändring till stånd, att man till slut skulle kunna tala högt om deras oerhörda lidande, om deras stympade och tragiska liv.

Jag träffade författare som mirakulöst nog överlevt 10-15 år i Gulags fångläger. Jag träffade officerare som fängslats ”för spionage” på 30-talet. Jag träffade före detta barnfångar som förts till lägren tillsammans med sina föräldrar. Jag träffade människor som sexton år gamla dömts till tio års arbetsläger bara för att de drömt om ett självständigt Vitryssland. Vi försökte hjälpa dem att åtminstone få leva sina sista år i värdighet.

I dessa människoöden fanns den sanna historia som de sovjetiska makthavarna hade gömt undan. De ville inte skylta med den eftersom det skulle ha inneburit ett erkännande av de hundratusentals mord som deras företrädare hade gjort sig skyldiga till och den psykiska terror som också de själva bar ansvar för. Det skulle ha tvingat dem att fördöma och ångra, något de inte var beredda att göra. Men oförmågan att erkänna och ångra leder till nya och minst lika bittra misstag, till att den tragiska historien upprepar sig.

* * *

Vitryssland blev självständigt 1991. Långsamt började politiska förändringar komma till stånd. Ett flerpartisystem skapades och oberoende massmedier dök upp. Man började uppmärksamma den vitryska kulturen och det vitryska språket, som hade ringaktats så under sovjettiden. Ideella organisationer tilläts verka fritt.

Men så kom populisten och demagogen Aljaksandr Lukasjenka till makten 1994. Han hade tidigare varit en obetydlig sovjetfunktionär. Nu presenterade han ett politiskt program som gick ut på att Vitryssland i praktiken skulle återvända till det system som rådde i Sovjetunionen.

För mig var detta liktydigt med avsaknad av pluralism, med statlig censur, med kontroll av samhället och våld mot dess individer. Det var ett ofritt system med en förment jämlikhet: Alla var lika fattiga och lika olyckliga.

De två och ett halvt åren av relativ demokrati hade visserligen satt samhället i rörelse, men de hade inte i grunden förändrat medvetandet hos de människor som levt större delen av sina liv under Brezjnevs ”utvecklade socialism”, och i många fall till och med upplevt Stalintiden. Vi kände tydligt att de reaktionära krafterna åter var på frammarsch och att bistra tider nalkades.

Nu har vi under tretton år sett hur de demokratiska landvinningar som gjordes i början av 90-talet helt har gått förlorade. Demokrati, pluralism och mänskliga rättigheter är nämligen ett hot mot Lukasjenka och hans klick. De tog makten på falska löften och är beredda att göra vad som helst för att inte släppa den ifrån sig.

1996 förändrades konstitutionen kuppartat. Parlamentet förlorade sin oberoende ställning gentemot den verkställande makten, som samtidigt tog också kontroll över domstolsväsendet. Och myndigheterna använde för första gången i det självständiga Vitryssland våld för att stoppa en fredlig demonstration. Hundratals människor greps och deras anhöriga fick inte någon information om vart de hade förts. De första politiskt motiverade brottmålsprocesserna inleddes. Vi var då en grupp frivilliga som började söka efter information om dem som hade drabbats, för att kunna hjälpa deras familjer. Så skapades människorättscentret Vjasna.

Vi tog på oss denna uppgift spontant, för att tillgodose ett plötsligt uppkommet behov. Vi kände att vi vanliga medborgare måste organisera oss för att kunna motstå regimens våld och terror. Men om någon då hade sagt att vi skulle tvingas fortsätta vår verksamhet i mer än tio år och att denna huvudsakligen skulle gå ut på att hjälpa offren för ett ständigt hårdnande förtryck, så hade jag inte trott på det. För vem kunde väl tro att denna postsovjetiska dekadens skulle fortgå så länge? Vem kunde tro att presidenten nästan skulle jaga ner oppositionspartierna under jord, att han skulle ändra konstitutionen så att hans tid vid makten inte längre var begränsad, att de fria valen skulle försvinna?

Arbetet inom Vjasna har därefter kommit att uppta all – ja, verkligen all – min tid. 2003 stängdes Vjasna av myndigheterna. Totalt fick mer än 300 icke-statliga organisationer sin officiella registrering upphävd inom ramen för en statlig upprensningskampanj riktad mot det oberoende civila samhället. I början av 2006 ändrades dessutom lagen så att det blev kriminellt att verka i en icke-registrerad organisation. Ändå är det omöjligt att stoppa vår verksamhet, för själva kärnan i människorättsarbetet ligger just i det faktum att det kan utövas av alla som finner det nödvändigt, överallt och under alla förhållanden, till och med i fängelse.

Men om jag nu är utbildad till litteraturforskare och älskar att gräva ner mig i gamla böcker och handskrifter, om jag njuter av forskningens och skrivandets avskildhet, av att stilla betrakta livets gång – varför håller jag då på med något helt annat, med något som kräver aktivt deltagande i samhällslivet och offentligheten? Ibland beklagar jag mina förlorade yrkesmöjligheter. Jag gnäller över det oupphörliga jäkt som äter upp min och andras dyrbara och oåterkalleliga tid. Men jag vet att jag nog skulle beklaga tio gånger mer om jag inte gjorde det jag gör nu.

Jag inser att vår generation har fått en unik chans, en möjlighet att på ett avgörande sätt påverka vårt folks fortsatta öde. Det vore oförlåtligt att under dessa år ställa sig vid sidan om istället för att göra det som Vitryssland behöver allra mest. Sådana historiska perioder inträffar mycket sällan, kanske bara en gång på flera århundraden, och då måste alla dra sitt strå till stacken.

* * *

De här årens människorättsarbete har förändrat mig betänkligt. Det har inverkat på mina övertygelser, gjort mig mer tolerant och förnuftig, mer tålmodig och lyhörd.

Det har gått tretton år sedan Lukasjenka kom till makten, och det verkar inte som om det sker några förändringar till det bättre. Men när jag hör någon gnälla över vårt arbetes klena resultat, om att det bara blir värre och värre för varje år, säger jag alltid: ”Håll ut! Håll emot! Kämpa allt vad ni kan mot hyckleriet och cynismen som väller ut ur maktens korridorer!”

När vi i tjugoårsåldern inledde vårt farliga spel mot det totalitära sovjetsystemet hade vi inte så många föregångare att luta oss mot. Vi var den första generationen som revolterade. Men nu finns det tiotusentals ungdomar som vi något äldre och något mer erfarna kan instruera och beskydda med hjälp av våra erfarenheter och kunskaper.

Vi ville en gång se uppfriskande förändringar i det unkna sovjetsamhället, vi bidrog till att de blev av och sedan kom att fortsätta. Därför har vi också ett stort ansvar för de ungdomar som nu tror på förändring, som tror på våra idéer om att bygga ett oberoende och demokratiskt Vitryssland. Detta ansvar är kanske den främsta drivkraften, det som inspirerar och tvingar mig att fortsätta på den inslagna vägen.

Vad vill vi uppnå med vårt arbete? Vi strävar mot samma mål som den oförskräckte Andrej Sacharov satte upp i Sovjetunionen redan på 60-talet: Ett demokratiskt valsystem, tankefrihet, yttrande- och tryckfrihet, ett oberoende domstolsväsende och allmän respekt för de mänskliga rättigheterna. Det kan tyckas elementärt, men allt detta saknas i dagens Vitryssland. Regimen har skapat ett totalitärt kontrollsystem för att övervaka samhällslivets alla sfärer.

Detta bittra faktum kan illustreras med en liten rolig historia: Putin och Lukasjenka sitter i ett möte när det plötsligt ringer i den senares mobiltelefon. Lukasjenka väljer länge att ignorera ringsignalen, men till slut ber han ändå om ursäkt och svarar. I en halvtimme kommenderar han sedan i telefonen: ”Vänster, höger, höger, vänster igen!” När Putin undrar vad det var frågan om säger Lukasjenka bedrövat: ”Folket kan inte ens sortera potatis utan mig!”

Visst kan de! Men ändå gör makthavarna bildligt talat allt för att inte en enda potatis i hela landet ska sorteras utan deras samtycke.

* * *

Det finns politiska fångar i Vitryssland. Tusentals människor förföljs på politiska grunder. Flera gymnasier och universitet har stängts liksom tiotals oberoende demokratiska tidningar och hundratals ideella organisationer. Censuren styr vilka vitryska författare som inkluderas i det obligatoriska skolprogrammet, avgörande är hur lojala de är mot makten.

Det finns en officiell statsideologi – ett tydligt kännetecken för ett totalitärt system – och tusentals statsideologer som kontrollerar studenters och anställdas tankar och handlingar. Statsöverhuvudet själv försäger sig ibland genom att hylla den ordning som Hitler en gång införde i Tyskland eller genom att uttrycka sitt missnöje med de historiker som ”undervärderar Lenins och Stalins storhet”.

Det finns inga oberoende domstolar. Polisens, åklagarmyndighetens och KGB:s strävanden är uteslutande inriktade på att neutralisera de samhällsengagerade medborgare som opponerar sig mot den sittande makten. Varje dag förekommer gripanden, husrannsakningar och rättegångar. Böter och fängelsestraff delas ut till höger och vänster. Studenter slängs ut från sina universitet, anställda blir av med jobbet, anhöriga utsätts för påtryckningar.

Det ständigt pågående förtrycket präglas av målmedvetenhet och precision. Det följer ett tydligt mönster och syftar till att skrämma hela samhällsskikt – ungdomar, småföretagare, politiskt aktiva och allmänt samhällsengagerade. Frihetsälskande näringsidkare sätts i fängelse liksom partiledare och representanter för frivilligorganisationer, ungdomsaktivister och tidigare parlamentsledamöter. Och ju mer motstånd det vitryska samhället gör, desto hårdare blir förtrycket.

Efter parlamentsvalet 2006 genomfördes de mest omfattande demonstrationerna mot regimen på mycket länge. Protesterande ungdomar satte bland annat upp ett tältläger på Oktobertorget i Minsk. Bara under natten till den 23 mars 2006 greps över 500 personer när polisens specialstyrkor skingrade lägret. Alla häkten blev överfyllda. Endast på så sätt kunde det folkliga motståndet kuvas.

Myndigheterna ser som sin huvudsakliga uppgift att bevara den rådande atmosfären av rädsla och underordning i det vitryska samhället. Grova lögner strömmar ut från statlig press, från radio och teve. Man berömmer det vitryska folkets lugna och lyckliga liv och målar i svarta färger upp en bild av hur den politiska oppositionen tillsammans med USA och EU smider ränker för att skada det ”lilla men stolta vitryska folket”.

När jag nyligen besökte en liten stad råkade jag hamna på ett statligt företag där det bara arbetade unga kvinnor. Bredvid mig stod en väninna till en av de anställda. Hon berättade för de andra hur man på teve hade visat bilder från Lukasjenkas besök på ett regionsjukhus. Det rådde god ordning, patienterna var lyckliga och tackade ”landsfadern” för att han brydde sig så mycket om dem.

- Jamen, trodde du på det där? lade jag mig i samtalet.

- Det är klart jag inte gjorde! svarade hon ärligt. Tror du inte jag har varit på sjukhus nån gång, va? Han skulle komma till vårt regionsjukhus, Lukasjenka. Det är rena armodet där, man måste ta med sig egna mediciner för att få vård – det finns ingenting.

Då märkte jag plötsligt hur det blev alldeles tyst i rummet. De anställda sänkte sina huvuden, som om de inte hade hört vårt samtal. Och kvinnan själv blev generad och rodnade. Hon förstod att hon talat alltför uppriktigt med en främling, och dessutom på ett statligt företag. Hon gick hastigt därifrån. Jag lämnade också det tigande, skräckslagna rummet. Det här är en förklaring till att folket ändå härdar ut under Lukasjenka. Människor arbetar i många fall på korttidskontrakt, en form av statlig livegenskap, och är rädda för att hamna i onåd hos chefen och förlora jobbet.

En annan förklaring blev jag varse våren 2006 i samband med att ungdomarna som protesterade mot fusket i presidentvalet greps. Domstolarna fungerade då som repressiva fabriker med produktion på löpande band. Domarna hade uppenbarligen fått stränga order att ge alla som gripits några dagars fängelse för att stävja det aktiva motståndet och hejda protestvågen mot statens valfusk och lurendrejeri. Bakom lyckta dörrar dömde domarna urskillningslöst ut fängelsestraff till de gripna, varken släktingar eller människorättsförsvarare blev insläppta i rättssalen. Vi som åtminstone lyckats tränga oss in i domstolsbyggnaden hann bara snappa upp de fängslades efternamn och straff när de passerade oss i korridorerna.

I samma korridor som jag stod modern till en gripen student tillsammans med några av de poliser som kallats in för att vittna falskt under rättegångarna. Hon försökte förtvivlat bevisa för dem att hennes pojke var toppstudent vid ett av Minsks universitet, en förnuftig och lydig pojke, och att hon inte förstod hur de kunde gripa och döma honom. Hon oroade sig för hur det skulle gå sedan  –  skulle han få stanna kvar vid universitetet? En polisofficer mumlade argt att förnuftiga människor inte deltar i otillåtna demonstrationer, och att han överhuvudtaget inte begrep vad de hade på det där torget att göra.

Då kunde jag inte hålla mig längre, jag gick fram till honom och frågade:

- Vad menar du, tror du verkligen på att 82 procent av väljarna röstade på Lukasjenka?

Polisofficeren blev generad och svarade inte.

- Folket har blivit bestulet på sina röster, på sin rätt att välja. Nu protesterar de mot statens bedrägeri, men du stödjer det! fortsatte jag.

- Än sen då, svarade han lojt.

Han tyckte tydligen att staten hade rätt att luras. Likadant tyckte de många domare som utfärdade orättvisa domslut, och inte bara de. Flera gånger hörde jag hur utomstående, huvudsakligen ur den äldre generationen, kommenterade oppositionens protestaktioner: ”Jaha, där går de och demonstrerar, latmaskarna! De skulle skickas iväg till en kolchos! Där kunde de stå och vifta med greparna!” Och ibland lät det så här: ”Nu skulle vi haft Stalin! Då hade det minsann blivit ordning meddetsamma!”

Min slutsats är att en del människor i vårt samhälle inte vill ha frihet, de räds den och förstår den inte. I ofriheten ser de stabilitet och en skyddad tillvaro. Efter att ha levt hela sitt liv i ett ofritt samhälle, känner de sig inte mentalt trygga någon annanstans. Och för denna mentala trygghet är de beredda att stå ut med materiell brist och andra olägenheter.

Det är just denna del av det vitryska samhället som regimen lutar sig mot. Den består i regel av lågutbildade landsbygdsbor över 60 år, utan tillgång till oberoende informationskanaler. De föddes redan under Stalin och fostrades sedan ideologiskt i Sovjetunionen. Just där, i den mörka Stalintiden, finns alltså den nuvarande regimens grund.

* * *

Trots alla problem ser jag ändå optimistiskt på framtiden. Makthavarna har metodiskt och skrupulöst förskansat sig bakom en mur byggd på lögner och människors rädsla. Men jag är övertygad om att denna mur snart kommer att ge vika för en våg av idéer om mänskliga rättigheter, demokrati och frihet. Och mitt främsta hopp sätter jag till de vitryska ungdomarna. De ungdomar som varit utomlands och kunnat jämföra sin egen levnadsstandard med människors i andra länder, som har sett vad mänsklig värdighet innebär i Europa, som vill ha förändringar till det bättre, som inte tycker att mänskliga rättigheter och demokrati är tomma ord, som inte delar den äldre generationens rädsla.

När folk frågar mig om jag inte skulle vilja lämna Vitryssland, där tiden nu verkar ha stått stilla i över tio år nu, svarar jag nej. Trots alla svårigheter trivs jag med att leva och arbeta här, för väldigt många människor stödjer oss i den vitryska människorättsrörelsen. Vi förstår att allt det vi gör vore omöjligt om vi inte hade många vänner och vapenbröder, och därför går vi vägen fram med fasta steg Vi är övertygade om att vårt arbete kommer att ge resultat. Att godheten förr eller senare kommer att besegra ondskan.

Men vad händer sedan, då? Jag vill gärna fortsätta arbeta med det som jag har gjort det senaste decenniet, och utveckla det vidare. När den politiska situationen ändras måste vi så fort som möjligt ”avlukasjenkafiera” samhället. Vi måste åskådliggöra alla de brott som regimen gjort sig skyldig till och som en betydande andel av medborgarna idag är omedvetna om eftersom det råder brist på oberoende massmedier.

Lukasjenkas ideologi måste plockas ned från sin piedestal och fördömas. Vi måste identifiera dem som medverkat till regimens systematiska människorättsbrott: ideologer, domare, förundersökningsledare, tjänstemän på justitie- och inrikesdepartementet, inom KGB och andra förtryckande organ.

Vi måste omedelbart få till stånd en förändring av fängelsesystemet, där människor idag hålls under boskapsliknande förhållanden. En effektiv människorättsövervakning av den vitryska lagstiftningsprocessen måste införas. Skolornas och universitetens undervisning i mänskliga rättigheter måste moderniseras. Vi måste etablera ett effektivt skydd för medborgarna mot den statliga byråkratins avarter.

Det kommer att finnas mycket att göra, och vi måste uppbåda all vår kraft och erfarenhet för att slutgiltigt kunna förpassa diktaturens och totalitarismens epok till historien.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s




Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: