Posts Tagged 'Lukasjenko'

Hockeyarrangerande inrikesminister förnekar VM-övergrepp

Sent omsider reagerade EU på de fängslanden av demokratiaktivister som ägt rum inför och under ishockey-VM i Belarus (Vitryssland), och som utan tvekan har en direkt koppling till hockeyturneringen. Så här formulerar man sig bland annat i ett officiellt uttalande:

We are concerned about the harassment, arbitrary arrest and detention of several dozens of representatives of civil society and opposition organisations in the run up to the World Ice Hockey Championship in Belarus. We condemn the use of administrative detention by the Belarusian authorities as an instrument aimed at creating pressure, fear and uncertainty among the young generation of people in Belarus.

Mer än 30 personer har alltså dömts till kortare fängelsestraff, i syfte att hålla dem borta från det offentliga rummet medan hockey-VM pågår. Lokala människorättsförsvarare använder begreppet ”preventiva gripanden” för att beskriva fenomenet. Aktivisterna har som regel dömts för förargelseväckande beteende eller ohörsamhet mot ordningsmakten, med de ingripande polismännen som enda tillåtna vittnen vid rättegångarna. I något fall har polisprotokollet redan varit färdigskrivet innan den gripne ens anlänt till polisstationen.

shunevich

Ihar Sjunevitj, inrikesminister och arrangör av ishockey-VM

Belarus inrikesminister Ihar Sjunevitj – högste ansvarig för dessa övergrepp – förnekar kategoriskt att det förekommit några preventiva gripanden. Varken EU-tjänstemän eller andra sunt tänkande varelser tror förstås på det han säger. Men Christer Englund och de andra pamparna i internationella ishockeyförbundet är nog mer lättlurade, eller åtminstone tillräckligt ointresserade för att inte reagera. Dem träffar han förresten säkert på festbanketten i helgen. Sjunevitj sitter ju själv med i organisationskommittén för ishockey-VM…

Svenska företag talar tyst om sina Belarusaffärer

Axel Kronholm skriver en intressant artikel i Fokus om Sveriges och Belarus (Vitryssland) handelsrelationer, som är mer omfattande än vad många känner till. Vattenfall, Ikea och SSAB är aktiva, men också många mindre företag.

Att det talas tyst om affärerna beror i första hand på att de svenska företagen är rädda för att få dåligt rykte. Det framgår av en kommentar från Arne Ellefors, som är vd för Swedish Belarusian Business Association (SBBA). Intresset hade varit större ”om det inte vore för människorättsbrotten och risken för negativ uppmärksamhet i media”, säger Ellefors som också berättar att mycket av handeln går via Litauen eftersom svenska företag vill undvika kritik.

Man hade ju kunnat hoppas att de usla villkoren för belarusiska arbetstagare fick svenska företag att fundera en extra gång innan de gav sig in i samarbeten. Men det är åtminstone inte något som framträder i Ellefors uttalanden. Han ser i stället till det faktum att arbetskostnaden per timme är låg i Belarus, något som förstås gör det lönsamt att tillverka varor där.

belfrage lukasjenka

Lukasjenka diskuterar handel med Erik Belfrage från NIR, hösten 2009

I grunden tycks därmed ytterst lite har förändrats sedan den svenska intresseorganisationen NIR – Näringslivets internationella råd – diskuterade affärssamarbeten direkt med Lukasjenka, hösten 2009. ”Vi lägger oss inte i politik, utan bedriver handel”, hette det då…

Jag medverkar också i Fokus-artikeln, just apropå de utbredda missförhållandena på belarusiska arbetsplatser, och konstaterar att det idag knappast är möjligt ”att garantera att en vara från Vitryssland inte producerats av tvångsarbetare, eller på annat sätt är kopplad till övergrepp mot anställda”.

Läs hela artikeln här:

Fokus: Kamrat Lukasjenko

Filmvisning! ”Belarus Behind the Scenes”

DA PosterSaxat från Östgruppens inbjudan:

Östgruppen arrangerar två temakvällar med film och samtal under namnet ”Belarus Behind the Scenes”, först på anrika Slottsbiografen i Uppsala och därefter på Salong 4 (Bio Rio) i Stockholm nu i veckan, den 21 respektive 22 maj.

Vi kommer att visa den rykande färska och kritikerrosade dokumentärfilmen ”Dangerous Acts Starring the Unstable Elements of Belarus” som tätt följer den underjordiska teatergruppen Belarus Free Theatre under avgörande och dramatiska samtida händelser.

Sannikov

Andrej Sannikau

Gästtalare under båda kvällarna kommer fd presidentkandidaten (2010) och politiske fången (2011-2012) Andrej Sannikau att vara. Han var biträdande utrikesminister under Lukasjenkas första år vid makten men avgick när det stod klart att presidenten hade för avsikt att avveckla det sköra demokratiska bygge som initierats efter Sovjetunionens upplösning. Som en av president Lukasjenkas skarpaste kritiker har han som få andra blivit ett föremål för regimens hänsynslösa förtryck.

Läs mer om filmen, Sannikau och temakvällarna i Östgruppens kalendarium:

Ons 21 maj (kl 18-20.30) Uppsala: Film och Samtal: Belarus behind the scenes

Tor 22 man (kl 17.30-20.30) Stockholm: Movie and talk: Belarus behind the scenes 

…och dela gärna, eller bjud in till, facebookeventen för temakvällen i Uppsala respektive temakvällen i Stockholm

Välkommen!

Hockeyförbundet köpte Lukasjenkas nallebjörnslögner

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka framför statliga massmediers kameror.

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka.

Lukasjenka ljög ihop en absurd historia om att jag hade släppt nallebjörnar över Belarus, och internationella ishockeyförbundet (IIHF) valde att tro honom, utan att ens tala med mig. Därmed visade IIHF också sin beredvillighet att spela med i Lukasjenkas spel och ignorera det avtalsbrott som han gjort sig skyldig till.

Efter att ha dragit ut på saken i ett par dagar har den belarusiska (vitryska) regimen ”förklarat” för det internationella ishockeyförbundet (IIHF) varför jag inte släpptes in i Belarus förra onsdagen, trots att jag hade biljett till en av Tre Kronors matcher. Lukasjenka hade ju tidigare sagt att jag var anklagad för kriminella handlingar och lovat lägga fram underlag för denna anklagelse.

Och vad var det då för underlag som Lukasjenka presenterade? Jo, ett påstående om att jag ska ha varit inblandad i den nallebjörnsbombning som den svenska reklambyrån Studio Total genomförde sommaren 2012!

Exakt hur anklagelserna ser ut vet jag inte, eftersom IIHF inte kontaktat mig och låtit mig ta del av saken. Christer Englund från svenska hockeyförbundet har heller inte svarat när jag bett honom informera mig om innehållet. Informationen om att det är nallebombningen som det handlar om bygger på en anonymt lämnad uppgift till TT.

Brottsanklagelsen i sig är absurd och närmast skrattretande, något som också IIHF hade förstått om de pratat med mig. Men man ville uppenbarligen bara bli av med frågan och struntade därför i att göra någon egen rimlighetsbedömning.

Jag har som bekant varit positiv till Studio Totals nalleaktion, men hade däremot absolut ingenting med den att göra. Jag höll till och med på att sänka den massmedialt genom att i inledningsskedet offentligt avfärda den som en sannolik bluff. Journalister hörde nämligen av sig till mig för att få veta vad jag trodde om Studio Totals påstådda flygtur. I ljuset av de bevis som sedermera presenterades ändrade jag uppfattning och tillstod att deras information förmodligen var korrekt.

Lukasjenka blev mycket irriterad över nallebombningen, och han har kämpat med näbbar och klor för att kunna ställa Studio Totals medarbetare inför rätta i Belarus. Han har till och med förgäves begärt dem utlämnade från Sverige via internationella rättsavtal. Den självklara frågan blir då: Om Lukasjenka verkligen misstänker mig för inblandning, varför stoppade han mig då från att resa in i landet, istället för att gripa mig?

Den egentliga förklaringen till att jag inte fick komma in i Belarus är förstås den kritik som jag kontinuerligt uttrycker mot regimens människorättsbrott, och som lett till att jag varit portförbjuden ända sedan 2006, långt innan nallebjörnarna klivit ombord på Studio Totals flygplan.

fasel marionett

René Fasel

Lika skrattretande som brottsanklagelsen är, lika beklämmande fegt är IIHF:s agerande. Man lät mig alltså inte ens kommentera eller bemöta Lukasjenkas påstående, utan valde istället att spela med i dennes spel. Man blundar därmed för det solklara avtalsbrott som Lukasjenka-regimen gjort sig skyldig till genom att neka mig inresa. Precis som man blundar – och det är ju naturligtvis mycket värre – för de övergrepp som nu dagligen begås som en direkt följd av VM-turneringen. IIHF:s ordförande René Fasel har uppenbarligen inget emot att fortsätta spela rollen som Lukasjenkas marionett och nyttiga idiot.

Vad gäller det svenska förbundets ordförande Christer Englund, har jag uppfattat honom som genuint engagerad i mitt fall, något som jag uppskattar och är tacksam för, även om det inte gav önskat resultat. Just frågan om öppenhet – att alla som hade en matchbiljett skulle släppas in i landet – har ju varit den kanske viktigaste i Englunds försvar av beslutet att förlägga VM till Belarus. När regimen nu visar att alla löften bara var tomma ord bekräftar det förstås de farhågor som vi i Östgruppen hela tiden uttryckt inför VM. Förhoppningsvis leder det åtminstone till att det svenska hockeyförbundet är vaksamt och kritiskt nästa gång en diktatur föreslås som värdnation. Det övriga ledarskapet inom IIHF hyser jag tyvärr inga sådana illusioner om.

I väntan på Lukasjenkas brottsanklagelse

Mamma miaDet blev en dramatisk kväll i fredags. Min kollega Paulina Kluge stoppades precis som jag ett par dagar tidigare på Minsks flygplats, och fördes iväg till ett bevakat rum i väntan på deportation tillbaka till Sverige. Vi meddelade genast det svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund om det inträffade. Det visade sig att frågan om deportationen av mig just i den stunden diskuterades på högsta nivå, mellan internationella hockeyförbundets (IIHF) ordförande René Fasel och Aljaksandr Lukasjenka. Englund såg klokt nog till att också föra in Paulinas situation i den pågående diskussionen.

Efter några timmars väntan fick Paulina plötsligt besked om att hon trots allt fick resa in i landet. ”Ett tekniskt fel har begåtts” sade gränspolisen. Christer Englund bekräftade dock senare för TT att Lukasjenka hade backat och att det var därför som hon släpptes in.

Min situation ser dock annorlunda ut. Lukasjenka hävdade enligt Englund att jag är ”anklagad för kriminella handlingar och att det ska produceras underlag om det till på måndag”. Regimen ska också ha sagt att ”Uggla ska vara glad över att han inte släpptes in eftersom han då skulle ha fängslats”.

Nu väntar jag med spänning på vad det är för brottsanklagelser som kommer att presenteras under måndagen, samtidigt som jag finner Lukasjenkas resonemang något märkligt. Om han nu tycker att jag bör ställas inför rätta för någonting så borde han väl välkomna att jag reser in i landet och därmed kan tillfångatas, eller?

Jag har aldrig delgivits misstanke om något brott och heller aldrig varit föremål för någon internationell efterlysning. Eftersom jag inte släppts in i landet sedan 2006 har jag inte heller haft möjlighet att begå några brott där på länge, även om jag så skulle önskat. Om anklagelserna rör perioden dessförinnan måste det handla om riktigt allvarliga brott, med tanke på gällande preskriptionstider. Och då blir det förstås ännu märkligare att man inte vidtagit åtgärder mot mig tidigare, till exempel via Interpol, eller genom att bevilja mig inresevisum och sedan gripa mig i samband med gränspassagen.

I själva verket handlar det här bara om att Lukasjenka försöker blanda bort korten genom att skylla deportationen av mig på något som IIHF inte känner sig kompetent att ta ställning till. Men jag hoppas och utgår från att IIHF inte litar blint på det material som eventuellt kommer att läggas fram. Själv är jag förstås beredd att kommentera och bemöta alla eventuella anklagelser. I grunden kvarstår faktum: Jag har uppfyllt alla de kriterier som avtalet mellan IIHF och den belarusiska VM-arrangören föreskrev genom att jag uppvisat en giltig matchbiljett vid passkontrollen i Minsk. Englund har konstaterat att det som skett med mig innebär ett solklart avtalsbrott från den belarusiska sidan. Jag förutsätter därför också att IIHF står på sig i sina diskussioner med Lukasjenka.

Min återkommande kritik mot den belarusiska regimens människorättsbrott är utan tvekan den egentliga orsaken till att jag inte släpptes in i landet i onsdags. Men när nu Lukasjenka målat in sig i ett hörn och påstått att jag är kriminell så är det inte omöjligt att han också kommer att hitta på något konkret att beskylla mig för. Fabricerade rättsprocesser mot regimkritiker är nämligen mycket vanligt förekommande i Belarus (Vitryssland). De cirka trettio demokratiaktivister som i skrivande stund sitter fängslade med anledning av hockey-VM har exempelvis råkat ut för detta fenomen. De greps av polis och dömdes sedan till korta fängelsestraff för förargelseväckande beteende (svordom på allmän plats, ungefär) eller ohörsamhet mot ordningsmakten, med de gripande polismännen som enda vittnen.

De politiska fångar som sitter frihetsberövade på längre tid – just nu åtta personer – är också offer för farsartade rättsprocesser och dömda för brott som de inte begått. En av de mest kända är min kollega och vän, människorättsförsvararen Ales Bjaljatski. Ales dömdes i november 2011 till fyra och ett halvt års fängelse jämte konfiskation av all personlig egendom. Formellt anklagades han för skattebrott, men utomstående bedömare är överens om att åtalet saknade grund och var politiskt motiverat, i själva verket en bestraffning för Ales människorättsarbete. Under mycket svåra förhållanden sitter han nu inspärrad i ett fängelse i Babrujsk.

Det är modiga människor som Ales Bjaljatski och andra uttalade regimkritiker som straffas hårdast av regimen, och ofta sker det alltså just genom fabricerade rättsprocesser. Eftersom domstolarna sitter helt i knät på regimen kan ingen anklagad räkna med en rättvis rättegång.

Mitt fall har väckt en hel del massmedialt intresse i Sverige. Förhoppningsvis leder det i förlängningen också till att fler här får upp ögonen för de grova människorättsbrotten i Belarus, inte minst för Ales Bjaljatskis och de andra politiska fångarnas svåra situation. De behöver den uppmärksamheten.

Läs också:

Belarusbloggen: Deporterad på grund av brutalitet mot gosedjur

Deporterad på grund av brutalitet mot gosedjur

stämpel inreseförbud

”Inresa förbjuden”

Jag har blivit nekad visum till Belarus (Vitryssland) ganska många gånger, men aldrig tidigare fått någon officiell motivering, även om det inte varit så svårt att gissa ungefär vad det handlat om. Därför blev jag faktiskt lite förvånad när gränspolisen vid Minsks flygplats öppet talade om att jag stod med på en lista över ”oönskade personer” som var förbjudna att resa in i Belarus.

Några mer konkreta förklaringar fick jag dock inte, inte heller någon skriftlig dokumentation, förutom en stämpel i passet med texten ”Inresa förbjuden” och den aktuella dagens datum.

Men den oberoende nyhetsbyrån Belapan har nu lyckats få gränspolisens pressekreterare Aljaksandr Tsisjtjanka att uttala sig i ärendet. Så här säger han om mig:

Uggla kom hit för att göra reklam för sig själv, medveten om att han är persona non grata. Han är ingen supporter, gillar inte hockey, hatar landet och är brutal mot gosedjur. Hans besök var det sista momentet i hans fruktlösa ansträngningar att få världsmästerskapet inställt.

Jag var definitivt förberedd på risken att stoppas på flygplatsen, men det är ren lögn att påstå att jag i förväg skulle ha känt till att jag finns med på någon särskild lista. Sådant meddelas alltså inte när man nekas visum.

Det där med gosedjuren syftar förstås på att vi i Östgruppen hösten 2012 genomförde ”Aktion nalle” som en uppföljning till Studio Totals nallebombning tidigare samma år. Vi paketerade gosedjur och skickade var sitt exemplar med post till de belarusiska statstjänstemän som är föremål för EU-sanktioner på grund av att de gjort sig skyldiga till människorättsbrott. Personligen tycker jag väl att den belarusiska regimens gripanden av gosedjur är mer brutala… Men det är förstås intressant att höra att vår aktion noterades av myndigheterna!

Pressekreterarens löjeväckande uttalande är såvitt jag vet den enda officiella kommentar som har getts till det inträffade. Den visar dels vilken låg nivå de belarusiska myndigheterna befinner sig på. Men den är också intressant ur en annan synvinkel. Om man gör tankeexperimentet att Tsisjtjankas påståenden om mig faktiskt var korrekta, så framgår det tydligt att deportationen av mig grundas helt på mina åsikter och offentliga ställningstaganden (och så det där med gosedjuren, då…). Och därmed bevisas ju det som jag och många med mig ständigt hävdar, nämligen att det hos den belarusiska regimen inte finns någon som helst tolerans för människor med avvikande åsikter.

Uppdatering 12/5 2014: Mitt fall har nu varit uppe på högsta nivå, och Lukasjenka själv lär ha sagt att jag är kriminell, läs mer här:

Belarusbloggen: I väntan på Lukasjenkas brottsanklagelse

 

Mårts vill helst ha huvudet i sanden

hakej-2014TT rapporterar att den svenska landslagstruppen ska få politisk information inför avresan till hockey-VM i Belarus (Vitryssland). Väl på plats i Minsk har det också planerats in ett möte med den svenske ambassadchefen.

Det är bra att man från Tre Kronors sida åtminstone visar ett visst intresse för den problematik som är förknippad med det stundande världsmästerskapet.

Mer oroande är förbundskapten Pär Mårts kommentar i sammanhanget: ”Vi kommer att ha en policy för vad vi ska uttala oss om och inte.”

Förmodligen går en sådan policy ut på att hålla sig undan vad man uppfattar som politiskt känsliga frågor. Kanske tror man därmed också att man inte riskerar att bli utnyttjad i Lukasjenkas propaganda. Men i så fall förstår man inte hur denna propaganda fungerar.

För de utländska gästernas uppgift i propagandaspektaklet är förstås inte att uttryckligen hylla regimen, utan att indirekt ge stöd till densamma genom till synes harmlösa kommentarer. Hockeyspelarna och deras ledare kommer av de statsstyrda medierna att få frågor om allt från hotellservicen och hockeyarenorna till matkvalitén och stämningen på läktarna. När någon svarar något positivt på dessa frågor så klipps det sedan in i ett reportage som går ut på att visa hur nöjda alla är med VM-arrangemanget. Och eftersom det är regimen som arrangerar VM så är det sedan bara för Lukasjenka att ta åt sig äran.

Att undvika politiska ämnen hindrar alltså inte propagandaeffekten, om man inte säger kategoriskt nej till alla intervjuer med statliga massmedier.

Personligen skulle jag förstås önska att åtminstone någon i Tre Kronor i åtminstone något sammanhang ger uttryck för upprördhet över de uppenbara människorättsbrott som är förknippade med hockey-VM. Men det lär inte bli Pär Mårts, som hellre likt en struts stoppar huvudet i sanden. Han ser det inte som sitt uppdrag att ”prata om politik”. Tre Kronors trupp ägnar sig ju bara åt idrott. Så länge isen är blank och pucken platt så struntar han med andra ord högaktningsfullt i om människor i hans närhet råkar illa ut.

Sportnytt om propagandariskerna med hockey-VM

sportnytt 30 april 2014

Med i Sportnytt för första gången…

På Valborgsmässoafton medverkade jag i ett reportage i SVT:s Sportnytt inför hockey-VM i Belarus (Vitryssland) 9-25 maj. Inslaget kretsade kring den uppenbara risken att de utländska gästerna – inte minst svenska spelare och hockeyfunktionärer – kommer att utnyttjas av Lukasjenkas propagandaapparat. Det svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englunds avfärdande kommentar – som gick ut på att han knappast borde vara intressant för Lukasjenkas propaganda – visar tyvärr att han inte riktigt förstått hur denna propaganda fungerar.

Vi i Östgruppen har tidigare uppmanat den svenska VM-delegationen att inte ställa upp på traditionella intervjuer med statliga belarusiska massmedier, och inte heller delta i officiella kringarrangemang, just för att minimera risken att bli utnyttjad i propagandasyfte.

Om någon av spelarna eller ledarna däremot skulle vilja göra ett offentligt ställningstagande för de mänskliga rättigheterna vore det dock mycket välkommet . Även om det naturligtvis inte skulle förmedlas av de inhemska statliga massmedierna och därmed inte nå så stora delar av befolkningen, så skulle det ändå vara ett viktigt moraliskt stöd för dem som kämpar mot förtrycket.

Reportaget kan ses nedan, samt i en kortare textvariant via länken under filmklippet:

”Spelarna kommer att utnyttjas” (SVT Sport den 30 april 2014)

Internationellt upprop inför hockey-VM

undefinedÖstgruppen medverkar idag i ett internationellt upprop inför ishockey-VM i Minsk 9-25 maj. Tillsammans med bland annat Freedom House, Civicus, Libereco och Civil Rights Defenders uppmanar vi den belarusiske (vitryske) presidenten Aljaksandr Lukasjenka att hålla sig till reglerna på människorättsområdet. Läs texten i uppropet nedan, eller i PDF-version via följande länk:

Belarus Must Play Fair, in Sports and Beyond

 

Belarus Must Play Fair, in Sports and Beyond

This year marks the 20th anniversary of Aliaksandr Lukashenka’s authoritarian rule in Belarus, the “last dictatorship of Europe.” As if to celebrate the occasion, and despite multiple urgent calls from around the world, the International Ice Hockey Federation granted Lukashenka’s wish to host the 2014 Ice Hockey World Championship (IHWC) in Belarus this May. Hockey is his favorite sport.

Every individual has the right to live in a free society as much as to enjoy their favorite sports. The IHWC provides Belarus with the ultimate challenge to demonstrate that in life and in sport it truly lives up to the core principle of good sportsmanship, fair play.

By welcoming a global sports competition that promotes integrity and observes uniform regulations, Belarus should follow suit and show its citizens and the international community that it can play by the rules. The entertainment and economic opportunities of an international sporting event should not distract attention from the ongoing human rights violations. While supporting fair competition, Belarus should also support the fundamental rights and freedoms of its citizens, including the right to express opinions freely and without fear of retribution, to promote and defend their rights and interests by forming associations, and to choose their leaders in free and fair elections.

We support the right of every Belarusian citizen to be free. We call on Belarus’ leaders and citizens to take decisive steps towards making Belarus an open and democratic country, where fair play is not only a motto, but the way of living – during and beyond the timeframe of the Ice Hockey World Championship. And we urge others to join this call.

 

 

Vem bjuder in till hockey-VM i Belarus?

Kanske läge för en påminnelse om vem det egentligen är som arrangerar hockey-VM i Belarus (Vitryssland)? Här presenteras tre av medlemmarna i organisationskommittén. Och över alltihop vakar förstås Lukasjenka själv.

Motverka Lukasjenkas PR-jippo, Englund!

Igår publicerade jag en artikel på SVT Debatt där jag uppmanade det svenska ishockeyförbundet att aktivt motverka den belarusiska (vitryska) diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas ambition att använda årets ishockey-VM för sina politiska syften.

Jag anser att den svenska delegation som åker till Minsk bara bör delta i de VM-aktiviteter som är direkt kopplade till ishockeytävlingen. Annars kommer man tveklöst att utnyttjas i regimens inhemska propaganda.

Hur detta utnyttjande kan gå till fick vi ett praktexempel på häromdagen när det internationella ishockeyförbundets ordförande, René Fasel, besökte Minsk. Han togs emot av president Lukasjenka personligen inför ett stort uppbåd av journalister från statligt styrda massmedier. Landets samtliga TV-kanaler visade senare hur de båda kramades och utväxlade positiva omdömen om varandra.

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka framför statliga massmediers kameror.

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka framför statliga massmediers kameror.

Kan vi förvänta oss ett annorlunda beteende från svenskt håll? Det svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har tidigare uttalat sig oroväckande naivt:

Om det inte fattas något beslut om att flytta mästerskapet har jag inget emot att fotograferas med Lukasjenka. Jag har inte för avsikt att diskutera politik med honom.

Jag hoppas trots allt att Englund nu har tagit intryck av debatten kring ishockey-VM och därför är beredd att göra vad han kan för att inte bistå den belarusiska regimens propagandaarbete. Konkret handlar det till exempel om att inte ställa upp på några möten med Lukasjenka eller andra regimföreträdare, inte ge intervjuer till belarusiska statsstyrda massmedier och inte heller delta i de kringarrangemang som man kommer att bjudas in till i samband med VM.

Seminarietips: Working Class Zero?

working class zeroOnsdagen den 2 april, kl. 15.00-16.30, ordnar Östgruppen och LO-TCO Biståndsnämnd ett seminarium om brotten mot arbetstagares rättigheter i Lukasjenkas Belarus (Vitryssland). Seminariet är en del av Belarusdagarna 2014.
Till grund för seminariet ligger bland annat en färsk rapport från Vjasna och FIDH, som kan läsas här:
”Forced Labor and pervasive violations of workers’ rights in Belarus”

På Östgruppens nyhetssajt Fokus Vitryssland har två artiklar på temat – med särskilt fokus på systemet med korttidskontrakt och förekomsten av tvångsarbete – publicerats:
Korttidskontrakt kritiseras av oberoende facket BCDTU
Vanligt med tvångsarbete

 
Saxat ur inbjudan:

Den belarusiska regimen påstår att den ger medborgare mer långtgående ”sociala och ekonomiska garantier” än vad som är fallet i närområdet. Dessa ”garantier” används dessutom för att ursäkta grova brott mot de mänskliga rättigheterna och för att intala folk att socialt och ekonomiskt kaos väntar om landet skulle avvika från sin politiska kurs. Men hur ser verkligheten egentligen ut för de vitryska arbetstagarna? Och hur kan omvärlden stödja den oberoende fackföreningsrörelsen?

The International Federation for Human Rights (FIDH) och vitryska Människorättscentret Vjasna presenterar en aktuell rapport om Vitrysslands kontraktssystem för arbetstagare, tvångsarbete och situationen för landets oberoende fackföreningar. Östgruppen och världsfacket ITUC kommenterar.

Välkommen till ett seminarium om myt och verklighet kring arbetstagares rättigheter i Belarus!

Medverkande:
Valjantsin Stefanovitj, vice ordförande för Människorättscentret Vjasna och redaktör för rapporten ”Forced Labor and pervasive violations of workers’ rights in Belarus”.
Sacha Koulaeva (tbc), chef för Östeuropa- och Centralasienenheten vid International Federation for Human Rights (FIDH).
Martin Uggla, ordförande för Östgruppen.
Anton Leppik, rådgivare i Pan-European Regional Council of the International Trade Union Confederation (ITUC)

Moderator: Kristina Henschen, kanslichef LO-TCO Biståndsnämnd

Var: TCO, Linnégatan 14, Stockholm

Förhandsanmälan via formuläret längst ned i LO-TCO Biståndsnämnds kalendarium

Obs! Seminariet kommer att hållas på engelska. Ingen tolkning till svenska.

Arrangörer: Östgruppen, i samarbete med LO-TCO Biståndsnämnd.

Belarusdagarna 2014!

Programblad_500x353pxNu är det äntligen dags igen. På måndag inleds årets upplaga av Östgruppens Belarusdagar, som vanligt med ett späckat program och många intressanta gäster. Bland årets teman märks det stundande världsmästerskapet i ishockey, som ju hålls i Belarus (Vitryssland), ett seminarium om den bristfälliga arbetsrättsliga situationen i landet. Dessutom programpunkter om den belarusiska ungdomsgenerationen och om hur Lukasjenkas förtryck egentligen är uppbyggt fungerar.

Spännande diskussioner och föredrag varvas med minst lika spännande kulturinslag!

Fullständigt program finner du på Östgruppens hemsida

Och här kan du ladda ner programmet i PDF-format:

Belarusdagarna – program i PDF

Programmet i korthet ser ut så här

Mån 31 mars:
Kl 18.00-19.30: Seminarium:
Belarus inför ishockey-VM: sport i politikens tjänst?

Tis 1 april:
Kl 12.00-13.00: Lunchseminarium:
Mellan Kiev och Moskva – mänskliga rättigheter, politiska fångar och den ukrainska revolutionens återverkningar i Lukasjenkas Belarus

Kl 19.00-23.30: Kulturbetongfest:
Belarus Underground

Ons 2 april:
Kl 08.30-10.00:
SIDE EVENT: Frukostmöte om Belarus Grants Management

Kl 15.00-16.30 Seminarium:
Working Class Zero? – Brott mot arbetstagares rättigheter i Lukasjenkas Belarus

Kl 18.00-20.30:
Black List Belarus (Film/samtal/konsert)

Tor 3 april:
Kl 9.00-15.00 Heldagsseminarium:
Vägskäl Belarus

 

Stå fast vid krav på systemförändringar, EU!

makej 2

Uladzimir Makej

I början av mars intervjuades Belarus (Vitrysslands) utrikesminister Uladzimir Makej av den litauiska nyhetsbyrån BNS (Baltic News Swervice). Ett av ämnena som togs upp var förekomsten av politiska fångar i Belarus.

I vanlig ordning förnekade Makej att det överhuvudtaget finns några politiska fångar, och hävdade i stället att de personer som åsyftades har dömts för ordinära brottsliga handlingar.

Förklaringen är förstås att den belarusiska regimen rutinmässigt använder sig av brottsrubriceringar som ”våldsamt upplopp” och ”skattebrott” när man fängslar sina meningsmotståndare. Men att domsluten är politiskt motiverade i de tio fall som just nu är aktuella framstår som uppenbart för alla som följt de farsartade rättsprocesserna.

Chefen för EU:s delegation i Minsk, Maira Mora, kommenterade å sin sida frågan i en intervju för Belapan häromdagen. Hon konstaterade då att problemet med de politiska fångarna alltjämt är det ”första och viktigaste hindret för ett utvidgat samarbete” mellan EU och Belarus.

Maira Mora

Maira Mora

Det är förstås bra att EU är tydligt och vidhåller sitt krav på frisläppande av de politiska fångarna. Men det är samtidigt viktigt att man inte nöjer sig med detta krav. En demokratisk utveckling i Belarus förutsätter mer djupgående förändringar än att vissa repressiva moment tillfälligt upphör. Bland annat måste press-, mötes- och föreningsfriheten respekteras, och förutsättningar för fria och rättvisa val skapas. Därtill krävs omfattande reformer av lagstiftningen.

När EU återupptog sin sanktionspolitik mot Belarus efter presidentvalet 2010 nämndes krav på mer systematiska förändringar uttryckligen. På senare tid tycks de dock i praktiken ha försvunnit från agendan. Risken är därmed att Lukasjenka – ännu en gång – kan gå segrande ur en lång dragkamp med EU, bara genom att under en kort period avstå från alltför hårdhänta metoder. Och så kan han ta nya politiska fångar som gisslan nästa gång det är presidentval.

Varför tiger Lukasjenka om Krim?

Måttligt muntert samtal om Krim?

Måttligt muntert samtal om Krim?

Många har förvånats av det officiella Belarus (Vitrysslands) agerande i den pågående Krim-krisen. President Lukasjenka har inte sagt ett ord, medan ett par kortfattade uttalanden om vikten av att värna Ukrainas territoriella helhet gjorts av företrädare för utrikesdepartementet.

Man kunde annars tro att Lukasjenka raskt skulle backa upp sin ryske kollega Vladimir Putin. På den ryska sajten slon.ru anger Dmitrij Gerasimov tre tänkbara orsaker till varför han ännu inte gjort det:

För det första hoppas han kanske kunna upprepa sin framgångsrika taktik från Georgienkriget 2008, då han försökte få Ryssland att betala för ett erkännande av Abchaziens och Sydossetiens självständighet. När Rysslands president Medvedev vägrade gå med på detta flirtade Lukasjenka istället lite extra med EU och Väst genom att släppa de dåvarande politiska fångarna. För detta belönades han med lindrade EU-sanktioner och ett omfattande lån från IMF.

För det andra är Ukraina en viktig handelspartner för Belarus, något som kanske inte så många känner till. Eftersom Belarus i sammanhanget exporterar mycket mer än man importerar så betyder fortsatt gynnsamma handelsförbindelser en hel del för statsfinanserna. Och då är det förstås viktigt att hålla sig väl också med de nya makthavarna i Ukraina.

För det tredje, menar Gerasimov, har Lukasjenka också anledning att känna oro för sitt eget öde när han ser hur skrupelfritt Putin gått till angrepp mot Ukraina. Visserligen försöker man från den belarusiska regimens sida gärna framställa Ryssland som en av landets närmaste vänner och samarbetspartner, men i själva verket vet Lukasjenka alldeles utmärkt att Rysslands vänskap är strategiskt motiverad snarare än baserad på varma känslor, och därför när som helst kan gå förlorad.

Det ligger alltså i Lukasjenkas intresse att avvakta med att ta ställning i konflikten. Åtminstone så länge inte Putin bestämmer sig för att öppna plånboken…

Darja Domratjeva till Eurovision Song Contest?

Nu öppnas helt nya möjligheter för den belarusiska (vitryska) skidskyttestjärnan och OS-guldmedaljören Darja Domratjeva! Sångaren Teo, som ska representera Belarus i Eurovision Song Contest, säger till den statliga nyhetsbyrån Belta att han gärna skulle se Domratjeva vid sin sida på scenen i ESC-finalen i Köpenhamn senare i vår.

teo domratjeva 2

En vinnande kombination i Eurovision Song Contest 2014?

Tanken är förstås att återanvända det ryska segerkonceptet från 2008. Då sjöng Dima Bilan vinnarlåten, medan konståkningsmästaren Jevgenij Pljusjtjenko gjorde snygga piruetter bredvid honom.

bilan pljusjtjenko 2

Konståkaren Pljusjtjenko hjälper Dima Bilan till seger 2008

Teo berättar för Belta att han redan tidigare varit inne på att göra något liknande, fast då snarare på ishockeytemat, med tanke på det stundande världsmästerskapet i Minsk. Kanske föll den idén på att den enda hockeyspelaren som då rimligen kunde komma i fråga – president Lukasjenka – inte får resa till Danmark eftersom han är föremål för EU:s sanktioner. Domratjeva vore då helt klart ett bättre alternativ, särskilt som hon har en bakgrund som dansare!

luka teo

Inget realistiskt alternativ, skridskorna till trots

Lukasjenka firar OS-guld

luka domratjeva

Lukasjenka och Domratjeva guldfirar tillsammans

Nu gör Aljaksandr Lukasjenka allt han kan för att dra politisk nytta av Darja Domratjevas OS-guld i skidskytte. På tisdagskvällen bjöd han in henne till sin svit i Sotji för att fira segern framför statstelevisionens kameror.

Bland de närvarande märktes förutom Domratjevas lagkamrater också några av presidentens närmaste medarbetare, samt de rika affärsmännen Jury Tjyzj och Aljaksandr Sjakutsin. Tjyzj och Sjakutsin hör till dem som finansierar Lukasjenka-regimen i utbyte mot gynnsamma villkor för sin näringsverksamhet. Tjyzj är förresten också ordförande i Belarus (Vitrysslands) tennisförbund, och dessutom – liksom Lukasjenka själv – föremål för EU:s riktade sanktioner mot belarusiska statstjänstemän med ansvar för människorättsbrott.

I segeryran konstaterade Lukasjenka att utrikesminister Uladzimir Makej och hela UD nu lika gärna kan säga upp sig eftersom Domratjevas vinst ”främjar landets image bättre än alla slags diplomatiska ansträngningar”.

Lukasjenka överlämnade också en nyinstiftad hedersutmärkelse från Belarus olympiska kommitté (där han själv är ordförande) till Domratjeva.

Den belarusiska statstelevisionens inslag om skidskytte-guldet bär rubriken ”Presidenten var en av de första som gratulerade OS-mästaren”. Och Radio Svaboda ställer sig den i sammanhanget relevanta frågan: Vem var det som vann i Sotji: Domratjeva eller Lukasjenka? Ett svar på den frågan gav ovan nämnde Aljaksandr Sjakutsin i sitt skåltal, där han bland annat sade så här:

Dasja, idag har du inte bara skänkt glädje åt det belarusiska folket, utan även åt vår president. Jag tror att detta guld var ännu mer värt för honom än för dig.

TT gick på belarusisk bluff – ackrediteringsreglerna står fast

Lukasjenka hockey

Lyckades dra TT vid näsan

I fredags eftermiddag publicerade TT en artikel om att Belarus (Vitryssland) backar om de kritiserade ackrediteringsreglerna vid ishockey-VM i maj. ”Hotet om att ställa in ishockey-VM ifall journalisters rapportering begränsas tog skruv”, heter det. Problemet är bara att uppgiften inte stämmer. Belarus har inte alls backat. Det är snarare TT som har gått på en bluff.

TT hänvisar till en artikel på Internationella sportjournalistförbundets (AIPS) hemsida. Där citeras ett uttalande av chefen för VM:s organisationskommitté Pjotr Rjabuchin som bland annat meddelar följande: ”There will be no limit for the accredited media to carry out their duties while they are in Belarus”.

Men detta gäller alltjämt förutsatt att journalisterna gått igenom den krångliga ackrediteringsproceduren hos belarusiska UD, det vill säga just det moment som var utgångspunkten för kritiken. Vill man gå den enkla vägen via ackreditering direkt hos internationella ishockeyförbundet är man fortfarande ålagd att uteslutande hålla sig till bevakning av ishockeyevenemanget. Det finns i alla fall inget i Rjabuchins uttalande som säger något annat. Samma besked gavs också i ett inslag i statstelevisionen häromdagen. Där meddelade reportern att det snarare var det svenska och finländska ishockeyförbundet som missförstått alltihop om de tidigare trott att alla journalister skulle kunna resa in i landet utan visum och UD-ackreditering i samband med VM.

I ett försök att blanda bort korten ytterligare säger Rjabuchin också att man inte bör förlita sig på ”falsk och obekräftad information”. Men den enda konkreta information som faktiskt finns tillhanda är de formulerade ackrediteringsregler som fortfarande är aktuella och som han själv uttryckligen hänvisar till. Där står det klart och tydligt vad som gäller:

Note: Any media wishing to cover topics that are not related either to ice hockey or to the 2014 IIHF Ice Hockey World Championship must apply for an additional foreign journalist accreditation from the Belarusian Ministry of Foreign Affairs, as per Belarusian law.

Ackrediteringsreglerna bygger också på snarlika formuleringar i en ukas som Belarus president Aljaksandr Lukasjenka utfärdade i oktober 2013. Denna ukas har varken ändrats eller återkallats.

Mediebolag har alltså fortfarande all anledning att känna oro, och bör därför fortsätta protestera och kräva en ändring. Det internationella ishockeyförbundet bör med kraft ta upp frågan på sitt nästa möte. Och Sveriges och Finlands ishockeyförbund bör lyfta frågan om att ställa in ishockey-VM, ifall inte journalisternas arbetsvillkor under mästerskapet kan garanteras på riktigt.

Man kan tycka att TT borde satt sig in mer i sakfrågan. Samtidigt är det här ett typiskt exempel på hur belarusiska myndigheter (jo, jag räknar också det nationella ishockeyförbundet dit, på goda grunder…) i sitt propagandaarbete ganska skickligt vrider och vänder på ord och begrepp för att vilseleda omgivningen. Kanske borde också TT ha varit mer källkritiskt när man läste artikeln hos AIPS. Den är inte skriven av någon oberoende journalist , utan av Anastasija Marinyna, som själv är ordförande i det regimlojala belarusiska sportjournalistförbundet (där ovan nämnde Rjabuchin för övrigt är vice ordförande). Marinyna är också samtidigt presschef i Belarus olympiska kommitté, som leds av Aljaksandr Lukasjenka.

Det finns nu en risk för att TT via sin genomslagskraft i svenska massmedier har avfört den viktiga frågan om journalisters ackreditering vid VM från dagordningen, trots att den i själva verket inte alls är löst. I så fall har man verkligen gjort Lukasjenka en tjänst, på pressfrihetens bekostnad.

 

Ackrediteringssystem med syfte att begränsa pressfriheten

I en kolumn i Hufvudstadsbladet avfärdar Filip Saxén diskussionen om de plötsligt uppmärksammade ackrediteringsreglerna vid ishockey-VM i Minsk i maj. Saxén skriver bland annat:

Att sätta likhetstecken mellan krav på ackreditering hos utrikesdepartementet och begränsande av pressfriheten är att förvränga sanningen en hel del. Och att börja tala om mediebojkott för att journalister måste ha visum och ackreditering betyder väl att mästerskap i andra länder som kräver visum också borde bojkottas.

Innan någon journalist fått avslag på sin visum- och eller ackrediteringsansökan är det onödigt att kritisera de vitryska myndigheterna på den punkten.

Naturligtvis har Filip Saxén rätt i att förekomsten av ett ackrediteringssystem inte per definition inskränker pressfriheten. Och som han mycket riktigt påpekar är de aktuella ackrediteringsreglerna inför hockey-VM inte någon nyhet.

stop

Objektiva journalister äga ej tillträde!

Men han verkar däremot inte vara medveten om hur just det belarusiska ackrediteringssystemet rutinmässigt används för att hindra utländska journalister från en objektiv bevakning av skeenden i landet. Journalister som varit på plats och rapporterat om polisbrutalitet och andra övergrepp blir som regel försatta i karantän och nekas nytt inresevisum under ett antal år. Och själv har jag hört flera berättelser om problem just i samband med den ackrediteringsprocess som belarusiska UD hanterar. Syftet är uppenbart: att göra det så svårt som möjligt för journalisterna att komma in i landet. Många kroknar halvvägs, om de ens kommer så långt…

Hockeyförbundens upprördhet kan nog snarast förklaras med att de känner sig lurade, inte minst i förhållande till det argument som de själva fört fram när de mot kritiker försvarat beslutet att förlägga VM till Belarus. Uppenbarligen förekom redan år 2009 diskussioner om de krångliga villkoren för utländska journalister. Och uppenbarligen gjorde den belarusiska regimen vissa utfästelser om att förenkla demsamma. Nu visar det sig att det inte blir något av med den saken. Vi som följt Lukasjenka genom åren är ganska luttrade efter alla lögner och svikna löften. Men för hockeypamparna kom det kanske som en nyhet?

Belarusiska hockeyförbundet kommenterar ackrediteringsreglerna vid VM

vorsin121

Jauhen Vorsin, ordförande i Belarus ishockeyförbund

Vid en presskonferens i Minsk på torsdagen kommenterade det belarusiska (vitryska) ishockeyförbundets ordförande Jauhen Vorsin frågan om ackreditering för utländska journalister i samband med ishockey-VM i maj:

- Om en journalist har blivit ackrediterad till världsmästerskapet, så kommer han att skriva om mästerskapet, om staden, om villkoren här och om vad han tycker om olika människor. Vem förbjuder honom att göra det? sade Vorsin i ett uppenbart försök att avdramatisera frågan. Utländska mediebolag har emellertid knappast någon anledning att känna sig lugnade av Vorsins ord.

Bakgrunden till den plötsliga uppståndelsen kring hockey-VM är villkoren för pressackreditering vid mästerskapet. Det gäller särskilt en formulering om att ”alla journalister som vill belysa ett ämne som inte har att göra med ishockey-VM” istället måste söka ackreditering hos landets utrikesdepartement, via en omvittnat krånglig och byråkratisk process. Den aktuella formuleringen har för övrigt sitt ursprung i ett dekret utfärdat av president Aljaksandr Lukasjenka redan i oktober 2013.

Å ena sidan signalerar Vorsins kommentar att de utländska journalisterna med VM-ackreditering inte kommer att hållas i alltför strama tyglar, vissa kringreportage kommer sannolikt att accepteras. Och Vorsin – som själv har en bakgrund som idrottsminister i en regering under Lukasjenka – lär utan tvekan ha förankrat sitt uttalande på högre ort. Men samtidigt finns det alltså ”laglig” grund för belarusiska myndigheter att hindra journalister som inte följer de officiella ackrediteringsreglerna. Om frågan ställs på sin spets, till exempel i samband med en plötslig protestdemonstration eller någon annan dramatisk händelse med politiska koppling, så lär Vorsins ord på presskonferensen inte betyda någonting.

Det kommer alltså hur som helst att råda en osäker situation för de utsända journalisterna. Lägg därtill att ingripande poliser i Belarus ytterst sällan bryr sig om att undersöka om de närvarande vid en demonstration har journalistlegitimation eller inte. De brukar helt sonika släpa med sig allihop till polisstationen, och så sker sorteringen där, jämte radering eller konfiskering av eventuellt bildmaterial och annan dokumentation.

Finländska mediebolag var först ut med att kritisera ackrediteringsvillkoren, och några av dem hotar att inte bevaka VM överhuvudtaget om de närvarande journalisternas arbetsmöjligheter inskränks. Också de svenska och finländska ishockeyförbunden har reagerat starkt. Enligt ordförandena i respektive förbund, Christer Englund och Kalervo Kummola, strider riktlinjerna mot de utfästelser som Belarus gjorde i samband med att man ansökte om att få arrangera VM. Då hette det att alla journalister obehindrat skulle kunna komma in i landet och fritt rapportera under tiden som mästerskapet pågår. Englund och Kummola har meddelat att de ser allvarligt på de aktuella inskränkningarna och att de kommer att ta upp frågan vid internationella ishockeyförbundets möte i februari. Kummola har till och med sagt att det kan bli aktuellt att ställa in VM om inte villkoren förändras.

Det största problemet med hockey-VM är inte utländska journalisters villkor

lukashenko_champion

Propagandaseger i sikte för Lukasjenka

Det svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund förtjänar viss uppmuntran för sina uttalanden i Ekot i morse. Han deklarerar nu att han gör gemensam sak med sin finländske kollega Kalervo Kummola och tänker lyfta frågan om utländska journalisters arbetsvillkor under mästerskapet i maj.

Men det finns en risk att den nu uppmärksammade frågan tillåts skymma det som är ett större problem med det olycksaliga beslutet att förlägga ishockey-VM till Minsk: Den effektiva statsstyrda propagandan riktad mot det belarusiska (vitryska) folket.

Aljaksandr Lukasjenkas makt bygger på att han lyckas utöva kontroll över så stora delar som möjligt av det belarusiska samhället. Här spelar de statsstyrda massmedierna en central roll – och särskilt då TV – genom att konsekvent servera mediekonsumenterna en för regimen gynnsam beskrivning av situationen i landet.

Självklart är det angeläget att utländska journalister kan rapportera om annat än hockeymatcher och därmed via evenemanget rikta uppmärksamhet mot det rådande förtrycket. Därmed ökar omvärldens kunskap och förutsättningar att bidra till positiv förändring. Samtidigt når alltså denna uppmärksamhet i liten utsträckning fram till den belarusiska befolkningen, till de människor som i slutänden måste stå för själva förändringsarbetet.

I de statliga massmedierna kommer istället en annan bild att dominera totalt: Lukasjenka i ett positivt sammanhang, omgärdad av leende ishockeystjärnor och makthavare som utan att förstå det skänker legitimitet åt diktaturen.

Förmodligen kommer den belarusiska regimen nu att backa en aning – förutsatt att Christer Englund och hans kollegor fullföljer sina föresatser – och förenkla visumprocedurerna något. Att gå miste om arrangemanget vore en enorm prestigeförlust för Lukasjenka.

Men regimens inhemska propagandavinst kommer alltså inte att rubbas av detta. Det är den som står i fokus för Lukasjenka. Och den borde det talas mer om också i den svenska diskussionen om  hockey-VM.

Ishockey-VM i Belarus kan ställas in

logga vm2Plötsligt har man i Finland uppmärksammat det faktum som jag skrev om här på bloggen redan i slutet av november, nämligen att utländska journalister som vill få ackreditering till ishockey-VM i maj endast får skriva om sport. ”Alla journalister som vill belysa ett ämne som inte har att göra med ishockey-VM” måste istället söka ackreditering hos landets utrikesdepartement, via en betydligt krångligare och mer byråkratisk process.

Nu meddelar flera mediebolag, bland annat Yle och Helsingin Sanomat att de överhuvudtaget inte kommer att rapportera från VM om deras reportrar – som vill rapportera även om annat än ishockey – inte beviljas visum.

Kalervo Kummola

Kalervo Kummola, hockeypamp som tar ställning

Ordföranden i Finlands ishockeyförbund Kalervo Kummola, som också är vice ordförande i internationella ishockeyförbundet (IIHF), konstaterar att de  aktuella visumreglerna strider mot Belarus (Vitrysslands) löften då landet beviljades VM:

- Det är en allvarlig sak, jag understöder inte bojkotter, men jag förespråkar också yttrandefrihet. Då de fick tävlingarna lovades det att alla slipper in i landet utan visum och man borde hålla det man lovar, säger Kummola till Yle.

Kummola – som tidigare uttryckt ånger över att Belarus tilldelades mästerskapet – berättar också att IIHF ska diskutera frågan vid ett möte i februari, och att VM i nödfall kan ställas in.

iihf marionetter

Christer Englund och René Fasel, hockeymarionetter

Var står det svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund i frågan, tro? Och vad säger IIHF:s ordförande, René Fasel? Fortsätter de sprattla omkring som Lukasjenkas marionetter, eller vågar de säga ifrån?

SvD

Lukasjenka-TV avslöjar Putins hockeybluff

Med obarmhärtig tydlighet avslöjade belarusisk (vitrysk) stats-TV att den ryske presidenten Vladimir Putin är hopplöst dålig på hockey. Men för bilden av Putin i Ryssland är knappast någon skada skedd.

Det talas ibland om att Ryssland följer Belarus i spåren när det gäller att inskränka de mänskliga rättigheterna. Ett annat område där president Putin verkar snegla på sin belarusiske kollega är idrottens värld.

Lukasjenka är vida känd för sitt ishockeyintresse, och nu försöker Putin skapa en liknande image. Problemet är bara att medan Lukasjenka faktiskt kan spela hockey – om än inte jättebra – så utgör Putins framträdanden på isen en minst sagt erbarmlig syn.

Detta är nu inget som visas upp i de ryska TV-kanalerna. Där letar man som regel upp ett par inte alltför avslöjande sekvenser och nöjer sig i övrigt med att berätta om hur framstående Putin blivit inom sporten sedan han började träna för några år sedan.

Det färskaste exemplet kommer från Sotji, där Putin testade OS-arenan häromdagen. Han bjöd också dit Lukasjenka, som kom flygande mitt under sin pågående julturnering på hemmaplan. Förutom presidenterna deltog flera gamla ryska hockeystjärnor i matchen. Putin och Lukasjenka bildade förstafemma i det ena laget, tillsammans med bland annat Vjatjeslav Fetisov och Pavel Bure.

putin och lukasjenka hockey

Hockeypresidenter

Föga förvånande vann presidentlaget. Motståndarna – med bland annat Sergej Makarov i laget – ”kunde inte stå emot trycket från de två presidenterna”, som tidningen Izvestija uttryckte det. Slutresultatet blev 12-3.

Presidenternas match uppmärksammades stort i massmedierna. Det ryska nyhetsprogrammet Vesti sände ett kort reportage från matchen, med fokus på Putin och dennes hockeykvalitéer. Den internationellt inriktade kanalen Russia Today gjorde ett liknande reportage. Nyheten nådde därifrån även Sverige där nyheter24 publicerade en artikel i vilken Putin beskrivs som ”ett ess på hockey”.

Lukasjenka gavs av förklarliga skäl inte så stort utrymme i de ryska sändningarna, men den belarusiska statstelevisionen gjorde förstås ett eget reportage, och publicerade dessutom ett drygt tio minuter långt sammandrag från matchen under rubriken ”höjdpunkter”. Här kan man bland annat se Lukasjenka göra mål, servera några snygga passningar och överhuvudtaget trivas som fisken i vattnet. Samtidigt ser Putin minst sagt bortkommen ut.

Såväl medspelare som motståndare (och domare: offsideregeln gäller uppenbarligen inte för presidenter…) tvingas anstränga sig ordentligt för att hjälpa Putin att göra mål. Särskilt den sista dryga minuten är underhållande i detta avseende, se själva här (Putin med nummer 11 på ryggen, Lukasjenka hade förstås nummer 1!):

Det finns för övrigt flera komiska Putin-situationer även i resten av reportaget, som här kan ses i sin helhet:

Jämför här med reportaget i ryska Vesti (där det alltså inte är slow motion när Putin kommer skrinnande med pucken…):

Med facit i hand kan man undra hur smart det var av Putin att bjuda in Lukasjenka till Sotji. Men å andra sidan är det den inhemska befolkningen som utgör den huvudsakliga målgruppen för Putins propagandamaskineri. Och ryssar i gemen lär inte ta del av det belarusiska sammandraget, så bilden av hockey-Putin blir nog inte alltför skadad i Ryssland i alla fall.

Svenskt stöd till Lukasjenkas propaganda

Så har då årets upplaga av president Lukasjenkas julturnering i ishockey, av honom själv utropad till inofficiellt VM för veteraner, avslutats. Som väntat vann Belarus (Vitryssland) återigen hela turneringen, tack vare det orättvisa regelverk som ger just Lukasjenka rätt att använda aktiva ishockeyproffs i sitt lag.

lukashenko_champion

Lukasjenka mottar segerpokalen i sin egen julturnering.

Sverige kom sist i sin grupp. De svenska veteranerna från SOHA – Swedish Oldtimers Hockey Association – hängde dock inte läpp för det utan stämde glatt in i den hyllningskör som framför den belarusiska statstelevisionens kameror gav beröm åt arrangemanget och talade entusiastiskt om Lukasjenkas kommande PR-jippo: VM i ishockey i maj i år. Här ett par exempel, levererade av de svenska spelarna Konstantin Issakov och Olle Åberg:

Hockeyturneringen har varit huvudnyhet under flera dagar i Belarus, och i TV har de väl omhändertagna internationella gästerna en efter en uttryckt sin uppskattning, och därmed också gett sitt stöd till regimen som står bakom hela evenemanget.

Svårare än så är det inte att göra effektiv propaganda med hjälp av ett antal naiva utlänningar som inte förstår vilken roll de spelar utanför ishockeyrinken.

Spela inte hockey med diktatorn!

I början av januari 2014 arrangeras i Minsk den tionde upplagan av ”Presidentens julturnering i ishockey”, av president Lukasjenka själv utropad som inofficiellt veteran-VM. Och precis som för två år sedan deltar Sverige med ett lag, via SOHA – Swedish Oldtimers Hockey Association.

Julturneringen är ett av Aljaksandr Lukasjenkas största återkommande propagandajippon. Den här gången kommer evenemanget att vara större än någonsin, med tolv deltagande lag. Lukasjenka är själv med och spelar och hans belarusiska (vitryska) landslag går under benämningen ”Presidentlaget”.

Trots att det handlar om veteranhockey uppmärksammas turneringen stort i de statligt styrda belarusiska massmedierna, inte minst i TV:s nyhetssändningar. Och upplägget för TV-reportagen är likadant varje gång: Matchbilder varvas med korta spelarintervjuer, där de internationella gästerna hyllar den belarusiska gästfriheten och det välorganiserade genomförandet av turneringen. Den gemensamma nämnaren för alla intervjuer är att de bidrar till att skänka lyster åt tävlingen och dess arrangörer. De deltagande hockeyspelarna blir helt enkelt tacksamma verktyg i diktaturens hand. Här kan man se ett textat reportage om hur just det svenska laget utnyttjades när det var med för två år sedan:

Att idrott och politik hör ihop i Belarus är uppenbart, och kanske är just Presidentens julturnering det tydligaste exemplet på detta. Bland arrangörerna återfinns till exempel Belarus idrottsministerium, Presidentens sportklubb och Minsks kommunstyrelse. Och så är den propagandistiska belarusiska statstelevisionen förstås med på ett (stort) hörn, som ”informationspartner”.

Propagandakonceptet är i grunden väldigt enkelt. Utländska gäster – i detta fall tidigare hockeystjärnor – ger genom sin medverkan regimen en internationell legitimitet som den svårligen kan få på andra områden. För två år sedan var till exempel vår egen svenska legend Bengt-Åke Gustafsson med, något som utnyttjades flitigt i de statliga massmedierna. De belarusiska TV-tittarna fick till och med se honom i rollen som diktatorskramare, i ordets mest konkreta bemärkelse:

Som extra bonus för regimen brukar det allt som oftast gå riktigt bra för Lukasjenkas lag, som vunnit sju av de nio turneringar som hittills hållits. Och det är inte någon slump.

Reglerna för denna tävling är nämligen utformade på så sätt att det belarusiska laget har en fördel gentemot konkurrenterna. Till skillnad från dem får Belarus använda upp till sex spelare som fortfarande är verksamma elitspelare, det vill säga ishockeyproffs.

Nu har inte dessa ojämna regler alltid varit tillräckliga för att laget ska ta hem segern. År 2011 utmynnade tävlingen i en smärre skandal (som dock aldrig uppmärksammades i de statliga massmedierna, naturligtvis) när Lukasjenkas lag mötte det ryska Gazprom Export i finalen. Redan från start deltog nio professionella ishockeyspelare i Presidentlaget. När man trots detta låg under efter första perioden plockades ännu en spelare in på isen, och inte vem som helst utan en av landets främsta forwards, Aleksandr Borovkov. Motståndarna protesterade och lyckades med domarens hjälp få bort Borovkov från banan. Inför tredje perioden anslöt ytterligare två proffs till Lukasjenkas lag, kamouflerade under matchtröjor med andra namn på ryggen. Trots detta avgick det ryska laget med segern, vilket innebar en stor nesa för presidenten…

Jag tror inte att de svenska hockeyveteranerna medvetet ger sitt politiska stöd till Lukasjenka-regimen. Att döma av deras egna beskrivningar av evenemanget förstår de helt enkelt inte hur de utnyttjas för regimens politiska syften. De berättar glatt hur de behandlats som stjärnor och bjudits på några dagars lyxtillvaro, med poliseskort, festlig bankett och högkvalitativ underhållning, utan att inse att detta i själva verket är betalningen för den propagandainsats som de aldrig skulle ställa upp på annars.

Före varje match var det en timmes underhållning med 2-3 sångartiser, konståkningsuppträdande, akrobatik, styltgrupper i fantasifulla kreationer. Under matcherna fanns hela tiden flera grupper med vackra vitryskor som dansade. När den ena gruppen började tröttna kom en ny in. Varje match var kantad av en stor show. Efter matcherna delades det ut pris till varje lags bäste spelare och det vitryska laget åkte runt och kastade ut 60-80 nallebjörnar till publiken. Vi trodde nästan att vi var med i en olympiad och var euforiskt omtumlade efter första matchen. Autografjägare omgav oss ständigt och några lyckades till och med ta sig igenom den kraftfulla avspärrningen.

Vi – och alla andra lag – transporterades med buss och blåljusblinkande poliseskort efter matchen till en fantastisk restaurang för avslutningsbankett. Borden stod uppdukade med förrätter. Bara välja vad man ville ha. Varmrätter kom sedan och någon sorts varmrätt ytterligare plus mycket annat. Glasen stod aldrig tomma såg trevliga servitriser till. Under kvällen uppträdde först en vitrysk dans och sångtrupp (se bilden t.h.) De följdes av den ena sångerskan och sångaren efter den andra mixade med ljusshowstrupper och den vitryska tomtens inträde med dans och sånggrupp.

Presidentens julturnering blir i mångt och mycket ett genrep inför världsmästerskapet i maj 2014. Om inte det svenska veteranlandslaget tar sitt förnuft till fånga och ställer in sitt deltagande kommer vi därmed att få en försmak av vad som väntar när Tre Kronor några månader senare ställer sig till propagandaapparatens förfogande i Lukasjenkas Belarus.

Team Sweden och Lukasjenka

Sveriges veteranlandslag poserar med Aljaksandr Lukasjenka, januari 2012

Tomte-hockey i Minsk

Jan Blomgren skriver om situationen i Belarus i SvD, bland annat om hur Aljaksandr Lukasjenka ”förbereder sitt livs största pr-show – ishockey-VM i maj 2014”. Och showen är i praktiken redan i gång!

tomteparad

I år får tomtarna paradera bakom VM-visenten Volat

Nyligen framkom att den stora officiella julgranen på oktobertorget i Minsk i år kommer att dekoreras med ishockey-symboler. Och häromdagen meddelade de lokala myndigheterna att även övriga julfestligheter i Minsk kommer att präglas av det stundande mästerskapet. Den traditionella jultomteparaden i Minsk den 25 december kommer i år att anföras av VM-maskoten Volat, en stor visent. Och paraden föregås av en ishockeymatch mellan jultomtar(!) på Oktobertorgets isbana.

I våras beklagade sig det svenska ishockeyförbundet över att Stockholms stad inte gjorde tillräckligt med reklam för VM, som då gick i Sverige. Motsvarande diskussioner lär inte uppstå i Minsk…

volat

VM-maskot

Euromajdan i den belarusiska regimens ögon

Den dramatiska utvecklingen i Ukraina uppmärksammas stort i internationella massmedier, så även i Sverige. I grannlandet Belarus (Vitryssland) har dock de statligt styrda massmedierna varit märkbart tysta om skeendet.

När stämningen var som mest hätsk på söndagseftermiddagen, efter våldsamma sammanstötningar utanför presidentadministrationen i Kiev, såg nyhetsflödet på den belarusiska statliga nyhetsbyrån Belta ut så här (under rubriken ”topp-nyheter”):

belta 1 dec 2014

Bland de fyra främsta nyheterna återfanns resultatet från Junior Eurovision Song Contest (som avgjordes i Kiev…), information om en kommande prishöjning på cigarretter, en väderprognos inför morgondagen och ett meddelande om att en skidskyttetävling i Östersund ställts in på grund av storm. Ingenting dock om att hundratusentals ukrainare fyllde Kievs gator och krävde presidentens avgång.

Statstelevisionen i Belarus har också hållit en låg profil. I samhällsprogrammet ”V tsentre vnimanija” på söndagskvällen gjordes dock ett längre reportage. Ett par ”experter” uttalade sig där om hur ogynnsamt det skulle ha varit för Ukraina att skriva under det samarbetsavtal som EU föreslagit inom ramen för det Östliga partnerskapet. En av de intervjuade raljerade också över demonstrationerna i Kiev som han menade var föga genomtänkta och som dessutom förlorade i intensitet för varje dag (intervjun var uppenbarligen gjord före den brutala polisinsatsen natten till den 30 november).

Reportaget följdes sedan upp med en uppdaterad nyhetsrapport om det som skett under söndagen, i första hand kretsande kring det våldsamma beteende som vissa av demonstranterna ägnat sig åt. Det ackompanjerande bildmaterialet visade hur fönsterrutor slogs sönder och hur demonstranter från olika grupperingar verkade slåss med varandra, jämte scener från konfrontationen utanför presidentadministrationen, där fokus låg på demonstranter som kastade föremål mot polisens specialstyrkor. De filmsekvenser med exempel på brutalt polisvåld som omvärlden i övrigt fått ta del av lyste däremot helt med sin frånvaro i den belarusiska statstelevisionens reportage.

Det är uppenbart att Lukasjenka-regimen följer utvecklingen i Ukraina med stor nervositet. Man är rädd för att den skall inspirera belarusier till liknande demonstrationer och protester. Dessutom skulle ett regimskifte i Ukraina kunna få kännbara konsekvenser för den officiella relationen mellan de båda länderna, eftersom den sittande presidenten Viktor Janukovytj i praktiken stödjer Lukasjenka, medan flera av hans kritiker har en helt annan inställning till den belarusiska regimen. En av oppositionsledarna, den förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko, uttalade till exempel härom veckan sitt starka stöd för den belarusiska demokratirörelsen. Om han eller någon likasinnad tar över makten i Ukraina innebär det därmed helt nya förutsättningar för Lukasjenkas möjligheter att kontrollera situationen i Belarus.

DN

Åklagarkammaren goes Baudrillard: ”Nalleflygningen ägde nog aldrig rum”!

Idag meddelade internationella åklagarkammaren att förundersökningen mot reklambyrån Studio Total angående förra årets nallebombning i Belarus (Vitryssland) läggs ner. Formellt var två personer misstänkta för brott mot utlänningslagen och en av dem också för brott mot luftfartsförordningen. Enligt åklagarmyndigheten togs beslutet ”eftersom det inte finns något i den svenska eller den litauiska utredningen som stöder påståendet att de skulle ha utfört en sådan flygning över gränsen”.

I det fullständiga beslutet lägger man ut texten lite mer:

Utredningsmaterialet torde visa att de misstänkta har fört flygplanet från Sverige till Litauen och tillbaka. Att de därutöver skulle ha fört flygplanet över den litauiska gränsen till Vitryssland och tillbaka är mer oklart. Av den litauiska utredningen framgår vidare bl.a. att de radarekon som erhållits över den påstådda flygningen skulle kunna vara orsakade av t.ex. en fågel samt att någon överflygning av gränsen överhuvudtaget inte registrerats. Det vittne som sett ett litet oidentifierat plan passera gränsen har uppgivit tidpunkter för detta som stämmer mindre väl överens med de radarekon som ändå iakttagits. Vitryska myndigheter skall endast ha kunnat återfinna två nallar på platsen. Det finns inget som tyder på att aktuellt flygplan tankat under vistelsen i Litauen.

Det finns sammantaget inget i den svenska eller den litauiska utredningen som, mot de misstänktas nekande, övertygande stöder påståendet om att de båda misstänkta skulle utfört en sådan flygning över gränsen. Det finns inte anledning att tro att ytterligare utredningsåtgärder kan vidtas som skulle föra utredningen framåt.

För femton år sedan skrev jag min magisteruppsats i ryska. Den handlade om den postmodernistiske författaren Viktor Pelevins sätt att framställa verkligheten i sina berättelser. En av utgångspunkterna för arbetet var den franske filosofen Jean Baudrillards teorier om ”hyperverkligheten”, av P O Ågren kortfattat förklarad så här:

Främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
(Läs mer här!)

Studio Totals nalleaktion har flera gånger fått mig att återvända till funderingar kring Baudrillards tankegångar, och den där sköna 100-procentiga vissheten om att det som jag tror har hänt också verkligen har hänt lär nog aldrig infinna sig. Men med tanke på efterspelet så spelar det egentligen inte heller någon roll. Aktionen fyllde samma funktion vare sig den var verklig eller hyperverklig. Och ibland kanske man får hålla till godo med 99 %…

nallar 2

Bild från hyperverkligheten?

Den internationella åklagarkammaren tycks ansluta till Baudrillard i sitt resonemang, även om det kanske mest är ett sätt att försöka göra sig av med ärendet en gång för alla. Huruvida Aljaksandr Lukasjenka låter sig nöja och själv är beredd att reflektera över hyperverklighetens väsen lär väl framtiden utvisa.

SvD, Expressen, Ekot, DN

Internationella ishockeyförbundet håller kongress på Lukasjenkas kontor

Det är ett tag kvar till ishockey-VM i Belarus (Vitryssland), men propagandajippot är redan i full gång. På belarusisk stats-TV kunde man härom veckan se ett reportage från internationella ishockeyförbundets (IIHF) inspektion av arenor och andra lokaler som kommer att användas under mästerskapet. I inspektionsdelegationen från IIHF ingick också en representant från det svenska hockeyförbundet, Cornelia Ljungberg.

Bland lokalerna som inspekterades återfanns den belausiska olympiska kommitténs högkvarter i Minsk. Varför? Jo, för där planerar nämligen IIHF att hålla sin årskongress i samband med VM-turneringen. Ordförande i denna olympiska kommitté är… …just det, Aljaksandr Lukasjenka! Gissa om Lukasjenka själv kommer att hälsa ishockey-pamparna välkomna till evenemanget! Och gissa om stats-TV kommer att vara på plats för att dokumentera när svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund och hans kollegor tas emot av presidenten.

Redan vid förra veckans besök blev IIHF-inspektörerna subtilt påminda om Lukasjenkas närvaro, via ett porträtt i mötesrummet:

iihf nok

Svenska hockeyförbundets representant Cornelia Ljungberg (längst till vänster) på möte i Lukasjenkas olympiska högkvarter. Presidenten själv övervakar mötet från fotot på väggen i bildens bakgrund.

Hur var det nu IIHF:s ordförande René Fasel sade när han avfärdade kraven på att flytta VM från Belarus? Jo, så här:

Vi ska inte användas som marionetter av politiker eller aktivister och idrotten kan inte och ska inte användas som ett politiskt redskap.

Enda undantaget tycks vara om det är Lukasjenka som håller i trådarna. Då har Fasel och hans vänner uppenbarligen inget emot att sprattla omkring och stå till propagandamaskinens tjänst.

iihf marionetter

Christer Englund och René Fasel i hårdträning inför nästa års ishockey-VM? OBS! Bilden är ett montage ;-)

Enligt Bildt är Lukasjenka alltjämt en loser

Style: "rk7"

Carl Bildt

När Sveriges utrikesminister Carl Bildt häromdagen blev intervjuad av Radio Svaboda fick han frågan om han fortfarande betraktade Aljaksandr Lukasjenka som en ”loser”. Journalisten syftade på den debattartikel som Bildt och några av hans utrikesministerkollegor inom EU publicerade i bland annat New York Times dagarna efter presidentvalet 2010. I artikeln konstaterade de att Lukasjenka genom sitt agerande förlorat all trovärdighet och bränt sina chanser till framtida samarbete.

Så här svarade Carl Bildt på frågan:

Visserligen sitter han fortfarande vid makten. Men hans relationer till EU är – milt uttryckt – komplicerade. Han har en ganska komplicerad relation till Ryssland, och den socioekonomiska situationen i landet har – milt uttryckt – inte förbättrats. Så Belarus befinner sig utan tvekan i ett svårt läge vad gäller dess internationella relationer. Mitt intryck är att Lukasjenka kommer att ha en hel del att oroa sig för under de närmaste åren.

Bildts beskrivning är förstås korrekt. Men de komplicerade internationella relationerna är inget nytt fenomen för Lukasjenka. Och tyvärr har han hittills lyckats spela ut EU och Ryssland mot varandra på ett framgångsrikt sätt. Därmed har han också vunnit tid och kunnat bevara sin maktposition. I det avseendet är han inte någon förlorare.

Carl Bildt fick också frågan om vilken skillnad han såg mellan den belarusiska och den azerbajdzjanska regimen. Den senare tas som bekant emot med betydligt öppnare armar av EU, trots återkommande dystra rapporter om allvarliga människorättsbrott. Bildts svar gick ut på att Lukasjenka till skillnad från Alijev i Azerbajdzjan låtit frihetsberöva alla nyckelfigurer inom den politiska oppositionen.

Jag är inte tillräckligt insatt i situationen i Azerbajdzjan för att bedöma Bildts jämförelse. Men generellt sett finns det en risk i att bara stirra sig blind på Lukasjenkas gisslantagande av regimkritiker. De politiska fångarna är för honom ett redskap som han använder för att försöka utpressa EU. Men på ett djupare plan pågår ett systematiskt förtryck, som egentligen spelar en ännu viktigare roll för att upprätthålla diktaturen i landet. Därför får EU inte heller bli nöjt om bara de nuvarande politiska fångarna släpps medan inget annat förändras. För ett sådant scenario skulle ännu tydligare förvandla Lukasjenka från förlorare till vinnare, på det belarusiska folkets bekostnad.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: