Lukasjenka spelar hockey i Stockholm

Missa inte lördagens manifestation mot hockey-VM i Belarus 2014!

Saxat ur pressmeddelande från Östgruppen idag:

Lördagen den 18 maj arrangerar Östgruppen tillsammans med SILC och den polske EU-parlamentarikern Marek Migalski en manifestation mot att ishockey-VM 2014 ska hållas i Belarus (Vitryssland). Arrangörerna uppmanar det internationella ishockeyförbundet att ompröva sitt beslut och flytta världsmästerskapet 2014 till ett annat land. Medverkar gör bland annat Ales Michalevitj, före detta presidentkandidat och politisk fånge i Belarus.

- Om ishockeyförbundet står fast vid Belarus som värdland kommer man att stödja och ge legitimitet åt en förtryckarregim som dagligen gör sig skyldig till grova människorättsbrott, säger Östgruppens ordförande Martin Uggla.

Lördagens manifestation äger rum på Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan i Stockholm, med start kl. 13.00. Appelltal kommer att kombineras med en gatuteater i form av en fiktiv hockeymatch där deltagarna kommer att ges möjlighet att pröva på hur det är att spela hockey med en diktator som Aljaksandr Lukasjenka.

På manifestationens talarlista står följande personer:

Ales Michalevitj, före detta presidentkandidat som fängslades och torterades efter valet 2010, Belarus
Marek Migalski, EU-parlamentariker från Polen
Olga Karatj, den oppositionella organisationen Nasj dom (Vårt hus), Belarus
Martin Uggla, ordförande, Östgruppen
Martin Ängeby, generalsekreterare, SILC

Tid: Lördagen den 18 maj kl. 13
Plats: Raoul Wallenbergs torg, Nybroplan, Stockholm

Fotnot: Ales Michalevitj ställde upp i presidentvalet i Belarus 2010. Han greps därefter tillsammans med flera av de andra oppositionella presidentkandidaterna och tillbringade flera veckor i säkerhetstjänsten KGB:s häkte. Efter att ha skrivit under ett samarbetsavtal med KGB släpptes han ur häktet i väntan på rättegång. Han lyckades fly till Tjeckien där han fick politisk asyl I samband med det berättade han också offentligt om hur han utsatts för tortyr under sin tid som frihetsberövad.

Intressant påannons i Eurovision Song Contest

Så här valde SVT att påannonsera det belarusiska (vitryska) bidraget i gårdagens semifinal i Eurovision Song Contest:

Vitryssland, eller Belarus som det heter, har varit i Eurovisionfinal två gånger de senaste åren. Landet som ibland kallas Europas minst demokratiska, har en president som tycks intresserad av tävlingen. Aljaksandr Lukasjenka har inte bara återinfört den sovjetiska flaggan, ja minus hammaren och skäran då. Han har ju även rätt att byta ut vinnarbidrag till Eurovision Song Contest, vilket han sägs göra ibland. I år blev det till sist Aljona Lanskaja med låten Solayoh som får pröva sina vingar. Får du grekiska vibbar nu? Ja, det kan man få, men låten är inspelad i klassiska Abbey Road i London, där ju också Beatles skapat många av sina mästerverk.

Aljona Lanskaja

Påannonsen är intressant i flera avseenden: Den visar att SVT börjar ta till sig namnformen Belarus (även om jag skulle önska ett mer svenskt uttal av bokstaven ”u”, som i Peru eller Honduras). Den visar också att man har snappat upp den senaste tidens konflikt om Belarus flagga i samband med pågående ishockey-VM. Och så är man rakryggad nog att tala visst klarspråk om den politiska situationen i Belarus, och den genompolitiserade statstelevisionen i landet. BRA! Nu hoppas jag alltjämt att SVT och dess chef Eva Hamilton går vidare i sitt engagemang för press- och yttrandefrihet och aktivt lyfter frågan om att utesluta Belarus stats-TV från EBU (Europeiska radio- och TV-unionen). En medlem som inte följer regelverket bör inte tillåtas vara kvar, krångligare än så är det inte!

Hockeyförbundet både ansvarigt och oansvarigt?

Svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har delvis svarat på min debattartikel på SVT Debatt, angående förbudet mot belarusiska (vitryska) supportrar att använda den traditionella vitröda belarusiska flaggan när de hejar på sitt landslag. Så här skriver Englund, under rubriken ”Vi måste följa internationella regler”:

VM i ishockey är det Internationella Ishockeyförbundets (IIHF) evenemang och därför är det deras regelbok som gäller i arenan och även på isen. Som arrangörer har vi som lokal organisation därför ansvaret att följa de regler som IIHF har för sina evenemang. Därför är det viktigt att påpeka att det inte är Svenska Ishockeyförbundet som har förbjudit vitryska supportrar att ta in den vitröda flaggan i Globen under VM-turneringen, utan att det är ett beslut i samråd med det Internationella Ishockeyförbundet.

Hur ska man nu förstå detta? Å ena sidan är det alltså inte det svenska ishockeyförbundet som förbjudit flaggan, å andra sidan är det visst det i alla fall, fast i samråd med det internationella ishockeyförbundet… Hm, fast Englunds förvirring är kanske begriplig, med tanke på att han själv sitter med i båda förbundens styrelser. Vart han än vänder sig har han rumpan bak, foten i klaveret och ett tungt ansvar för det skandalösa beslutet.

Glädjande nog tycks man hursomhelst ha backat från flaggförbudet, under trycket från de omfattande protesterna. Eller var det kanske insikten att man annars också i konsekvensens namn måste portförbjuda alla ryska supportrar med Sovjetsymboler som fällde avgörandet?

Lukasjenkas hockeylag diskvalificerat på grund av fusk

Det där med att följa regler är uppenbarligen ingenting för Aljaksandr Lukasjenka, vare sig det handlar om politiska val eller ishockeyturneringar. Nu har hans eget veteranlag – där han själv brukar spela med nummer 1 på ryggen – blivit diskvalificerat från en internationell veteranturnering i Sotji, på grund av fusk!

Ishockeyturneringen Amatörmästerskapet arrangerades inom ramen för en stor hockeyfestival för amatörer. Just det där med amatörer var en viktig faktor i sammanhanget. Enligt tävlingsreglerna fick man nämligen inte ha med spelare som tidigare spelat professionell ishockey.

Det belarusiska laget inledde turneringen i stor stil med idel segrar, och då var inte ens  hockeypresidenten Lukasjenka själv med; han satsade på att ansluta lagom till finalen, där en viss annan president skulle göra matchens första nedsläpp: Vladimir Putin.

Vissa motståndare tyckte uppenbarligen att det hela blev lite orättvist och anmälde så Lukasjenkas lag till tävlingskommittén, som efter en snabb utredning kom fram till att åtta av spelarna tvärtemot regelverket visst hade en professionell ishockeykarriär bakom sig. Att Lukasjenkas egna söner – som också deltog – dessutom var yngre än den fastslagna åldersgränsen 40 år, valde man dock att se genom fingrarna med.

Det belarusiska laget vägrade finna sig i tävlingskommitténs beslut, ställde upp med fullt manskap i semifinalen mot ett lag från Sankt Petersburg, och vann matchen med 4-1. Strax därpå meddelades dock att laget diskvalificerats på grund av fusk och att det officiella matchresultatet fastställts till 5-0 i ryssarnas favör.

Ingen final för Lukasjenka alltså, som full av hockeyvrede ställde in hela resan till Sotji. Han tyckte väl inte att en match om tredjeplatsen var så lockande, kan tänka…

Vem hälsar välkommen till ishockey-VM 2014?

Ja, vilka är det egentligen som bjuder in till nästa års stora ishockey-fest? Här kan Christer Englund och de andra i internationella ishockeyförbundet bekanta sig med några av dem, och sedan förhoppningsvis fundera en extra gång på om det verkligen är en fest som de vill gå på…

Svensk version:

 

English version:

Hockeyförbundet – Lukasjenkas nyttiga idiot

I en artikel på SVT Debatt ger jag min syn på flaggbråket kring VM och det besläktade problemet med Belarus (Vitrysslands) värdskap för ishockey-VM 2014. Läs artikeln här eller nedan.

Flaggförbud gör hockeyförbundet till Lukasjenkos nyttiga idioter

Det svenska ishockeyförbundet vill hålla politiken utanför idrotten – men i praktiken gör de tvärtom. På uppmaning av den vitryska förtryckarregimen har landets traditionella flagga förbjudits i pågående VM i Globen. Därmed tar förbundet ställning för president Lukasjenko och hjälper honom att utnyttja ishockeyn i politiskt propagandasyfte.

Under det pågående världsmästerskapet i ishockey har Svenska ishockeyförbundet förbjudit vitryska supportrar att använda den traditionella vitröda nationsflaggan när de hejar på sitt landslag.

Vid fredagens premiär i Globen gjorde arrangörerna ett första misslyckat försök att få bort flaggorna från läktaren. Under söndagens match mellan Vitryssland och Slovenien tog man dock i med hårdhandskarna och fick ordningsvakter att med våld släpa bort supportrarna från arenan.

Förbudet motiverades med att flaggan ses som en politisk symbol och att sådana inte är tillåtna enligt det internationella ishockeyförbundets regelverk.

Den vitröda flaggan antogs första gången som officiell vitrysk flagga under landets korta självständighetsperiod 1918-1919. Den kom åter i officiellt bruk 1991 i samband med Sovjetunionens sönderfall, då Vitryssland på nytt blev självständigt. Den är alltså för många vitryssar en stark nationalsymbol.

År 1995 införde den då nyss tillträdde presidenten Aljaksandr Lukasjenko via en förfuskad folkomröstning en ny officiell flagga, väldigt lik den som använts under landets tid som delrepublik i Sovjetunionen. Sedan dess är nationsflaggan föremål för en politisk konflikt, vilket också innebär att båda varianterna bär på en stark politisk laddning: Landets demokratiska krafter värnar den i deras ögon alltjämt legitima vitröda flaggan, medan regimen låter sig representeras av den rödgröna flagga som lagvidrigt fått officiell status.

Det internationella ishockeyförbundet vill inte att dess idrottsevenemang ska utnyttjas till spridande av politiska budskap. Det är en rimlig hållning. Men VM-arrangören rubbar själv den önskvärda politiska neutraliteten genom att på uppmaning av det vitryska ishockeyförbundet bannlysa den vitröda flaggan från Globen.

Därmed tar man nämligen ställning i konflikten istället för att hålla sig utanför den. Man ställer sig på diktaturens sida, precis som när man trots protester beslutade att låta Vitryssland och Lukasjenko arrangera ishockey-VM 2014.

I grunden består problemet i att det internationella ishockeyförbundet inte tycks förstå hur politiserad den vitryska elitidrotten är. Lukasjenko utnyttjar målmedvetet idrotten för sina politiska intressen.

Han har inom landet skapat en myt om att Vitryssland är en stor idrottsnation och därigenom förvandlat idrotten till ett slags kulturellt kännetecken, där han själv är dess främste representant. På så sätt kan han också utnyttja den stora uppmärksamhet som idrottsevenemang genererar till att föra ut sitt politiska budskap, och samtidigt få internationellt erkännande på ett sätt som annars förvägras honom.

Det vitryska ishockeyförbundet är i enlighet med detta hårt knutet till regimen. Dess nuvarande ordförande är en före detta idrottsminister, hans företrädare var inrikesminister parallellt med sitt ishockeyuppdrag. Och den organisationskommitté som ansvarar för genomförandet av nästa års VM i Minsk leds av landets premiärminister inom ramen för regeringens reguljära verksamhet.

Bland övriga medlemmar i kommittén märks ytterligare några tunga ministrar samt en före detta chef inom säkerhetstjänsten. Flera av dem är för övrigt föremål för EU:s riktade sanktioner mot statstjänstemän som bär ansvar för grova människorättsbrott.

Om Lukasjenko får behålla värdskapet för ishockey-VM 2014 – definitivt besked fattas vid internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj – så kommer detta arrangemang tveklöst att utvecklas till en politisk manifestation till stöd för den vitryska regimen.

I de strikt kontrollerade statliga massmedierna kommer en för regimen mycket viktig bild att dominera: Lukasjenko i ett positivt sammanhang, omgärdad av leende ishockeystjärnor och makthavare som likt nyttiga idioter skänker legitimitet åt diktaturen.

Om det internationella ishockeyförbundet menar allvar med ambitionen att hålla sina evenemang fria från politiska budskap så bör man därför sluta trakassera vitryska supportrar och istället fatta beslut om att flytta nästa års VM från Vitryssland.

Martin Uggla, ordförande i Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Belarusisk flagga förbjuden i Globen – men sovjetisk tillåten

Ordningsvakter griper belarusisk supporter för att han har vitröd flagga

VM-arrangörernas beslut att förbjuda den traditionella vitröda belarusiska (vitryska) nationsflaggan väcker stor uppmärksamhet och befogad vrede i Belarus. Intressant i sammanhanget är förstås ishockeyförbundets motivering om att man inte vill se politiska symboler på arenan. VM-organisationens chef Tony Wiréhn har förklarat beslutet så här:

Det var en flagga som inte är den officiella flaggan i Vitryssland, utan den representerar en annan regim. Det här tolkades som ett politiskt budskap. Enligt de regler vi har att följa från internationella förbundet så får det inte förekomma några politiska budskap inne i arenan. Därigenom skulle den här flaggan tas bort.

Men vänta nu! Förra året spelades som bekant delar av ishockey-VM också i Globen. Därifrån är följande bild hämtad:

Ryska supportrar med sovjetisk flagga i Globen under ishockey-VM 2012

De naturliga följdfrågorna blir då: Varför förbjöds inte denna flagga? Sågs den inte som en politisk symbol? Representerade den inte en annan regim? Och kommer den att accepteras i Globen i år igen, om Ryssland kommer att vara med i slutspelsmatcherna?

Och hur är det med supportrar som bär tröjor med förkortningen SSSR (alltså förkortningen för Sovjetunionen)? Som den här, i Hartwall arena i Helsingfors under gårdagens match mot Tyskland:

Rysk supporter (till vänster i bild) med ”SSSR” på tröjan. VM 2013, Ryssland mot Tyskland.

Nu har ni fått något att fundera på i ishockeyförbundet!

Ishockeyförbundet tar åter ställning för diktaturen i Belarus

Vid fredagens premiärmatch i ishockey-VM mellan Belarus (Vitryssland) och Tjeckien ingrep arrangörerna mot supportrar som på läktaren höll upp den belarusiska  traditionella vitröda nationsflaggan. Polis tillkallades och supportrarna meddelades att den aktuella flaggan är förbjuden att ta med på kommande VM-matcher. Återigen tar internationella ishockeyförbundet därmed ställning för diktaturen i Belarus.

Ishockeysupportrar håller upp en stor belarusisk nationsflagga vid VM-premiären i Globen

Enligt uppgifter i belarusiska massmedier motiverar VM-arrangörerna sitt förbud med att de betraktar den vitröda flaggan som en politisk symbol och att den därför inte är tillåten på läktaren.

Ishockeyförbundets agerande är häpnadsväckande och vittnar om total okunskap. Den vitröda flaggan är ju i själva verket en legitim nationalsymbol för Belarus, till skillnad från den officiella flagga som Lukasjenka infört med hjälp av en förfuskad folkomröstning. Hockeypamparna visar också än en gång att de okritiskt tillmötesgår den belarusiska regimen i alla avseenden, för det var rimligen därifrån kravet på förbud kom.

Den vitröda flaggan – baserad på en färgkombination med lång historisk tradition inom det område som nu är Belarus – antogs första gången som officiell flagga under landets korta självständighetsperiod 1918-1919. Den kom åter i officiellt bruk i samband med att Belarus på nytt blev självständigt 1991. Några år senare utlyste den då nyss tillträdde presidenten Aljaksandr Lukasjenka en folkomröstning där en av frågorna rörde just flaggan. Lukasjenka föreslog en ny flagga, väldigt lik den som använts under landets tid som delrepublik i Sovjetunionen, och fick enligt det officiella valresultatet stöd för detta i folkomröstningen. Oberoende bedömare menar dock att folkomröstningens genomförande präglades av fusk och brott mot konstitutionen.

Traditionell belarusisk nationsflagga

Lukasjenkas flagga, sedan 1995 officiell flagga i Belarus

Många belarusier har därför hållit fast vid den vitröda flaggan och betraktar den alltjämt som SIN nationsflagga, förknippad med nationell stolthet av just det slag som idrottssupportrar gärna vill visa upp och förmedla till sina internationellt tävlande landsmän. Den är också totalt dominerande bland den belarusiska diasporan.  Inne i Belarus har den istället i praktiken förbjudits, eftersom den kommit att bli ett vanligt förekommande attribut i protestaktioner mot regimens förtryck.

Lukasjenkas regim har alltså själv bidragit till att ge den vitröda flaggan ett politiskt symbolvärde, genom att lagvidrigt avskaffa den som nationsflagga och ersätta den med en flagga som helt saknar nationell förankring och som i stor utsträckning är en symbol för politiskt förtryck.

När ishockeyförbundet förbjuder den vitröda flaggan i Globen gör man därmed ett mycket starkare politiskt ställningstagande än de supportrar som viftar med den. Man ställer sig helt enkelt på diktaturens sida, precis som när man beslutade att låta Lukasjenka arrangera ishockey-VM 2014. Även om flaggincidenten egentligen inte är kopplad till den frågan så finns det en tydlig parallell. Man säger att man inte vill blanda ihop idrott och politik, och så gör man i själva verket tvärtom.

DN, SvD,   Expressen, HBL, SVT

SvD

Ekot

DN2

Upprop mot ishockey-VM i Belarus

I ett upprop inom ramen för den internationella människorättskampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” uppmanas idag det internationella ishockeyförbundet att flytta världsmästerskapet i ishockey 2014 från Belarus (Vitryssland). Östgruppen är en av organisationerna bakom uppropet, som också stöds av såväl EU-parlamentariker som nationella parlamentsledamöter, däribland från Sveriges riksdag.

Bakgrunden till uppropet är naturligtvis den svåra människorättssituationen i Belarus, och det det faktum att idrott och politik är totalt sammanblandat i landet. Så här kommenterar jag frågan i en intervju med DN (publicerad den 30 april, ej på nätet):

VM är nära kopplat till regimen. Det är ett politiskt projekt och turneringen blir en del av förtryckarapparaten. VM blir ett sätt att stärka Lukasjenkas regim och hans förtryck.

DN uppmärksammar vår kampanj mot ishockey-VM i Belarus

Uppropet – som initierats av den internationella kampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” – stöds av flera parlamentariker från olika länder, däribland den svenska riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD). Också den slovakiske före detta ishockeystjärnan Peter Stastny – som nu representerar Slovakien I EU-parlamentet – har skrivit under uppropet.

Kampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” inleddes våren 2012 och drivs av Östruppen och sju andra människorättsorganisationer från Tyskland, Norge, Schweiz, Tjeckien och Slovakien.

Hela uppropet kan läsas i sin helhet nedan, samt på kampanjens hemsida.

Don’t Play with the Dictator – Joint appeal of international NGOs and parliamentarians to the International Ice Hockey Federation

International Ice Hockey Federation

President René Fasel

2 May 2013

Don’t Play With the Dictator!

Dear Mr Fasel,

As the official opening of the Ice Hockey World Championship in Stockholm is near, we take this opportunity to bring up again The International Ice Hockey Federation’s decision to let Belarus host the next IIHF World Championship in 2014. This decision allows the World Championship to take place in a country marred by human rights violations, contrary to what we believe are the values of IIHF.

We urge the IIHF and the representatives of the national IIHF member organisations to support the victims of human rights violations by removing the 2014 IIHF World Championship from Belarus at the next meeting of the IIHF General Congress in Stockholm in May 2013.

The country is ruled by President Aleksander Lukashenko whose prisons currently hold at least 11 political prisoners. Among them we find Nobel Peace Prize nominee and human rights defender Ales Bialiatski and members of the political opposition. In Belarus, elections are falsified, free media is suppressed, and youth are harassed and persecuted for their opinions.

We do not want to turn a sports event into a political spectacle. Unfortunately, we are convinced that is exactly how Aleksander Lukashenko will use the event. To host the IIHF Ice Hockey World Championship is an honor for any ice-hockey-loving nation; unfortunately, it also poses a great opportunity for Aleksander Lukashenko to shed a positive light on himself and his regime.

We believe that by allowing the 2014 World Championship to take place in Belarus, you  support and legitimize a regime which violates the human rights of the people of Belarus in an alarming way. You would be playing with a dictator. The IIHF World Championship should only take place in Belarus after the Government of Belarus has proven progress in the field of human rights, most importantly by releasing all political prisoners.

This appeal is part of a joint campaign, “Don’t Play with the Dictator!”. Read more about the campaign here: www.minsk2014.no.

Yours sincerely,

Norwegian Helsinki Committee (Norway)
Libereco – Partnership for Human Rights (Germany)
Östgruppen – Swedish Initiative for Democracy and Human Rights (Sweden)
Freedom House (United States of America)
Human Rights in Belarus (Germany)
Civic Belarus (Czech Republic)
Kharkiv Human Rights Group (Ukraine)
Gefangenes Wort (Germany)
Liberal International (United Kingdom)
Info Belarus (Sweden)

Marek Migalski (Member of European Parliament)
Werner Schulz (Member of European Parliament)
Peter Stastny (Member of European Parliament)
Manuel Sarrazin (Member of German Bundestag)
Marieluise Beck (Member of German Bundestag)
Caroline Szyber (Member of Swedish Parliament)

EU överväger att minska trycket på Belarus

Uladzimir Makej

Belarus (Vitrysslands) utrikesminister Uladzimir Makej är uppsatt på EU:s sanktionslista över högt uppsatta statstjänstemän som bär ansvar för grova människorättsbrott. I praktiken innebär det att han inte får resa in i EU.

Under vintern och våren har det då och då antytts från tjänstemän inom EU att man funderar på att undanta Makej från sanktionerna eftersom han är utrikesminister (han blev föremål för sanktioner i sin tidigare roll som chef för Lukasjenkas presidentadministration). Enligt EU:s representant på plats i Minsk, Maira Mora, skulle det ”möjliggöra dennes diplomatiska arbete”, där ”resor och möten är en del av detta arbete”.

Nu har Lettlands utrikesminister Edgars Rinkēvičs tagit ett steg till och uttryckligen föreslagit sina kollegor inom EU att bjuda in Makej till det möte som utrikesministrarna inom Östliga partnerskapet ska hålla i Vilnius i juli.

För Lettland finns det också egna fördelar att vinna av en mjukare hållning mot Lukasjenka-regimen, eftersom Belarus är en viktig handelspartner till landet. Bland annat skeppas en stor mängd belarusiska exportvaror via hamnen i Ventspils, och Rinkēvičs besökte nyligen Belarus för ett möte med Makej, där bilaterala frågor diskuterades. Att döma av pressbilderna från mötet verkar de ha haft en trevlig stund tillsammans.

Uppenbarligen vet Makej hur han ska föra sig i internationella sammanhang. Det töväder som inföll i relationerna mellan EU och Belarus under perioden 2008-2010  lär i mångt och mycket ha varit just Makejs förtjänst. Och Italiens ambassadör i Belarus hyllade härförleden honom som en ”klok man, värd respekt” efter ett möte i Minsk.

Men att Makej kan uppträda trevligt innebär ju inte att hans medansvar i kränkningar av de mänskliga rättigheterna försvinner. Och att han bytt post inom en illegitim förtryckarregim är inget skäl att befria honom från detta ansvar. Det går dessutom utmärkt att kommunicera med honom utan att han oförtjänt släpps in i värmen igen.

Det finns i nuläget heller ingen anledning att underlätta möjligheterna till en återupprättad dialog med den belarusiska regimen. EU har tidigare varit tydliga med att en sådan dialog bland annat förutsätter frisläppande och rehabilitering av landets politiska fångar, något som hittills inte skett. Att vika av från den linjen vore inte bara ett moraliskt svek mot den belarusiska demokratirörelsen. Det riskerar också att leda till en sorglig upprepning av utvecklingen de senaste fem åren, där en låtsad liberalisering följdes av ett ännu hårdare förtryck, allt i syfte att upprätthålla Lukasjenkas maktposition.

Idrott och politik på samma sida av myntet

Deltagarna i seminariepanelen: Marek Migalski, Peter Stastny, Morten Lökkegaard, Olle Schmidt, Volha Stuzjinskaja och Martin Uggla

Utgångspunkten för det seminarium i EU-parlamentet om ishockey-VM 2014 i Belarus (Vitryssland) som jag igår medverkade i var frågan om idrott och politik kan ses som två sidor av samma mynt. Mitt svar blev att när det gäller Belarus är de snarare på samma sida av myntet. Och det är ett förtryckets mynt som används som betalningsmedel för att hålla regimen kvar vid makten.

Det stundande värdskapet för ishockey-VM spelar en viktig roll för att skapa legitimitet för Aljaksandr Lukasjenka. Via omfattande exponering i hårt styrda statliga massmedier kommer det att bidra till att framställa honom som en framgångsrik och internationellt erkänd ledare.

På den andra sidan av myntet finner vi regimens försök att tysta oliktänkande, med hjälp av bland annat våld, fängslanden och repressiv lagstiftning.

Genom att förlägga ishockey-VM 2014 till Belarus bidrar det internationella ishockeyförbundet till att höja myntets värde, till gagn för förtryckarregimen, till men för dem som verkar för en demokratisk utveckling i landet. Man skänker helt enkelt legitimitet åt en regim som förtrycker landets befolkning.

Den starka kopplingen mellan idrott och politik i Belarus är viktig att ha i åtanke när man diskuterar frågan om ishockey-VM, särskilt med tanke på att representanter från både det svenska och internationella ishockeyförbundet brukar avvisa kravet på en flytt av VM just med hänvisning till att de inte vill blanda ihop idrott och politik.

Det tål därför att upprepas – och det gjorde jag också vid seminariet i Bryssel: Ishockey-VM i Minsk 2014 är ett regeringsprojekt. Organisationskommittén som ansvarar för genomförandet av mästerskapet leds av premiärministern Michail Mjasnikovitj. Och övriga medlemmar i nämnda kommitté är inte vilka som helst. Där finns bland annat informationsministern Aleh Praleskovski, ansvarig för den propaganda som pumpas ut via de statliga massmedierna. Där finns också inrikesministern Ihar Sjunevitj, tidigare verksam inom säkerhetstjänsten KGB. Sjunevitj var en av dem som ledde förhören med dem som greps i samband med protesterna mot valfusk vid presidentvalet i december 2010. Han förhörde bland annat presidentkandidaten Andrej Sannikau, och lär ha haft stort inflytande över dennes fortsatta öde. Sannikau dömdes sedermera till ett långt fängelsestraff.

Medlem i organisationskommittén är dessutom Viktar Vjahera, fram tills nyligen förste vice chef för KGB. Vjahera var den som ledde utredningen mot de två unga män som dömdes till döden och avrättades, anklagade för att ha legat bakom bombdådet i Minsks tunnelbana våren 2011. FN:s människorättsråd har kritiserat rättsprocessen, bland annat har det förekommit uppgifter om att erkännanden från de anklagade tvingats fram med hjälp av tortyr. Vjahera var också ansvarig för utredningen mot Belarus främste människorättsförsvarare, Ales Bjaljatski, som dömdes till fyra och ett halvt års fängelse i en farsartad domstolsprocess i november 2011.

Praleskovski, Sjunevitj och Vjahera finns alla tre på den lista över högt uppsatta statstjänstemän som är föremål för EU:s riktade sanktioner på grund av sin inblandning i människorättskränkningar. Och det är alltså av dem – och naturligtvis av Lukasjenka själv, vars ande svävar över hela arrangemanget – som ishockeyvärldens potentater välkomnas till Minsk nästa år. Det är med dem som svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund ska umgås på mästerskapets festbankett. Allt förutsatt att beslutet att hålla VM i Minsk står fast, förstås. Sista chansen att ompröva beslutet ges sannolikt vid internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj i år. Vi i Östgruppen kommer att göra vad vi kan för att få svenska hockeyförbundet att agera för en flytt av VM 2014. Förhoppningsvis inser Englund och hans kollegor det oacceptabla i att låta sig utnyttjas för den belarusiska diktaturens politiska syften och att frottera sig med människor som gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

Kampanjen mot ishockey-VM i Belarus intensifieras

Nu är det snart dags för ishockey-VM, och därmed aktualiseras också det faktum att ishockey-VM nästa år enligt planerna ska hållas i Belarus (Vitryssland). Östgruppen är en av initiativtagarna till den internationella kampanjen ”Don’t Play with the Dictator”, som uppmanar det internationella ishockeyförbundet att frånta Belarus värdskapet för VM nästa år.

På tisdag (23 april) medverkar jag i ett seminarium i Bryssel, arrangerat av ALDE-gruppen inom EU-parlamentet (Alliance of Liberals and Democrats for Europe). Rubriken är ”Sports and Democracy – Should we play along with the dictator?”.

Värd för seminariet är bland annat den svenske EU-parlamentarikern Olle Schmidt som engagerat sig starkt i frågan. Bland övriga medverkande kan nämnas en annan EU-parlamentsledamot, tillika hockeylegend: slovaken Peter Stastny, som också är mycket kritisk till att Lukasjenka fått äran att ordna världsmästerskap i ishockey (Därvidlag skiljer han sig onekligen från en av Sveriges främsta hockeystjärnor genom tiderna, Bengt-Åke Gustafsson, som inte tycks ha något emot att bidra till Lukasjenkas propaganda). Dessutom deltar Volha Stuzjinskaja från European Office for Belarus och Iryna Bahdanova, som leder organisationen Free Belarus Now.

Själva sakfrågan har egentligen inte förändrats sedan vår kampanj drog igång förra våren, de krav som vi formulerade då står fast. Och de argument som jag framförde i en debattartikel på Newsmill i samband med kampanjstarten  är lika relevanta idag.

Nu planerar vi för fullt inför kommande aktioner i samband med det internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj. Om delegaterna har någon etisk kompass inombords så kan de då välja att ta upp frågan om VM 2014 och föreslå att det flyttas.

Belarusisk bild av ambassadbråket: ”Svenskarna har svalt sin stolthet”

Svenska UD har varit ganska sparsamt med kommentarer till nyheten att verksamheten vid Sveriges ambassad i Minsk snart återupptas. Den belarusiska (vitryska) propagandaapparaten ångar dock på ordentligt i ambitionen att framställa händelseutvecklingen som en seger för regimen. I den presidentlojala pressens flaggskepp Sovetskaja Belarussija publicerades häromdagen en osignerad artikel med rubriken ”Svenskarna har svalt sin stolthet och vill återvända till Minsk”.

Artikeln finns bara i tidningens pappersupplaga men statsvetaren Valer Karbalevitj citerar den i en krönika på Radio Svabodas hemsida och påpekar bland annat att den hänvisar till en salig blandning termer - allt från ”internationell lagstiftning” till ”välkända överenskommelser” och ”ömsesidigt accepterade anställningskontrakt” – för att visa hur korrekt de belarusiska myndigheterna agerade mot bakgrund av att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson hade varit i Belarus i hela sju år.

Här ett utdrag ur den mot Sverige påtagligt raljerande artikeln i Sovetskaja Belarussija:

Det är lätt att falla i skratt när man tänker på hur Sveriges utrikesdepartement reagerade på ett enkelt rutinärende som detta – att ambassadör Erikssons ackreditering inte förlängdes. Vid den aktuella tidpunkten hade den svenska ambassadören varit i Minsk mycket längre än nödvändigt, och det utgör inte god ton inom den diplomatiska etiketten. Stockholm blev under korrekta former informerat om att det var dags att ersätta Eriksson med en annan diplomat… Och helt i enlighet med gällande kanon förlängdes inte ackrediteringen. Vi understryker: han slängdes inte ut ur landet, han förklarades inte persona non grata, inga diplomatiska relationer bröts, utan för att tala klarspråk: det ömsesidigt accepterade anställningskontraktet förlängdes helt enkelt inte, och det på grunder som fastslagits i internationell lagstiftning… I enlighet med välkända överenskommelser förlängdes inte Erikssons ackreditering.

Karbalevitj konstaterar att det inte alls finns någon internationell lagstiftning som reglerar hur länge man får vara ambassadör i ett land (och Stefan Eriksson var det alltså i fyra år, efter att först ha innehaft en lägre post i tre år). Han noterar också att Rysslands nuvarande ambassadör i Belarus har innehaft sitt uppdrag i sju år, och undrar stillsamt om det betyder att också denne snart kommer att bli utkastad…? Som kuriosa nämner Karbalevitj också att Anatolij Dobrynin en gång i tiden var Sovjetunionens USA-ambassadör under 24 år (1962-1986).

Nu är det ju knappast någon som tror att själva tidsfrågan var avgörande i Erikssons fall, och uppenbarligen inte heller propagandaskribenten själv, som plötsligt övergår till att anföra helt andra skäl i sin artikel.

Den ettrige Eriksson var – om sanningen ska fram – irriterande med sin ständiga närvaro… Han såg sig som en missionär. Ena stunden ägnade han sig åt politiskt moraliserande, nästa bjöd han in Minsks oppositionella till ambassaden för att där öppet instruera dem i konsten att organisera en ”färgrevolution”.

I ett konkluderande stycke fastslås så att Sverige och dess utrikesminister Carl Bildt nu erkänt att man haft fel och därför ändrat hållning i Belarusfrågan, det vill säga i praktiken kapitulerat.

Herr Bildt tvingades kyla ner sig, lugna sig och meddela världen att Sveriges regering nu omprövat sin attityd och är beredd att samarbeta.

I själva verket är den återupprättade ambassaden resultatet av en kompromiss, menar Karbalevitj. Lukasjenka ger klartecken för svensk diplomatisk representation, och Sverige avstår från att insistera på att Stefan Eriksson blir dess representant i Minsk.

I bakgrunden finns förmodligen också mer outtalade ”förhandlingsbud”. Sverige har till exempel märkbart sänkt rösten när det gäller offentlig kritik mot den belarusiska regimens människorättsbrott under det senaste halvåret. Lukasjenka försöker å sin sida smickra in sig hos EU genom att låtsas vara mer vänligt inställd än tidigare, bland annat i syfte att få EU:s sanktioner upphävda eller lindrade. Och att än en gång smocka till Sverige hade nog inte varit så fiffigt i det läget.

För övrigt kan man konstatera att den diplomatiska konflikten mellan Sverige och Belarus – och dess möjliga orsaker och konsekvenser –  har följts och diskuterats med stort intresse av många inom den belarusiska demokratirörelsen, och även gett upphov till en lång rad spekulationer av olika slag. Också Östgruppen har förekommit i dessa sammanhang.

När den svenska åklagarmyndigheten beslöt sig för att utreda Studio Totals nalleaktion blev jag till exempel intervjuad av belarusiska journalistförbundets informationsavdelning. Journalisten undrade bland annat om brottsutredningen var ett sätt för Sverige att mildra effekten av våra Belarusdagar som ägde rum just vid den tiden och kretsade kring människorättsproblemen i Belarus. Nu tror jag väl inte på något sådant samband, men det hela visar onekligen att Belarusdagarna uppfattades som betydelsefulla och relevanta!

Svensk ambassad – med rätt att agera?

Idag skriver utrikesminister Carl Bildt följande på sitt engelskspråkiga twitterkonto:

After some difficulties, we will soon send a chargé back to run our Embassy in Minsk in Belarus. Good for everyone.

DN översätter chargé med ambassadör, men sannolikt handlar det på detta stadium om en chargé d’affaires som tillfälligt kommer att leda ambassaden i väntan på att en ny ambassadör tillsätts.

Det är förstås bra att Sveriges ambassad kan återuppta sin närvaro i Belarus (Vitryssland). Jag hoppas dock att det inte på något sätt är villkorat från den belarusiska sidan, så att Sverige tvingas inskränka sitt engagemang för demokrati i landet. Det krävs en stark europeisk röst för de mänskliga rättigheterna i Belarus. Sverige var ett av de länder som tydligast stod för denna röst efter presidentvalet 2010 och fram till förra sommarens diplomatiska konflikt, då vår ambassadör Stefan Eriksson slängdes ut. Sedan dess har det varit desto tystare, och inget annat EU-land har hittills axlat den fallna manteln.

Läs också: SvD Brännpunkt – Martin Uggla: Lukasjenko fick tyst på Bildt

SvD

Vissa gillar nallarna, andra inte…

Tomas Jordan på TT har intervjuat två av gästerna vid årets Belarusdagar, Andrej Bandarenka och Tatsiana Revjaka. Bland de frågor som togs upp var den om EU:s Belaruspolitik och – naturligtvis – Studio Totals nalleaktion i juli 2012.

Bandarenka hör till dem inom den belarusiska demokratirörelsen som är kritiska till nalleaktionen, eftersom de  tror på ett starkt orsakssamband mellan nallarna och utvisningen av Sveriges ambassadör Stefan Eriksson (jag är som bekant av annan uppfattning).

I mitt tycke görs emellertid Bandarenka i TT-artikeln i alltför hög grad till talesperson för hela demokratirörelsen, vilket leder till en något skev bild av hur diskussionerna gått i Belarus. Om Tomas Jordan också hade intervjuat en annan av Belarusdagarnas gäster, den unge demokratiaktivisten Franak Vjatjorka, så hade han mött en helt annan attityd.

Vjatjorka medverkade i en diskussion på Radio Svaboda för ett tag sedan – uppmärksammad här på Belarusbloggen – och var mycket positiv till nalleaktionen. Och medan Bandarenka säger att ” eftersom de statliga medierna förteg den, fick de flesta inne i Vitryssland inte ens veta att den hände”, konstaterar Vjatjorka tvärtom att det som var utmärkande för nallarna var just att så många som 20-30 % av befolkningen (det vill säga 2-3 miljoner människor) fick kännedom om dem. En siffra som demokratirörelsen inte är bortskämd med i andra sammanhang. Informationen spreds förvisso inte via statliga medier, utan istället via sociala dito, och det med en sådan hastighet och omfattning att Lukasjenka till slut inte längre kunde förtiga historien.

Som sagt, den belarusiska demokratirörelsen är kluven i fråga om nallarna. Att det finns ett starkt stöd för aktionen visar dock utan tvekan den utmärkelse som Studio Total fick av paraplyorganisationen Asambleja, som samlar över 300 av de prodemokratiska organisationerna i Belarus civilsamhälle.

Vad gäller EU:s Belaruspolitik ger Tatsiana Revjaka uttryck för en tydlig frustration. ”EU verkar ha tröttnat på sina egna krav”, konstaterar hon i intervjun. Och det är lätt att hålla med. Den principfasta och tydliga hållning som ett enigt EU stod för under det första året efter presidentvalet 2010 håller på att övergå i ett osäkert vacklande, vilket passar Lukasjenka som hand i handske. Vi som har följt utvecklingen ett tag ser med oro hur mönstret upprepas från perioden efter presidentvalet 2006, då EU efter en tids sund beslutsamhet tog det ödesdigra beslutet att försöka förvandla Lukasjenka till demokrat. Det gick inte så bra då, och det kommer garanterat inte att funka den här gången heller.

För övrigt trist att SvD och GP på sina hemsidor väljer att bara publicera en kort och noggrant utvald snutt av TT-artikeln.  Men de hade kanske ont om utrymme på sina servrar?

Sponsra inte Lukasjenkas propagandajippo!

I ett öppet brev uppmanar vi i Östgruppen huvudsponsorerna för ishockey-VM att verka för en flytt av världsmästerskapet 2014 från Belarus (Vitryssland), eftersom de annars riskerar att främja den vitryska regimens förtryck.

Läs vårt pressmeddelande här. Brevet återfinns i sin helhet nedan.

Det öppna brevet har fått en del uppmärksamhet i Belarus. Själv blev jag intervjuad av Chartyja 97 häromdagen.

 

Open Letter to Skoda, Raiffeisen Bank, Infront Sports & Media and Tissot, the Sponsors of the 2014 Ice Hockey World Championship in Belarus:

The International Ice Hockey Federation voted for Belarus to host the 2014 World Championship. This event could be no doubt a great opportunity for the Belarusian people to experience World Class Ice Hockey very closely. However, one has to keep in mind, which kind of country the Republic of Belarus really is. For decades it is led by Aleksander Lukashenko, a dictator, who openly ignores universal fundamental principles of democracy, persecutes any freethinking, prosecutes political opponents and throws them into prison.

According to reports of international human rights organizations there are at least 11 political prisoners imprisoned in Belarus, while representatives of independent mass media and human rights defenders are victimized. In addition, Belarus is the only country in Europe which still executes the death penalty.

History teaches us that great sport events in countries with a dictatorial government are a great opportunity for propaganda of the ruling regimes. In the past great events such as Olympic Games or World Championships of various sports have been widely used to shed a good light on the respective authoritarian government. We are therefore convinced that the hosting of the 2014 Ice Hockey World Championship in Belarus will become a tool of propaganda of Europe’s last dictator. Every day of a Championship in Belarus will be a day of creating a more positive image of a ruler, who exceedingly neglects human rights, democracy and related values, which are fundamental for the World community.

We sincerely doubt that it has been your goal as a sponsor to become a part of such a “propaganda show” of Europe ́s last dictatorship. Luckily, there is still some time to urge the IIHF to remove the World Championship to another country. The next meeting of the IIHF General Congress in Stockholm in May 2013 will be a good opportunity to revise the decision on the host of the 2014 World Championship.

The World Championship deserves to be a festival of happiness and solidarity. How can that happen in a country, where citizens do not enjoy fundamental rights and freedoms? A world which values democracy and human rights simply cannot afford that its leading companies sponsor such an important sports event in Europe’s last dictatorship. We therefore appeal to you to make good use of your influence as a sponsor of the 2014 Ice Hockey World Championship and to urge the IIHF to abandon their decision to let Belarus host the World Championship and to remove it to another country.

Marek Migalski, Member of the European Parliament (Poland)
Association for Modernization (Czech Republic)
Belarusian Tribunal (Netherlands)
Civic Belarus (Czech Republic)
CIVICUS: World Alliance for Citizen Participation (South Africa)
Free Belarus Now (United Kingdom)
House of United Belarus – Civil and Political Representation of Belarus (Lithuania)
Libereco – Partnership for Human Rights Ostgruppen (Germany)
Office of Belarusian Political Emigration (Belgium)
Östgruppen – Swedish Initiative for Democracy and Human Rights (Sweden)
Young Belarus in the European Union (Belgium)

Kunglig provokation?

Östgruppens belarusiska (vitryska) gäster under Belarusdagarna trodde nog knappt sina ögon när de från riksdagshuset blickade ut mot slottet i Stockholm förra onsdagen. Stolt vajade den vit-röd-vita belarusiska fanan – som av Lukasjenka ersattes med en sovjetinspirerad flagga 1995 och som sedan dess är en viktig symbol för regimkritiken i Belarus.

Foto: Juraś Stankević

Det finns gott om exempel på hur oppositionella belarusier gripits och fängslats efter att i samband med protestaktioner ha viftat med eller hängt upp den vit-röd-vita flaggan. Nu väntar vi med spänning på om Lukasjenka tänker vidta åtgärder med anledning av händelsen i Stockholm. Kommer han rentav att kräva att Kung Carl Gustaf utlämnas till Belarus för en kommande rättsprocess…?

(Den verkliga förklaringen bakom historien lär vara att de som nämnda onsdag arrangerade skidloppet Slottssprinten hade tittat i en något föråldrad guide över de deltagande ländernas statsvapen och flaggor innan de pyntade området runt slottet.)

Filmtips: Viva Belarus på Bio Rio den 20 mars

Franak Vjatjorka

En av de belarusiska (vitryska)  gästerna vid årets Belarusdagar 19-21 mars i Stockholm är Franak Vjatjorka, journalist och författare med mångårig erfarenhet från arbete inom landets demokratirörelse. Vjatjorka har också skrivit manus till filmen Viva Belarus, som visas på Bio Rio den 20 mars inom ramen för Belarusdagarnas program. I samband med filmvisningen kommer han att medverka i ett samtal tillsammans med filmens huvudrollsinnehavare, rap-artisten Vinsent, och Ljavon Volski som komponerat musiken till filmen.

Viva Belarus visas på Bio Rio den 20 mars kl. 17

Viva Belarus bygger i stor utsträckning på Franak Vjatjorkas egna erfarenheter och i en färsk intervju med Radio Liberty berättar han mer om filmprojektet och dess bakgrundshistoria.

Vi ville på 100 minuter åskådliggöra den epok som vi kallar ”Lukasjismen”. Det kanske är svårt att förstå, men det vi ser i Belarus nu är en återfödelse av Sovjetunionen. Vi vill att man i Europa och USA inser att det finns ett land i Europa där människor behandlas på samma sätt som under Stalintiden.

Vjatjorka konstaterar att filmen knappast kommer att kunna visas offentligt i Belarus så länge Lukasjenka sitter vid makten.

Filmen förbjöds i princip redan innan den var färdig. Statsstyrda massmedier har smutskastat den i förväg och några av skådespelarna har blivit svartlistade. Vi ska försöka arrangera filmvisningar nära den belarusiska gränsen, i Polen och Litauen, där många belarusier som rör sig över gränserna kan få tillfälle att se den. Men filmen riktar sig också till en utländsk publik. Vi hoppas att den kan få beslutsfattare i omvärlden att förstå att realpolitik kanske kan underlätta affärsverksamhet men inte hjälpa människor att få tillgång till frihet eller välstånd.

Hela intervjun finns på engelska här.

Filmen Viva Belarus visas på Bio Rio den 20 mars. Evenemanget startar kl. 17. Mer detaljerad information finns på Bio Rios hemsida.

Och här är filmens officiella trailer:

Vackra ord räcker inte, Telia!

Telia Sonera meddelar idag stolt att man tillsammans med ett antal andra stora telekombolag undertecknat ett principdokument till stöd för yttrandefrihet och integritet. Samtidigt inleds ett samarbete med Global Network Initiative, en sammanslutning av företag, människorättsorganisationer och universitet med yttrandefrihet inom IT- och kommunikationssektorn på agendan. Jag har kommenterat nyheten i en intervju för Dagens Industri.

Å ena sidan är det förstås positivt att Telia Sonera nuförtiden erkänner den problematik som är förknippad med bolagets verksamhet i diktaturer som Belarus (Vitryssland). Tidigare hänvisade man bara till att man följde respektive lands lagar, oavsett kvaliteten på dessa lagar eller hur de tillämpades.

Å andra sidan tror jag inte att det nya initiativet får några positiva konsekvenser i praktiken om inte Telia Sonera grundligt går igenom förutsättningarna för sin närvaro i de aktuella länderna och analyserar huruvida denna närvaro är förenlig med ovan nämnda principer.

Efter den negativa uppmärksamheten i kölvattnet av Uppdrag Gransknings avslöjanden förra våren signalerade Telia Soneras största ägare – svenska staten, representerad av finansmarknadsminister Peter Norman – att man ville se en omstart: De mänskliga rättigheterna skulle tas på allvar på ett helt annat sätt än tidigare.

Men om det ska bli den omstart som Norman efterlyser, måste Telia Sonera sannolikt ompröva mycket av den existerande verksamheten. Det handlar till exempel om att säga upp de avtal som medför risk för delaktighet i människorättsbrott (bland annat sådana som ger den vitryska säkerhetstjänsten fritt tillträde till Telias intressebolags kunduppgifter, och möjlighet att utan bolagets inblandning avlyssna dess kunder). Förmodligen skulle en seriös omprövning också påvisa det omöjliga i att överhuvudtaget driva ett telekombolag tillsammans med den belarusiska regimen (som idag äger 20% av Telia Soneras intressebolag Best).

Smärtsamt, dyrt och riskabelt att börja om från början? Javisst! Men om Telia Soneras etiska riktlinjer – inklusive de nya principer som man antagit tillsammans med sina vänner i branschen – ska ha någon trovärdighet så finns det knappast något annat alternativ.

Det är som sagt bra att Telia Sonera idag visar medvetenhet om människorättsproblemen i Belarus och länder i Centralasien. Men för att vara trovärdiga måste bolagets representanter också kunna svara konkret på följande frågor:

Hur säkerställer ni att era kunder inte avlyssnas eller spåras på politiska grunder? Hur säkerställer ni att regimkritiska hemsidor i fortsättningen inte kommer att blockeras via ert intressebolag i Belarus? Med andra ord, hur agerar ni i praktiken för att inte fortsätta bidra till Lukasjenka-regimens människorättsbrott?

Så länge Telia Sonera inte kan ge ett tillfredsställande svar så kommer belarusiska regimkritikers säkerhet inte att förbättras ett dugg, alla antagna principdokument till trots.

Mer på Belarusbloggen om Telia Sonera finns här.

SvD,

Lukasjenka behövde inte göra som Northug

Skidstjärnan Lukasjenka, självklart med 1 på nummerlappen.

Till skillnad från Marcus Hellner i nyss avgjorda VM-stafetten petades inte Aljaksandr Lukasjenka från fjärde sträckan när Minsks skidlopp 2013 gick av stapeln i helgen. Och Lukasjenka gick naturligtvis i mål som segrare för Presidentlaget i stafetten om 4 X 2 kilometer.

Hur var då konkurrensen, kan man undra? Tja, motståndet bestod av Regeringslaget, Parlamentslaget och ett antal uppställningar från olika läns- och kommunstyrelser. Och alla inom den belarusiska (vitryska) maktapparaten är i och för sig fullt medvetna om att man inte utan risk besegrar Lukasjenka i en idrottstävling.

För att helgardera sig hade man dessutom försett Lukasjenka med digert meriterade lagkamrater i form av tidigare landslagsstjärnor – tillika värlsdmästare – i längdåkning eller skidskytte: Jelena Zubrilova, Oleg Ryzjenkov och Sergej Bulygin. Så det krävdes ingen tempoväxling à la Northug på upploppet för att Lukasjenka skulle kunna säkra guldet. Segermarginalen till näst bästa lag uppgick till slut till drygt tre minuter.

I en intervju i samband med skidtävlingen meddelade Lukasjenka att han gärna skulle vilja se Belarus som värd för kommande världsmästerskap i längdåkning eller skidskytte. Huruvida han själv i så fall har för avsikt att ställa upp i tävlingarna framgick inte…

Lycklig president efter ännu en elegant seger!

Lukasjenka fick tyst på Bildt

Idag skriver jag på SvD Brännpunkt om de mer långsiktiga konsekvenserna av det diplomatiska bråk som bröt ut mellan Sverige och Belarus (Vitryssland) för ett halvår sedan: President Lukasjenka har lyckats med sin ambition att skrämma Sveriges regering till självcensur och passivitet. Carl Bildt, som tidigare var en av den belarusiska regimens starkaste kritiker, har tystnat helt. Och det är därmed ingen tvekan om vem som hittills gått segrande ur den diplomatiska konflikten i augusti.

Det manipulerade presidentvalet i Vitryssland i december 2010 följdes av brutalt polisvåld och massgripanden av demonstranter. Sveriges utrikesminister Carl Bildt var då en av de europeiska politiker som skarpast fördömde regimens övergrepp på de mänskliga rättigheterna. Tillsammans med tre utrikesministerkollegor inom EU skrev han också en uppmärksammad debattartikel med rubriken ”Lukasjenka – förloraren”, publicerad i New York Times. De markerade där att EU:s relation med Aleksandr Lukasjenka o­återkalleligen tagit slut, eftersom den vitryske ledaren svikit sina tidigare demokratiseringslöften. Och de gav sig själva i uppdrag att tydligt stötta dem som verkar för en demokratisk utveckling i Vitryssland. ”Europa får inte bli tyst”, avslutades artikeln.

Under hela 2011 och första halvåret 2012 kritiserade sedan Bildt med jämna mellanrum Lukasjenka-regimen hårt. Han mötte framträdande oppositionspolitiker och människorättsförsvarare och gav dem sitt stöd offentligt. De vitryska brotten mot mänskliga rättigheter uppmärksammades och kritiserades i regeringens utrikesdeklarationer. Sverige framstod som en drivande kraft bakom EU:s nya och mer principfasta politik gentemot Vitryssland, med bland annat utvidgade sanktioner mot vitryska regimföreträdare.

På årsdagen av presidentvalet – den 19 december 2011 – publicerade bland andra Carl Bildt ännu en debattartikel, denna gång i Polens största tidning Gazeta Wyborcza. Återigen var budskapet tydligt: Lukasjenka saknar all legitimitet och EU måste ytterligare skärpa sin politik gentemot Vitryssland.

När den kände politiske fången och förre presidentkandidaten Andrej Sannikau i förtid släpptes ur fängelset i april 2012 ringde Bildt personligen upp denne för att gratulera till frigivningen. Symbolvärdet var starkt och telefonsamtalet uppmärksammades stort i oberoende vitryska massmedier.

Carl Bildts tydliga kritik mot regimen gjorde honom populär hos demokratirörelsen men uppskattades inte av Lukasjenka. Beskedet i augusti 2012 om att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson inte längre fick vara kvar i landet var därför inte särskilt förvånande. Utvisningen inledde det diplomatiska bråk som bland annat fick till följd att såväl Sveriges som Vitrysslands ambassad i respektive land upphörde med sin reguljära verksamhet.

Bildt kallade Lukasjenka för ”buse” och flera hårda ord utväxlades i samband med konflikten. Men sedan dess har det i princip varit tyst från svenskt håll. Inga fler debattartiklar. Ingen kritik i 2013 års utrikesdeklaration. Inga skarpa uttalanden under det senaste halvåret, trots att det funnits gott om anledningar. Repressionen i Vitryssland fortgår, regimkritiker förföljs kontinuerligt. Och i september 2012 genomfördes ännu ett fuskval – denna gång till parlamentet.

Förklaringen till tystnaden är förmodligen att Sveriges regering vill få återetablera sin ambassad i Minsk så fort som möjligt. Och chanserna till det ökar om man inte irriterar den vitryska regimen. Men även om en sådan svensk försiktighet kan tyckas begriplig sett ur utrikesdepartementets perspektiv, innebär den de facto att Lukasjenka lyckats tysta en av sina starkaste kritiker.

Sveriges regering censurerar helt enkelt sig själv och gör avkall på den yttrandefrihet som man säger sig vilja främja i Vitryssland. Man ger därmed också ett eget sorgligt exempel på hur Lukasjenka med repressalier regelbundet kuvar dem som opponerar sig.

Tyvärr tycks andra EU-länders intresse att axla Sveriges mantel vara lågt, kanske av rädsla för att hamna i samma situation. Risken är uppenbar att Europa än en gång blir precis så tyst som Carl Bildt och hans kollegor varnade för i artikeln i New York Times.

För att undvika detta krävs ett kraftfullt, engagerat och solidariskt ställningstagande från EU:s medlemsländer för de demokratiska värden som präglade unionens Vitrysslandspolitik under den första perioden efter presidentvalet 2010. Man bör gemensamt försvara yttrandefriheten istället för att ge upp den, och på så vis upprätthålla trycket på Lukasjenka. Då minskar också sannolikheten att enskilda länder som Sverige hamnar i en svårhanterad bilateral konflikt med den vitryska regimen.

Missa inte Belarusdagarna 2013!

I Belarus (Vitryssland) fängslas människor fortfarande på politiska grunder. Regimkritiker avtjänar fleråriga fängelsestraff och de modiga människor som går ut på gator och torg för att kräva att de släpps tar stora personliga risker. Från fängelser rapporteras samtidigt om tortyr. President Lukasjenka vill ta äran av sina motståndare genom att tvinga dem till förödmjukande nådeansökningar.

För att uppmärksamma situationen arrangerar Östgruppen för andra året i följd ”Belarusdagarna” i Stockholm. Vi har bjudit in flera av landets främsta journalister och människorättsförsvarare för att hjälpa oss att bättre förstå deras verklighet. Vilken betydelse har omvärldens agerande och vad kan vi i Sverige egentligen göra? Under tre intensiva dagar diskuterar vi mänskliga fri- och rättigheter i Belarus, innanför och utanför fängelsemurarna.

Det blir även en svensk smygpremiär på den spelfilmen ”Viva Belarus”, som handlar om en ung rockmusiker i Lukasjenkas diktatur. På vår gästlista finns manusförfattaren och mannen bakom filmmusiken – den belarusiske rocklegenden Ljavon Volski – som även kommer att ge en konsert på Kägelbanan.

Medverkar i Belarusdagarna gör även Sveriges EU-minister Birgitta Ohlsson och den från Belarus utvisade svenske ambassadören Stefan Eriksson. Mer information om Belarusdagarna finns här!
Och här är hela programmet:

Tisd 19 mars

Öppning/Frukostseminarium:
“STATUS (quo?) BELARUS”
- en översikt av människorättssituationen våren 2013

Medverkande:
ZJANNA LITVINA
(Belarusiska Journalistförbundet)

TATSIANA REVJAKA
(Människorättscentret Vjasna)

Tid: (8.30) 9.00-10.00 (19/3)
Plats: Medelhavsmuseets hörsal

Anmäl gärna om du tänker komma i förväg (helst före 19:e mars) till: anmalan @ ostgruppen.se

———————-

Tisd 19 mars

Seminarium:

(I samarbete med Amnesty International)
“INNANFÖR MURARNA”
-om belarusiska fängelseförhållanden

Medverkande:
ANDREJ BANDARENKA
(Platform Innovation)

MAJA ÅBERG
(Amnesty International)

ev. THOMAS HAMMARBERG
(Europarådets f.d kommissionär för mänskliga rättigheter)

Tid: 13.00-14.30 (19/3)
Plats: Medelhavsmuseets hörsal

Anmäl gärna om du tänker komma i förväg (helst före 19:e mars) till: anmalan @ ostgruppen.se

———————-

Tisd 19 mars

(I samarbete med Södra Teatern)

CENSUR : KULTUR
Kontroll och Kreativitet i Vitryssland

Kägelbanan, 19 mars, kl 18-22
Samtal/Konsert

Ljavon Volski

I Vitryssland är kontroll en del av vardagslivet – så naturlig att många förmodligen tar den för given. Inom statsapparatens alla grenar finns särskilda avdelningar för ”ideologisk styrning” och de som kliver ur ledet förlorar ofta sina jobb eller studieplatser. Dedikerade regimkritiker riskerar samtidigt betydligt värre repressalier.

Hur långt in i människors inre når kontrollen? Och vilka känslor väcks till liv när man ändå väljer att ta strid? Hur drabbat är kulturlivet av censur och självcensur? Och kan förtryck rentav ge upphov till kreativa impulser?

Möt några av Vitrysslands mest namnkunniga musiker, människorättsförsvarare och journalister i ett samtal om kultur och censur på Kägelbanan.

Medverkande:
TATSIANA REVJAKA
(Människorättscentret Vjasna)

JULIJA SLUTSKAJA
(Solidarity with Belarus Information Office)

HANNA VOLSKAJA
(musikproducent), m.fl.

På scen: Vitrysslands legendariske – och svartlistade – rockartist: Ljavon Volski.

Till Södra Teaterns Kalendarium >>

———————-

Wed 20th mars

(In co-operation with The Parliamentary network for Belarus)

Seminar:
BELARUSIAN CIVIL SOCIETY
- Struggle for Survival

In the aftermath of the presidential elections in December 2010, the human rights situation in Belarus became alarming. Though no longer deteriorating, conditions remain severe. Despite continuous protests on behalf of the international community, Belarus still keeps political prisoners, and Lukashenka’s regime continues to severely curtail freedoms of association, assembly and expression.

The European Union has undertaken a number of responsive actions, but the main challenge remains: to find appropriate measures and instruments effectively contributing to democratic developments within the country. The sticks and carrots approach vis-à-vis the authoritarian Belarusian regime has not yet given enough sustainable results.

Meanwhile, Belarusian civil society is on the verge of exhaustion. The pressure on independent civil society organisations is continuously very high and large parts of their efforts are by necessity directed at mere survival. But, how much longer will they endure?

Come and listen to what some of Belarus’ most prominent journalists and civil society representatives have to say about the current situation, and take part in a discussion on how EU could and should proceed!

Participants:
TATSIANA REVJAKA
(Human Rights Center Viasna)

ZHANNA LITVINA
(Belarusian Association of Journalists)

FRANAK VIACHORKA
(Radio Free Europe/Radio Liberty, Belarus Service)

N.B. Register to jennie.lindqvist@riksdagen.se no later than by Monday, March 18

———————-

Ons 20 mars

Smygpremiär: Viva Belarus!

Film/diskussion

Välkommen på en exklusiv visning av ”Viva Belarus!” – en unik spelfilm om en ung rockmusiker i Lukasjenkas Vitryssland! Det är första gången filmen visas utanför internationella festivalsammanhang och därmed en efterlängtad högtidsstund för alla oss som otåligt har väntat på att få se den!

Vi har bjudit in journalisten och författaren Franak Vjatjorka (manus) och den svartlistade rockstjärnan Ljavon Volski (musik) till ett samtal om både filmen och den verklighet den speglar efter visningen. Handlingen bygger till stora delar på autentiska erfarenheter – både Vjatjorkas egna och hans nära vänners. Och Volski vet mer än väl vad det innebär att vara musiker och dissident i dagens Vitryssland…

Viva Belarus!

Den unge rockmusikern Miron är egentligen ointresserad av politik. Han ser sina vänner i den demokratiska oppositionen som en samling dagdrömmare.

Under en konsert med Mirons “opolitiska” rockband blossar regimkritiska protester upp i publiken. Miron anklagas för att ha “underblåst politisk oro” och döms – trots sin medfödda hjärtsjukdom – till 15 månaders militärtjänstgöring.

På regementet tvingas rekryterna underkasta sig till den militära verkligheten, där en absurd indoktrineringkultur av sovjetiskt snitt råder. Pennalism och manipulativa maktdemonstrationer tillhör vardagen.

Med hjälp av en insmugglad mobiltelefon börjar Miron i hemlighet diktera rapporter för sin flickvän Vera, vilket resulterar i en blogg – ”en värnpliktigs dagbok”. Texterna speglar större sociala och politiska sammanhang i Lukasjenkas Vitryssland och ger ringar på vattnet. Miron komponerar dessutom en satirisk låt som slår brett bland unga vitryssar. Som svar bestämmer sig regimen för att krossa honom…

Se trailern här!

Regi: Krzystof Lukaszewicz
Land: Polen, 2012
Längd: 98 minuter
Språk: Vitryska, Ryska / Engelsk text
Åldersgräns: 15 år
Internationell distributör: Intramovies | Via E. Manfredi, 15 | Rome 00197 | Italy
 | Tel: +39 06 807 61 57 | Fax: + 39 06 807 61 56 | http://www.intramovies.com

När: Den 20 mars kl 17.00 (filmstart kl 17.30)
Biljetter: 50 kr (Då det är en sluten visning måste biljetter lösas ut senast en timme före arrangemangets start – det är först till kvarn gäller)

———————-

Tor 21 mars

Frukostseminarium:
MEDIA UNDER PRESS
-om den oberoende journalistikens villkor i Belarus

Medverkande:
FRANAK VJATJORKA
(RFE/RL’s Belarus Service)

JULIJA SLUTSKAJA
(Solidarity with Belarus Information Office)

ZJANNA LITVINA
(Belarusiska Journalistförbundet)

Tid: 9.00-10.30 (Kaffe och smörgås fr kl 8.30)

Anmäl gärna om du tänker komma i förväg (helst före 19:e mars) till: anmalan @ ostgruppen.se

———————-

Tor 21 mars

Temaseminarium:
POLITISKA FÅNGAR I BELARUS
Vilka är de? Hur behandlas de?

Inledningsanförande:
BIRGITTA OHLSSON
(EU-minister)

Övriga medverkande:
ev. NATALLJA PINTJUK
(Fängslade Ales Bjaljatskis fru)

ANDREJ BANDARENKA
(f.d politisk fånge)

TATSIANA REVJAKA
(Människorättscentret Vjasna)

STEFAN ERIKSSON
(Sveriges Belarusambassadör)

Tid: 13.00-14.30
Plats: Kungliga Myntkabinettet, Hörsalen

Anmäl gärna om du tänker komma i förväg (helst före 19:e mars) till: info @ annalindhsminnesfond.se

———————-

Propaganda-teve i full aktion

När det oberoende journalistförbundets ordförande Zjana Litvina medverkade i ett seminarium som Östgruppen arrangerade för några år sedan sade hon bland annat så här:

Det fanns en tid då vi kanske skrattade åt det vi såg på teve, åt de ideologiska försöken att påverka stora delar av befolkningen. Vi tog dem inte på allvar, vi insåg inte vilka effekter det kunde få. Idag skrattar vi inte längre åt det utan vi har förstått att man hela tiden har haft en mycket professionell strategi för hur man ska påverka samhället och medborgarnas medvetande. Och man har nått resultat.

Ett bra exempel på hur det kan se ut är reportaget Pseudomodern som sändes i den belarusiska (vitryska) statstelevisionen för inte så länge sedan. Måltavla är EU och dess moderniseringsprogram för Belarus, ett initiativ som i reportaget misstänkliggörs och smutskastas med allehanda klassiska propagandametoder.

Här är reportaget, textat till engelska:

Egentligen skulle man behöva gå igenom scen för scen och uppmärksamma den icke invigde på hur reportrarna med hjälp av ordval och vilseledande förklaringar åstadkommer en bild av konspiration mot det belarusiska folket. Jag nöjer mig dock med ett par exempel:

I början av reportaget förekommer några lösryckta uttalanden som regimkritiker gjort vid ett i hemlighet inspelat möte i Minsk med representanter för EU. En gemensam nämnare i dessa uttalanden är önskan att göra om konstitutionen och gå tillbaka till den version som antogs 1994. Utplockade ur sitt sammanhang presenteras de av reportrarna som en attack mot den belarusiska grundlagen, i praktiken likställt med ett kuppförsök. Speakerrösten återkommer sedan flera gånger till detta under reportagets gång. Inget nämns om att den nuvarande konstitutionen, som grundlagsvidrigt och med hjälp av fusk drevs igenom av Lukasjenka 1996, i praktiken avskaffade all maktdelning i landet och istället gav presidenten närmast obehindrade befogenheter. Voilà, en helt legitim åsikt om hur en demokratisk utveckling kan främjas förvandlas av propagandamaskinen till konspiratoriska kupplaner smidda av EU och belarusiska landsförrädare inom ramen för det aktuella moderniseringsprogrammet.

Reportrarna fortsätter sedan sin misskreditering av EU genom att på ett snedvridet sätt tolka och förklara de avsikter som unionens företrädare säger sig ha med sitt moderniseringsprogram. Via glidande associationer låter man tittarna förstå att ”modernisering” i själva verket betyder ”privatisering” vilket i sin tur betyder ”girigt utnyttjande av Belarus resurser”. Med hjälp av negativa exempel skapar man illusionen att det egentliga målet för EU:s program är att krossa Belarus och dess ”framgångsrika samhällsmodell”.

Ytterligare ett klassiskt propagandaknep är att använda olika utländska ”experter” till stöd för det budskap som man vill förmedla. De medverkande i reportaget – däribland den norske freds- och konfliktforskaren Johan Galtung – sågar alla EU längs med fotknölarna, var och en ur lite olika perspektiv. Och även om de egentligen inte nödvändigtvis pratar om det konkreta moderniseringsprogram som reportaget handlar om så klipps deras uttalanden på ett sådant sätt att de av tittarna naturligt tolkas som kritik också av detta.

Propagandamakarna på den belarusiska statstelevisionen är dessutom skickliga på att sudda ut gränserna mellan fakta och åsikter. Man låter en reporter påstå saker som framstår som självklart objektiva och sanna och tar sedan in ”utomstående” röster som bekräftar det sagda i mer eller mindre värderande ordalag. Personer från andra sidan – det vill säga belarusiska regimkritiker och representanter från EU – får ingen möjlighet att bemöta, förtydliga eller invända mot den version som presenteras.

Vår egen utvisade ambassadör Stefan Eriksson är förresten också med i reportaget, i en passage som egentligen inte har något samband med de verkliga förhållandena bakom det diplomatiska bråket mellan Sverige och Belarus sommaren 2012, men som likväl får tjäna som bevis på hur illasinnat och inkonsekvent EU agerar gentemot Belarus.

Att enskilda samhällsreportage har en viss vinkel är naturligtvis inte konstigt i sig – vi stöter ofta på det också i svensk teve. Men det leder då som regel till heta diskussioner där de olika sidorna får komma till tals, som till exempel efter Uppdrag Gransknings program i SVT. De statligt styrda tevesändningarna i Belarus utmärker sig istället genom att det där alltid och uteslutande är regimens intresse som bestämmer vad som får sägas och visas. Den öppna diskussionen uteblir. Och då blir den långsiktiga konsekvensen precis som Zjana Litvina konstaterade en ensidig och effektiv påverkan av medborgarnas medvetande och världsbild.

Det här är ganska intressant med tanke på att den belarusiska statstelevisionen är medlem i den europeiska samarbetsorganisationen för public service-teve, EBU, vars riktlinjer sedan ett knappt år tillbaka slår fast att medlemmarna ska verka för press- och yttrandefrihet samt objektivitet. Sveriges Televisions chef Eva Hamilton var en av de drivande krafterna bakom de nya, mer värdebaserade riktlinjerna, och hon konstaterade också att EBU med dessa som grund borde kasta ut de medlemmar som inte lever upp till kriterierna. Ett bra initiativ av Hamilton, tycker jag. Nu väntar jag bara på att hon och EBU ska ta nästa steg och lyfta frågan om den belarusiska statstelevisionens medlemskap…

Nytt dataspel: Släpp egna nallar på Lukasjenka!

Organisationen Belarusians in Exile har lanserat ett nytt dataspel som går ut på att släppa nallebjörnar på Aljaksandr Lukasjenka. Denne försöker skydda sig så gott han kan, bland annat med hjälp av en hockeyklubba! Nallarna släpper man genom att trycka på mellanslagstangenten vid rätt tillfälle.

Spelet finns här. För att kunna spela behöver man ladda ner ett tilläggsprogram som finns längst ner på sidan.

Lita inte på Lukasjenka, EU!

När Pavel Levinau ansökte om demonstrationstillstånd fick han nej från de belarusiska (vitryska) myndigheterna, nio gånger av nio! Och när FN:s människorättskommitté tog upp ärendet och avgjorde det till Levinaus fördel vägrade samma myndigheter att verkställa FN-beslutet trots att man åtagit sig att lyda kommittén i och med att man skrivit under FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

Av detta kan man dra två slutsatser:

1. Det är nästintill omöjligt att utnyttja sin rätt till mötesfrihet i Belarus.

2. Det är lönlöst att förlita sig på att den belarusiska regimen ska hålla ingångna avtal.

Inte minst den senare slutsatsen kan vara bra för politiker i EU att ha i åtanke när de nu återigen tycks fundera på om det inte vore fiffigt att lämna sin principfasta hållning till Lukasjenka och istället satsa på att komma överens med honom om en demokratisering av Belarus.

Diktatorn faller!

Är scenen från Lukasjenkas skidsemester i Sotji att betrakta som ett varsel inför framtiden?

Vad som faktiskt är lite speciellt är att man i belarusisk statsteve visar den här sortens bilder. Lukasjenkas status som landets bästa slalomåkare riskerar ju därmed att ifrågasättas…

Bildt fegar ur

I utrikesdeklarationen för 2013 som utrikesminister Carl Bildt presenterade idag nämns Belarus (Vitryssland) bara helt kort, och utan någon tydlig markering mot människorättsbrotten i landet. Med tanke på att förtrycket inte har minskat i Belarus är den enda rimliga förklaringen att Sveriges regering vill tona ner sin kritik mot Lukasjenka av rädsla för att det diplomatiska bråket ska blossa upp igen. Sorgligt och fegt!

Som jämförelse kan man studera hur den aktuella passagen om länderna inom regionen för det så kallade Östliga partnerskapet har sett ut i de senaste tre årens utrikesdeklarationer:

2013

Moldavien gör framsteg, medan Ukraina står still och Vitryssland väljer att isolera sig. I Georgien måste reformpolitiken fortsätta, och vi ser med oro på skärpta tongångar mellan Armenien och Azerbajdzjan.

2012

I Georgien och Moldavien sker framsteg. I Vitryssland, däremot, fortsätter de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter. Sverige är drivande för kraftfulla europeiska åtgärder mot regimen, samtidigt som vi stärker stödet till landets demokratiska krafter. Även Ukraina har under det senaste året agerat på ett sätt som gör att landets respekt för rättsstatens principer måste ifrågasättas och Sverige kommer därför att se över inriktningen på biståndet.

2011

Men den demokratiska utvecklingen i regionen går inte alltid så snabbt eller ens i den riktning vi strävar efter. Ett flagrant exempel på detta är Vitryssland, där de brutala övergreppen i samband med presidentvalet var ett allvarligt bakslag i arbetet för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa. Sverige har varit drivande för kraftfulla europeiska åtgärder mot regimen, samtidigt som vi stärker stödet till landets demokratiska krafter.

Fortsatt politiskt engagemang i frågan om ishockey-VM 2014

EU-parlamentarikern Olle Schmidt (FP) fortsätter förtjänstfullt sitt engagemang för att Belarus (Vitryssland) ska fråntas värdskapet för ishockey-VM 2014. På sin blogg skriver han om hur han uppvaktat svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund i frågan.

Det är mycket viktigt att man från politiskt håll bevarar trycket mot dem som planerar att genomföra nästa års VM i ett land där oliktänkande torteras och fängslas, och där evenemanget riskerar att bli en stor propagandatriumf för Aljaksandr Lukasjenka.

Olle Schmidt har för övrigt också ställt sig bakom den internationella kampanj som Östgruppen tillsammans med åtta andra europeiska människorättsorganisationer driver mot ishockey-VM i Belarus 2014.

Belarus erkänner människorättsbrott?

Förra veckans rapport från det belarusiska (vitryska) utrikesdepartementet om människorättsbrott i ett antal länder – däribland Sverige – utmärkte sig bland annat genom sin taffliga analys och bristande förståelse för vad mänskliga rättigheter egentligen är.

Många av bristerna handlar om att de presenterade exemplen är dåliga bevis på att brott mot paragraferna i exempelvis FN:s konvention för de medborgerliga och politiska rättigheterna verkligen ägt rum. Själva paragraferna och brottsrubriceringarna har man dock i princip återgivit korrekt och visat att man känner till.

Indirekt ger belarusiska UD genom sin rapport därmed landets egna människorättsförsvarare rätt i den kritik som kontinuerligt framförs angående situationen i Belarus, något som man aldrig gjort tidigare från officiellt håll.

I och med rapporten erkänner man således plötsligt att bland annat följande fenomen är att betrakta som brott mot de mänskliga rättigheterna:

- Fängslanden och misshandel av fredliga demonstranter

- Relegering från högskolor på politiska grunder

- Förbud mot oliktänkande att resa ut ur sitt land

- Inhuman behandling av fångar – i form av till exempel överfyllda fängelser med dåliga sanitära förhållanden

- Politiskt motiverade rättsprocesser mot journalister

Det blir onekligen svårt för Lukasjenka-regimen att framgent hävda att ovan nämnda handlingar inte utgör brott mot de mänskliga rättigheterna, när man nu har beskyllt andra länder för detta.

Städa, putsa, feja – Lukasjenka kommer!

Envisa rykten gör gällande att Aljaksandr Lukasjenka tänker besöka textilfabriken i Baranavitjy den 12 februari. Det lär också vara förklaringen till den plötsliga storstädning av området kring fabriken som lokala myndigheter har inlett. Garageskyltar och husnummer målas om, blekta vägskyltar byts ut mot nya och gatorna rensas från snö. Allt för att göra ett gott intryck på presidenten.

En äldre kvinna beskriver städhysterin:

Oj, vad de håller på, mamma mia! De har fraktat bort snö hela dagen, och polisbilar flänger fram och tillbaka!

En man i färd med att byta ut vägskyltar konstaterar att det egentligen vore smartare och mer praktiskt att vänta tills våren. Men order är order…

Befolkningen i Baranavitjy är hur som helst lyckligare lottad än byborna i Paulavitjy i Vitsebsk-trakten. Före detta byborna, kanske jag borde skriva, deras måttligt presentabla hus brändes nämligen ner inför Lukasjenkas besök i Vitsebsk i december förra året.

Bilder från storstädningen i Baranavitjy: