Posts Tagged 'Lukasjenko'

EU-chef uppmanade belarusier att stödja Lukasjenka

Majra Mora ONT

EU-chefen Majra Mora hyllar Lukasjenka i tv-talkshow

En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Och det verkar tyvärr ligga något i det, åtminstone när det gäller internationella toppdiplomaters förhållande till Aljaksandr Lukasjenka. För en dryg vecka sedan uttalade sig FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon positivt om den belarusiska (vitryska) förtryckarregimen. Ett par dagar senare var det dags för EU:s representant i Belarus att trampa ordentligt i klaveret.

Majra Mora leder EU:s delegation i Minsk och deltog förra måndagen i en talkshow i den statliga tv-kanalen ONT. Programledare för showen är för övrigt Vadzim Hihin, som har en central roll i Lukasjenkas propagandaapparat och just därför också finns med på EU:s sanktionslista över statstjänstemän med ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna i Belarus.

Det är märkligt nog att Mora ställde upp i talkshowen, men ännu mer anmärkningsvärt är det hon sade när hon i slutet av programmet fick i uppdrag att kortfattat framföra sitt viktigaste budskap. I ett emotionellt tonläge riktade hon sig till det belarusiska folket och sade:

Belarusier, ni är fredliga människor. Stöd er president så att det inte blir mer krig i ert grannland.

 

Moras uttalande kommenterades spontant av Hihin: ”Det där var värdefulla ord!”. Och visst var de guld värda för regimen. Att få höra EU offentligt uppmana belarusierna att stödja Lukasjenka hade man nog inte vågat drömma om.

Inom demokratirörelsen blev man av förklarliga skäl inte lika glad, och från flera håll krävdes att EU officiellt skulle ta avstånd från Moras uttalande, något som dock inte skett.

Själv har Mora i en intervju försvarat sig med att hon pratade just om den ukrainska kontexten och att EU:s politik gentemot Belarus i övrigt är oförändrad. Det är dock ett klent försvar. Majra Mora borde veta att hennes citat kommer att utnyttjas med full kraft i regimens inhemska propaganda, inte minst inför nästa års presidentval. Hon borde också veta tillräckligt mycket om Lukasjenkas grova brott mot de mänskliga rättigheterna för att överhuvudtaget säga något positivt om honom.

Skamligt uttalande av Ban Ki-moon

ban ki moon mjasnikovitj

Belarus premiärminister Michail Mjasnikovitj och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. UN Photo/Rick Bajornas

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tog häromdagen emot Belarus (Vitrysslands) premiärminister Michail Mjasnikovitj i FN-högkvarteret i New York. Enligt FN:s presstjänst välkomnade Ban Ki-moon därvid den roll som den belarusiska regimen spelat för att främja förhandlingar i den pågående Ukraina-konflikten. Och det må väl vara hänt.

Men att han dessutom uttryckte sig positivt om Lukasjenka-regimens behandling av det civila samhället i landet är rent ut sagt skamligt:

The Secretary-General said he was encouraged to learn of initial discussions between the Government of Belarus and civil society on various social issues, and expressed hope that broader participation and open inclusive dialogue with all social and political actors would continue to grow.

I själva verket är ju det totala kväsandet av landets oberoende civilsamhälle ett centralt moment i Lukasjenkas förtryck, och det finns inga tecken som tyder på någon uppmjukning på detta område. Vad det är för några diskussioner som Ban Ki-moon syftar på är därför en gåta.

I min bok Bruksanvisning för diktatorer ägnas ett kapitel åt just regimens angrepp mot de medborgare som försöker organisera sig i det civila samhället. Jag berättar där bland annat om rättsprocessen mot människorättsförsvararen Ales Bjaljatski – som frigavs i somras efter nästan tre år i fängelse – vars fall också i stor utsträckning var ett resultat av den inskränkta föreningsfriheten.

Vågar Sverige anmäla Belarus till FN:s människorättskommitté?

fn

Sverige skulle kunna anmäla Belarus till FN:s människorättskommitté. Men vågar man det?

Eftersom Belarus (Vitryssland) inte är medlem i Europarådet, kan dess medborgare inte vända sig till Europadomstolen när de anser sig ha fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Istället är de hänvisade till FN-systemet. Belarus har nämligen åtagit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På senare år har en lång rad anmälningar gjorts till FN:s människorättskommitté, som bland annat har i uppdrag att granska huruvida medlemsstaterna respekterar de mänskliga rättigheterna.

I nästan samtliga fall har människorättskommittén gett anmälaren rätt, och uppmanat den belarusiska regimen att vidta åtgärder för att gottgöra offret för den aktuella kränkningen, samt se till så att det inträffade inte upprepas.

Problemet är bara att Lukasjenka helt enkelt ignorerar FN:s beslut. Officiellt hävdar regimen att besluten från människorättskommitté bara är av rekommenderande karaktär, och därför inte måste åtlydas. FN-företrädare har tydligt förklarat att detta inte stämmer, men det har inte hjälpt. Och eftersom det inte finns någon mekanism för att konkret tvinga Belarus att verkställa besluten så blir de i praktiken hängande i luften.

Ändå är det förstås inte helt bortkastat att vinna ett ärende i FN:s människorättskommitté. Besluten innebär åtminstone en moralisk upprättelse för de drabbade även om de inte får några praktiska konsekvenser. Och de bidrar till dokumentationen av de belarusiska människorättsbrotten, vilket är nog så viktigt.

Men det finns faktiskt ett sätt att driva ärendena ett varv till: En stat som skrivit under och ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har möjlighet att anmäla en annan stat för brott mot densamma. Sverige skulle till exempel kunna anmäla Belarus för dess vägran att respektera människorättskommitténs beslut. Och eftersom den belarusiska regimens trots mot FN är så uppenbart så råder det ingen tvekan om hur en sådan process skulle sluta. Det skulle sannolikt inte få Belarus att verkställa besluten i alla fall, men hur som helst lyfta ärendena till en högre nivå, och därmed ge besluten ännu större internationell tyngd.

Frågan är förstås om Sveriges regering törs ta denna strid mot den belarusiska diktaturen. Efter diplomatbråket 2012 har det svenska officiella agerandet gentemot Lukasjenka präglats av försiktighet, i uppenbart syfte att förbättra relationen länderna emellan. Men det finns i själva verket ingen anledning att värna relationen med regimen i en diktatur. Om Lukasjenka tycker illa om Sverige bör det snarare ses som ett sundhetstecken.

Bruksanvisning för diktatorer – dags för boksläpp!

Bruksanvisning för diktatorer - En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Bruksanvisning för diktatorer – En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Nu närmar det sig boksläpp: Den 24 september kommer min Bruksanvisning för diktatorer ut på Ruin förlag!

Vad är det då för bok jag har skrivit?

Titeln är kanske egentligen en aning missvisande, för boken är lyckligtvis inte någon regelrätt bruksanvisning avsedd för eventuella diktatorsaspiranter. Den ger snarare en beskrivning av hur det belarusiska förtrycket under Aljaksandr Lukasjenka har byggts upp, fungerar och används.

Vad vi ser i Belarus är ett systematiskt förtryck som följer ett tydligt mönster. Det har formats med utgångspunkt i den situation som en gång möjliggjorde Aljaksandr Lukasjenkas makttillträde och utvecklats i takt med politiska skeenden såväl inom som utanför Belarus.

Min bok tar avstamp i den belarusiske statsvetaren Vital Silitskis analys av detta mönster. Silitski – tragiskt bortgången i cancer 2011, blott 39 år gammal – myntade begreppet ”förebyggande auktoritärt styre” i sin beskrivning av Lukasjenkas förtryck. Ett typiskt drag, menade Silitski, är att regimen bekämpar alla slags demokratiyttringar på ett mycket tidigt stadium, långt innan dessa vuxit sig så starka att de kan utgöra ett reellt hot:

Det förebyggande auktoritära styret angriper politiska partier och aktörer medan dessa fortfarande är svaga. Det avlägsnar oppositionsledare från den politiska scenen även om dessa inte har förutsättningar att utmana regimen vid nästa val. Det attackerar oberoende press även om denna bara når ut till en liten del av befolkningen. Det krossar organisationer inom det civila samhället även när dessa är koncentrerade till en avgränsad urban subkultur. Sist men inte minst bryter det mot vallagarna även om den sittande makthavaren sannolikt skulle vinna i ett val där själva valförrättandet gick rätt till.

Silitski urskilde tre olika nivåer eller dimensioner av förtryck i Belarus. För det första finns det en taktisk nivå där repressiva åtgärder används för att störa och attackera den politiska oppositionen och det oberoende civilsamhället. För det andra finns det en institutionell nivå, där fokus snarare ligger på att reglera de politiska spelreglerna på ett för regimen fördelaktigt sätt, bland annat via lagstiftning. För det tredje talade Silitski om en kulturell nivå, där regimen på olika sätt manipulerar människors medvetande och världsbild, genom att sprida myter och befästa stereotyper.

Vad jag vill förmedla med min bok är bland annat att det finns en systematik i Lukasjenkas repression och att hans förtryck faktiskt fungerar väldigt bra, beklagligt nog. I omvärlden skakar vi ibland på huvudet eller skrattar till och med åt de absurditeter som förekommer i Belarus: Pulkaåkare som grips för att de saknar tillstånd, demonstranter som döms trots att de bevisar sin oskuld i domstolen, aktivister som fängslas innan de ens planerat eller genomfört någon aktion. Man kan lätt få en bild av Lukasjenka som en verklighetsfrånvänd diktator av gammalt utdöende slag, och den vid det här laget ganska nötta stämpeln Europas sista diktator – som jag personligen aldrig varit så förtjust i – förstärker den bilden.

Men bakom den stundom skrattretande ytan återfinns det sorgliga faktum att Lukasjenka hållit sig kvar i över tjugo år vid makten. Och att andra auktoritärt sinnade makthavare som sagt tagit efter flera av hans metoder. Sett ur det perspektivet bör han kanske snarare betraktas som Europas första diktator i modern mening.

På vilket sätt är min bok aktuell just nu? Jo, dels för att Lukasjenkas metoder börjat gå på export, något som det är värt att hålla ögonen på. Dels – och det är minst lika viktigt – befinner vi oss i en situation där beslutsfattare i Sverige och EU återigen tycks vara beredda att släppa in Lukasjenka i värmen.

Ukraina-konflikten har fått Lukasjenka att inse det vanskliga i att helt förlita sig på stöd från Ryssland. Det ryska stödet är nämligen strategiskt motiverat snarare än baserat på varma känslor. Den personliga relationen mellan Lukasjenka och Putin har aldrig varit hjärtlig utan präglas av distans och ömsesidig misstro. Det geopolitiska läget i regionen kan uppenbarligen förändras mycket snabbt och ett partnerskap med Ryssland utgör inte någon långsiktig garanti för hans eget maktinnehav.

Därför har han nu precis som flera gånger tidigare börjat flirta med EU och sagt sig vara intresserad av en förbättrad relation. Frisläppandet av den politiske fången Ales Bjaljatski i somras var sannolikt en gest i den riktningen, hans självinitierade värdskap för förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina en annan. Det finns flera exempel. Och EU är alltså på väg att låta sig luras igen.

För i grunden har ingenting förändrats. Det finns fortfarande politiska fångar i Belarus och den repressiva lagstiftningen är orubbad. Det förebyggande auktoritära styret är starkare än någonsin.

En demokratisk utveckling i Belarus förutsätter systematiska förändringar som säkerställer att de mänskliga rättigheterna respekteras. Annars kan repressionen slå till med full kraft igen närhelst det passar regimen, precis som vid presidentvalet 2010. Om inte EU inser det är risken stor att det scenariot upprepas.

Detta budskap har luttrade belarusiska människorättsförsvarare framfört till EU i många år. Förhoppningsvis kan min bok bidra till att deras röst åtminstone blir hörd av beslutsfattare här i Sverige.

Bruksanvisning för diktatorer kan beställas direkt av Östgruppen.

Så här ser bokens innehållsförteckning ut:

innehåll bild

Innehållsförteckning, Bruksanvisning för diktatorer av Martin Uggla

Fotbolls-EM i Belarus 2020?

luka fotboll

Är detta vad vi har att vänta vid fotbolls-EM 2020?

Det europeiska fotbollsförbundet UEFA har utvärderat kandidatländerna till fotbolls-EM 2020, som enligt planerna ska genomföras på ett nytt sätt. Istället för att hela turneringen spelas i ett värdland, så ska matcherna i slutspelet genomföras i 13 olika städer runt om i Europa.

Minsk i Belarus (Vitryssland) är en av kandidaterna, som nu alltså har granskats av representanter från UEFA.

Fast det fanns egentligen inte så mycket att granska. Den arena som man vill använda är ännu inte byggd, utan planeras stå färdig först 2019. Att döma av UEFA:s utlåtande rymmer den belarusiska ansökan inte särskilt mycket information om arenan, men man konstaterar åtminstone att själva fotbollsplanen förväntas få godkända mått…

Huruvida den politiska situationen i landet påverkar UEFA:s ställningstagande är oklart. Men det finns hursomhelst med ett par försiktiga rader om denna i utvärderingen:

The political and economic situation in Belarus is rated relatively low by independent institutions such as the World Bank. The information provided by the bidder is minimal.

luka fotboll 2

Fotbollsspelande president

Mitt tips är nog att det inte blir något fotbolls-EM i Belarus 2020. Om UEFA verkar komma fram till något annat så tänker åtminstone jag påminna dem om de bedrövliga erfarenheterna från hockey-VM i våras. Det sportevenemanget utvecklades ju som väntat till ett PR-jippo för Lukasjenka, kantat av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.

15 år sedan Hantjar och Krasouski försvann

försvunna

Jury Zacharanka, Viktar Hantjar, Zmitser Zavadski och Anatol Krasouski

Idag är det precis 15 år sedan de belarusiska (vitryska) regimkritikerna Viktar Hantjar och Anatol Krasouski försvann och mördades, sannolikt av personer med nära koppling till president Lukasjenka. I flera europeiska städer uppmärksammas detta med manifestationer och minnesstunder.

Viktar Hantjar var den belarusiska oppositionens självklare ledargestalt när han försvann. Hans gode vän, affärsmannen Anatol Krasouski, bidrog å sin sida med finansiellt stöd till oppositionen.

1999 var ett dramatiskt år i Belarus. Hantjar utmanade Lukasjenka genom att initiera ett alternativt presidentval – i enlighet med den konstitution som han ansåg alltjämt gällde istället för den nya variant som Lukasjenka drivit igenom via en förfuskad folkomröstning några år tidigare.

Det alternativa valet utgjorde inget reellt hot mot Lukasjenka, men det fungerade som en omfattande politisk manifestation som ifrågasatte presidentens legitimitet. Och Hantjar visade en remarkabel förmåga att mobilisera människor, något som gjorde Lukasjenka mycket orolig.

I mitten av september 1999 nådde Hantjars ansträngningar så sin kulmen. Bland annat planerades en viktig session i det skuggparlament som Hantjar lyckats aktivera, och där frågan om Lukasjenkas legitimitet återigen skulle resas. Tre dagar före sessionen försvann Hantjar och Krasouski, på väg ut från ett badhus i Minsk.

Den officiella brottsutredningen har inte kommit någon vart. Oberoende utredningar, däribland en som initierats av Europarådet, visar emellertid att personer i Lukasjenkas närmaste krets med största sannolikhet varit delaktiga i morden på Hantjar och Krasouski, jämte ytterligare två politiska mord, på förre inrikesministern Jury Zacharanka och journalisten Zmitser Zavadski.

Hela historien om dessa politiska mord kan du läsa i min nyskrivna bok Bruksanvisning för diktatorer, som kommer ut på Ruin förlag om en dryg vecka, den 24 september!

Snart dags för bokmässan!

Nästa vecka äger den årliga bokmässan rum i Göteborg, denna gång rymmer seminarieprogrammet också en presentation av min nyskrivna bok Bruksanvisning för diktatorer, som släpps den 24 september.

Saxat ur programmet:

Östgruppens scenprogram:

Torsdag 25 september

16.00–16.25 Internationella torget (H-hallen), Lilla scenen:

Belarus: Europas första moderna diktatur?


Aljaksandr Lukasjenka har varit president i Belarus i tjugo år. Det politiska system som han inrättat kan te sig absurt vid en första anblick men har visat sig ohyggligt effektivt som medel att behålla makten. Flera andra auktoritära ledare har låtit sig inspireras. ”Europas sista diktatur” kan mycket väl visa sig vara Europas första diktatur, i modern mening. Belaruskännaren Martin Uggla (Östgruppen) presenterar sin nya bok ”Bruksanvisning för diktatorer”.

Samtalsledare Kristina Henschen (LO-TCO Biståndsnämnd)

Bruksanvisning för diktatorer - En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Bruksanvisning för diktatorer – En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

RSS Tystade röster

  • Ett fel har uppstått; flödet är troligen nere. Försök på nytt senare.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: