Inlägg taggade 'Lukasjenko'

Vem bjuder in till hockey-VM i Belarus?

Kanske läge för en påminnelse om vem det egentligen är som arrangerar hockey-VM i Belarus (Vitryssland)? Här presenteras tre av medlemmarna i organisationskommittén. Och över alltihop vakar förstås Lukasjenka själv.

Motverka Lukasjenkas PR-jippo, Englund!

Igår publicerade jag en artikel på SVT Debatt där jag uppmanade det svenska ishockeyförbundet att aktivt motverka den belarusiska (vitryska) diktatorn Aljaksandr Lukasjenkas ambition att använda årets ishockey-VM för sina politiska syften.

Jag anser att den svenska delegation som åker till Minsk bara bör delta i de VM-aktiviteter som är direkt kopplade till ishockeytävlingen. Annars kommer man tveklöst att utnyttjas i regimens inhemska propaganda.

Hur detta utnyttjande kan gå till fick vi ett praktexempel på häromdagen när det internationella ishockeyförbundets ordförande, René Fasel, besökte Minsk. Han togs emot av president Lukasjenka personligen inför ett stort uppbåd av journalister från statligt styrda massmedier. Landets samtliga TV-kanaler visade senare hur de båda kramades och utväxlade positiva omdömen om varandra.

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka framför statliga massmediers kameror.

Internationella ishockeyförbundets ordförande René Fasel kramar Lukasjenka framför statliga massmediers kameror.

Kan vi förvänta oss ett annorlunda beteende från svenskt håll? Det svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har tidigare uttalat sig oroväckande naivt:

Om det inte fattas något beslut om att flytta mästerskapet har jag inget emot att fotograferas med Lukasjenka. Jag har inte för avsikt att diskutera politik med honom.

Jag hoppas trots allt att Englund nu har tagit intryck av debatten kring ishockey-VM och därför är beredd att göra vad han kan för att inte bistå den belarusiska regimens propagandaarbete. Konkret handlar det till exempel om att inte ställa upp på några möten med Lukasjenka eller andra regimföreträdare, inte ge intervjuer till belarusiska statsstyrda massmedier och inte heller delta i de kringarrangemang som man kommer att bjudas in till i samband med VM.

Seminarietips: Working Class Zero?

working class zeroOnsdagen den 2 april, kl. 15.00-16.30, ordnar Östgruppen och LO-TCO Biståndsnämnd ett seminarium om brotten mot arbetstagares rättigheter i Lukasjenkas Belarus (Vitryssland). Seminariet är en del av Belarusdagarna 2014.
Till grund för seminariet ligger bland annat en färsk rapport från Vjasna och FIDH, som kan läsas här:
”Forced Labor and pervasive violations of workers’ rights in Belarus”

På Östgruppens nyhetssajt Fokus Vitryssland har två artiklar på temat – med särskilt fokus på systemet med korttidskontrakt och förekomsten av tvångsarbete – publicerats:
Korttidskontrakt kritiseras av oberoende facket BCDTU
Vanligt med tvångsarbete

 
Saxat ur inbjudan:

Den belarusiska regimen påstår att den ger medborgare mer långtgående ”sociala och ekonomiska garantier” än vad som är fallet i närområdet. Dessa ”garantier” används dessutom för att ursäkta grova brott mot de mänskliga rättigheterna och för att intala folk att socialt och ekonomiskt kaos väntar om landet skulle avvika från sin politiska kurs. Men hur ser verkligheten egentligen ut för de vitryska arbetstagarna? Och hur kan omvärlden stödja den oberoende fackföreningsrörelsen?

The International Federation for Human Rights (FIDH) och vitryska Människorättscentret Vjasna presenterar en aktuell rapport om Vitrysslands kontraktssystem för arbetstagare, tvångsarbete och situationen för landets oberoende fackföreningar. Östgruppen och världsfacket ITUC kommenterar.

Välkommen till ett seminarium om myt och verklighet kring arbetstagares rättigheter i Belarus!

Medverkande:
Valjantsin Stefanovitj, vice ordförande för Människorättscentret Vjasna och redaktör för rapporten ”Forced Labor and pervasive violations of workers’ rights in Belarus”.
Sacha Koulaeva (tbc), chef för Östeuropa- och Centralasienenheten vid International Federation for Human Rights (FIDH).
Martin Uggla, ordförande för Östgruppen.
Anton Leppik, rådgivare i Pan-European Regional Council of the International Trade Union Confederation (ITUC)

Moderator: Kristina Henschen, kanslichef LO-TCO Biståndsnämnd

Var: TCO, Linnégatan 14, Stockholm

Förhandsanmälan via formuläret längst ned i LO-TCO Biståndsnämnds kalendarium

Obs! Seminariet kommer att hållas på engelska. Ingen tolkning till svenska.

Arrangörer: Östgruppen, i samarbete med LO-TCO Biståndsnämnd.

Belarusdagarna 2014!

Programblad_500x353pxNu är det äntligen dags igen. På måndag inleds årets upplaga av Östgruppens Belarusdagar, som vanligt med ett späckat program och många intressanta gäster. Bland årets teman märks det stundande världsmästerskapet i ishockey, som ju hålls i Belarus (Vitryssland), ett seminarium om den bristfälliga arbetsrättsliga situationen i landet. Dessutom programpunkter om den belarusiska ungdomsgenerationen och om hur Lukasjenkas förtryck egentligen är uppbyggt fungerar.

Spännande diskussioner och föredrag varvas med minst lika spännande kulturinslag!

Fullständigt program finner du på Östgruppens hemsida

Och här kan du ladda ner programmet i PDF-format:

Belarusdagarna – program i PDF

Programmet i korthet ser ut så här

Mån 31 mars:
Kl 18.00-19.30: Seminarium:
Belarus inför ishockey-VM: sport i politikens tjänst?

Tis 1 april:
Kl 12.00-13.00: Lunchseminarium:
Mellan Kiev och Moskva – mänskliga rättigheter, politiska fångar och den ukrainska revolutionens återverkningar i Lukasjenkas Belarus

Kl 19.00-23.30: Kulturbetongfest:
Belarus Underground

Ons 2 april:
Kl 08.30-10.00:
SIDE EVENT: Frukostmöte om Belarus Grants Management

Kl 15.00-16.30 Seminarium:
Working Class Zero? – Brott mot arbetstagares rättigheter i Lukasjenkas Belarus

Kl 18.00-20.30:
Black List Belarus (Film/samtal/konsert)

Tor 3 april:
Kl 9.00-15.00 Heldagsseminarium:
Vägskäl Belarus

 

Stå fast vid krav på systemförändringar, EU!

makej 2

Uladzimir Makej

I början av mars intervjuades Belarus (Vitrysslands) utrikesminister Uladzimir Makej av den litauiska nyhetsbyrån BNS (Baltic News Swervice). Ett av ämnena som togs upp var förekomsten av politiska fångar i Belarus.

I vanlig ordning förnekade Makej att det överhuvudtaget finns några politiska fångar, och hävdade i stället att de personer som åsyftades har dömts för ordinära brottsliga handlingar.

Förklaringen är förstås att den belarusiska regimen rutinmässigt använder sig av brottsrubriceringar som ”våldsamt upplopp” och ”skattebrott” när man fängslar sina meningsmotståndare. Men att domsluten är politiskt motiverade i de tio fall som just nu är aktuella framstår som uppenbart för alla som följt de farsartade rättsprocesserna.

Chefen för EU:s delegation i Minsk, Maira Mora, kommenterade å sin sida frågan i en intervju för Belapan häromdagen. Hon konstaterade då att problemet med de politiska fångarna alltjämt är det ”första och viktigaste hindret för ett utvidgat samarbete” mellan EU och Belarus.

Maira Mora

Maira Mora

Det är förstås bra att EU är tydligt och vidhåller sitt krav på frisläppande av de politiska fångarna. Men det är samtidigt viktigt att man inte nöjer sig med detta krav. En demokratisk utveckling i Belarus förutsätter mer djupgående förändringar än att vissa repressiva moment tillfälligt upphör. Bland annat måste press-, mötes- och föreningsfriheten respekteras, och förutsättningar för fria och rättvisa val skapas. Därtill krävs omfattande reformer av lagstiftningen.

När EU återupptog sin sanktionspolitik mot Belarus efter presidentvalet 2010 nämndes krav på mer systematiska förändringar uttryckligen. På senare tid tycks de dock i praktiken ha försvunnit från agendan. Risken är därmed att Lukasjenka – ännu en gång – kan gå segrande ur en lång dragkamp med EU, bara genom att under en kort period avstå från alltför hårdhänta metoder. Och så kan han ta nya politiska fångar som gisslan nästa gång det är presidentval.

Varför tiger Lukasjenka om Krim?

Måttligt muntert samtal om Krim?

Måttligt muntert samtal om Krim?

Många har förvånats av det officiella Belarus (Vitrysslands) agerande i den pågående Krim-krisen. President Lukasjenka har inte sagt ett ord, medan ett par kortfattade uttalanden om vikten av att värna Ukrainas territoriella helhet gjorts av företrädare för utrikesdepartementet.

Man kunde annars tro att Lukasjenka raskt skulle backa upp sin ryske kollega Vladimir Putin. På den ryska sajten slon.ru anger Dmitrij Gerasimov tre tänkbara orsaker till varför han ännu inte gjort det:

För det första hoppas han kanske kunna upprepa sin framgångsrika taktik från Georgienkriget 2008, då han försökte få Ryssland att betala för ett erkännande av Abchaziens och Sydossetiens självständighet. När Rysslands president Medvedev vägrade gå med på detta flirtade Lukasjenka istället lite extra med EU och Väst genom att släppa de dåvarande politiska fångarna. För detta belönades han med lindrade EU-sanktioner och ett omfattande lån från IMF.

För det andra är Ukraina en viktig handelspartner för Belarus, något som kanske inte så många känner till. Eftersom Belarus i sammanhanget exporterar mycket mer än man importerar så betyder fortsatt gynnsamma handelsförbindelser en hel del för statsfinanserna. Och då är det förstås viktigt att hålla sig väl också med de nya makthavarna i Ukraina.

För det tredje, menar Gerasimov, har Lukasjenka också anledning att känna oro för sitt eget öde när han ser hur skrupelfritt Putin gått till angrepp mot Ukraina. Visserligen försöker man från den belarusiska regimens sida gärna framställa Ryssland som en av landets närmaste vänner och samarbetspartner, men i själva verket vet Lukasjenka alldeles utmärkt att Rysslands vänskap är strategiskt motiverad snarare än baserad på varma känslor, och därför när som helst kan gå förlorad.

Det ligger alltså i Lukasjenkas intresse att avvakta med att ta ställning i konflikten. Åtminstone så länge inte Putin bestämmer sig för att öppna plånboken…

Darja Domratjeva till Eurovision Song Contest?

Nu öppnas helt nya möjligheter för den belarusiska (vitryska) skidskyttestjärnan och OS-guldmedaljören Darja Domratjeva! Sångaren Teo, som ska representera Belarus i Eurovision Song Contest, säger till den statliga nyhetsbyrån Belta att han gärna skulle se Domratjeva vid sin sida på scenen i ESC-finalen i Köpenhamn senare i vår.

teo domratjeva 2

En vinnande kombination i Eurovision Song Contest 2014?

Tanken är förstås att återanvända det ryska segerkonceptet från 2008. Då sjöng Dima Bilan vinnarlåten, medan konståkningsmästaren Jevgenij Pljusjtjenko gjorde snygga piruetter bredvid honom.

bilan pljusjtjenko 2

Konståkaren Pljusjtjenko hjälper Dima Bilan till seger 2008

Teo berättar för Belta att han redan tidigare varit inne på att göra något liknande, fast då snarare på ishockeytemat, med tanke på det stundande världsmästerskapet i Minsk. Kanske föll den idén på att den enda hockeyspelaren som då rimligen kunde komma i fråga – president Lukasjenka – inte får resa till Danmark eftersom han är föremål för EU:s sanktioner. Domratjeva vore då helt klart ett bättre alternativ, särskilt som hon har en bakgrund som dansare!

luka teo

Inget realistiskt alternativ, skridskorna till trots

Lukasjenka firar OS-guld

luka domratjeva

Lukasjenka och Domratjeva guldfirar tillsammans

Nu gör Aljaksandr Lukasjenka allt han kan för att dra politisk nytta av Darja Domratjevas OS-guld i skidskytte. På tisdagskvällen bjöd han in henne till sin svit i Sotji för att fira segern framför statstelevisionens kameror.

Bland de närvarande märktes förutom Domratjevas lagkamrater också några av presidentens närmaste medarbetare, samt de rika affärsmännen Jury Tjyzj och Aljaksandr Sjakutsin. Tjyzj och Sjakutsin hör till dem som finansierar Lukasjenka-regimen i utbyte mot gynnsamma villkor för sin näringsverksamhet. Tjyzj är förresten också ordförande i Belarus (Vitrysslands) tennisförbund, och dessutom – liksom Lukasjenka själv – föremål för EU:s riktade sanktioner mot belarusiska statstjänstemän med ansvar för människorättsbrott.

I segeryran konstaterade Lukasjenka att utrikesminister Uladzimir Makej och hela UD nu lika gärna kan säga upp sig eftersom Domratjevas vinst ”främjar landets image bättre än alla slags diplomatiska ansträngningar”.

Lukasjenka överlämnade också en nyinstiftad hedersutmärkelse från Belarus olympiska kommitté (där han själv är ordförande) till Domratjeva.

Den belarusiska statstelevisionens inslag om skidskytte-guldet bär rubriken ”Presidenten var en av de första som gratulerade OS-mästaren”. Och Radio Svaboda ställer sig den i sammanhanget relevanta frågan: Vem var det som vann i Sotji: Domratjeva eller Lukasjenka? Ett svar på den frågan gav ovan nämnde Aljaksandr Sjakutsin i sitt skåltal, där han bland annat sade så här:

Dasja, idag har du inte bara skänkt glädje åt det belarusiska folket, utan även åt vår president. Jag tror att detta guld var ännu mer värt för honom än för dig.

TT gick på belarusisk bluff – ackrediteringsreglerna står fast

Lukasjenka hockey

Lyckades dra TT vid näsan

I fredags eftermiddag publicerade TT en artikel om att Belarus (Vitryssland) backar om de kritiserade ackrediteringsreglerna vid ishockey-VM i maj. ”Hotet om att ställa in ishockey-VM ifall journalisters rapportering begränsas tog skruv”, heter det. Problemet är bara att uppgiften inte stämmer. Belarus har inte alls backat. Det är snarare TT som har gått på en bluff.

TT hänvisar till en artikel på Internationella sportjournalistförbundets (AIPS) hemsida. Där citeras ett uttalande av chefen för VM:s organisationskommitté Pjotr Rjabuchin som bland annat meddelar följande: ”There will be no limit for the accredited media to carry out their duties while they are in Belarus”.

Men detta gäller alltjämt förutsatt att journalisterna gått igenom den krångliga ackrediteringsproceduren hos belarusiska UD, det vill säga just det moment som var utgångspunkten för kritiken. Vill man gå den enkla vägen via ackreditering direkt hos internationella ishockeyförbundet är man fortfarande ålagd att uteslutande hålla sig till bevakning av ishockeyevenemanget. Det finns i alla fall inget i Rjabuchins uttalande som säger något annat. Samma besked gavs också i ett inslag i statstelevisionen häromdagen. Där meddelade reportern att det snarare var det svenska och finländska ishockeyförbundet som missförstått alltihop om de tidigare trott att alla journalister skulle kunna resa in i landet utan visum och UD-ackreditering i samband med VM.

I ett försök att blanda bort korten ytterligare säger Rjabuchin också att man inte bör förlita sig på ”falsk och obekräftad information”. Men den enda konkreta information som faktiskt finns tillhanda är de formulerade ackrediteringsregler som fortfarande är aktuella och som han själv uttryckligen hänvisar till. Där står det klart och tydligt vad som gäller:

Note: Any media wishing to cover topics that are not related either to ice hockey or to the 2014 IIHF Ice Hockey World Championship must apply for an additional foreign journalist accreditation from the Belarusian Ministry of Foreign Affairs, as per Belarusian law.

Ackrediteringsreglerna bygger också på snarlika formuleringar i en ukas som Belarus president Aljaksandr Lukasjenka utfärdade i oktober 2013. Denna ukas har varken ändrats eller återkallats.

Mediebolag har alltså fortfarande all anledning att känna oro, och bör därför fortsätta protestera och kräva en ändring. Det internationella ishockeyförbundet bör med kraft ta upp frågan på sitt nästa möte. Och Sveriges och Finlands ishockeyförbund bör lyfta frågan om att ställa in ishockey-VM, ifall inte journalisternas arbetsvillkor under mästerskapet kan garanteras på riktigt.

Man kan tycka att TT borde satt sig in mer i sakfrågan. Samtidigt är det här ett typiskt exempel på hur belarusiska myndigheter (jo, jag räknar också det nationella ishockeyförbundet dit, på goda grunder…) i sitt propagandaarbete ganska skickligt vrider och vänder på ord och begrepp för att vilseleda omgivningen. Kanske borde också TT ha varit mer källkritiskt när man läste artikeln hos AIPS. Den är inte skriven av någon oberoende journalist , utan av Anastasija Marinyna, som själv är ordförande i det regimlojala belarusiska sportjournalistförbundet (där ovan nämnde Rjabuchin för övrigt är vice ordförande). Marinyna är också samtidigt presschef i Belarus olympiska kommitté, som leds av Aljaksandr Lukasjenka.

Det finns nu en risk för att TT via sin genomslagskraft i svenska massmedier har avfört den viktiga frågan om journalisters ackreditering vid VM från dagordningen, trots att den i själva verket inte alls är löst. I så fall har man verkligen gjort Lukasjenka en tjänst, på pressfrihetens bekostnad.

 

Ackrediteringssystem med syfte att begränsa pressfriheten

I en kolumn i Hufvudstadsbladet avfärdar Filip Saxén diskussionen om de plötsligt uppmärksammade ackrediteringsreglerna vid ishockey-VM i Minsk i maj. Saxén skriver bland annat:

Att sätta likhetstecken mellan krav på ackreditering hos utrikesdepartementet och begränsande av pressfriheten är att förvränga sanningen en hel del. Och att börja tala om mediebojkott för att journalister måste ha visum och ackreditering betyder väl att mästerskap i andra länder som kräver visum också borde bojkottas.

Innan någon journalist fått avslag på sin visum- och eller ackrediteringsansökan är det onödigt att kritisera de vitryska myndigheterna på den punkten.

Naturligtvis har Filip Saxén rätt i att förekomsten av ett ackrediteringssystem inte per definition inskränker pressfriheten. Och som han mycket riktigt påpekar är de aktuella ackrediteringsreglerna inför hockey-VM inte någon nyhet.

stop

Objektiva journalister äga ej tillträde!

Men han verkar däremot inte vara medveten om hur just det belarusiska ackrediteringssystemet rutinmässigt används för att hindra utländska journalister från en objektiv bevakning av skeenden i landet. Journalister som varit på plats och rapporterat om polisbrutalitet och andra övergrepp blir som regel försatta i karantän och nekas nytt inresevisum under ett antal år. Och själv har jag hört flera berättelser om problem just i samband med den ackrediteringsprocess som belarusiska UD hanterar. Syftet är uppenbart: att göra det så svårt som möjligt för journalisterna att komma in i landet. Många kroknar halvvägs, om de ens kommer så långt…

Hockeyförbundens upprördhet kan nog snarast förklaras med att de känner sig lurade, inte minst i förhållande till det argument som de själva fört fram när de mot kritiker försvarat beslutet att förlägga VM till Belarus. Uppenbarligen förekom redan år 2009 diskussioner om de krångliga villkoren för utländska journalister. Och uppenbarligen gjorde den belarusiska regimen vissa utfästelser om att förenkla demsamma. Nu visar det sig att det inte blir något av med den saken. Vi som följt Lukasjenka genom åren är ganska luttrade efter alla lögner och svikna löften. Men för hockeypamparna kom det kanske som en nyhet?

Belarusiska hockeyförbundet kommenterar ackrediteringsreglerna vid VM

vorsin121

Jauhen Vorsin, ordförande i Belarus ishockeyförbund

Vid en presskonferens i Minsk på torsdagen kommenterade det belarusiska (vitryska) ishockeyförbundets ordförande Jauhen Vorsin frågan om ackreditering för utländska journalister i samband med ishockey-VM i maj:

- Om en journalist har blivit ackrediterad till världsmästerskapet, så kommer han att skriva om mästerskapet, om staden, om villkoren här och om vad han tycker om olika människor. Vem förbjuder honom att göra det? sade Vorsin i ett uppenbart försök att avdramatisera frågan. Utländska mediebolag har emellertid knappast någon anledning att känna sig lugnade av Vorsins ord.

Bakgrunden till den plötsliga uppståndelsen kring hockey-VM är villkoren för pressackreditering vid mästerskapet. Det gäller särskilt en formulering om att ”alla journalister som vill belysa ett ämne som inte har att göra med ishockey-VM” istället måste söka ackreditering hos landets utrikesdepartement, via en omvittnat krånglig och byråkratisk process. Den aktuella formuleringen har för övrigt sitt ursprung i ett dekret utfärdat av president Aljaksandr Lukasjenka redan i oktober 2013.

Å ena sidan signalerar Vorsins kommentar att de utländska journalisterna med VM-ackreditering inte kommer att hållas i alltför strama tyglar, vissa kringreportage kommer sannolikt att accepteras. Och Vorsin – som själv har en bakgrund som idrottsminister i en regering under Lukasjenka – lär utan tvekan ha förankrat sitt uttalande på högre ort. Men samtidigt finns det alltså ”laglig” grund för belarusiska myndigheter att hindra journalister som inte följer de officiella ackrediteringsreglerna. Om frågan ställs på sin spets, till exempel i samband med en plötslig protestdemonstration eller någon annan dramatisk händelse med politiska koppling, så lär Vorsins ord på presskonferensen inte betyda någonting.

Det kommer alltså hur som helst att råda en osäker situation för de utsända journalisterna. Lägg därtill att ingripande poliser i Belarus ytterst sällan bryr sig om att undersöka om de närvarande vid en demonstration har journalistlegitimation eller inte. De brukar helt sonika släpa med sig allihop till polisstationen, och så sker sorteringen där, jämte radering eller konfiskering av eventuellt bildmaterial och annan dokumentation.

Finländska mediebolag var först ut med att kritisera ackrediteringsvillkoren, och några av dem hotar att inte bevaka VM överhuvudtaget om de närvarande journalisternas arbetsmöjligheter inskränks. Också de svenska och finländska ishockeyförbunden har reagerat starkt. Enligt ordförandena i respektive förbund, Christer Englund och Kalervo Kummola, strider riktlinjerna mot de utfästelser som Belarus gjorde i samband med att man ansökte om att få arrangera VM. Då hette det att alla journalister obehindrat skulle kunna komma in i landet och fritt rapportera under tiden som mästerskapet pågår. Englund och Kummola har meddelat att de ser allvarligt på de aktuella inskränkningarna och att de kommer att ta upp frågan vid internationella ishockeyförbundets möte i februari. Kummola har till och med sagt att det kan bli aktuellt att ställa in VM om inte villkoren förändras.

Det största problemet med hockey-VM är inte utländska journalisters villkor

lukashenko_champion

Propagandaseger i sikte för Lukasjenka

Det svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund förtjänar viss uppmuntran för sina uttalanden i Ekot i morse. Han deklarerar nu att han gör gemensam sak med sin finländske kollega Kalervo Kummola och tänker lyfta frågan om utländska journalisters arbetsvillkor under mästerskapet i maj.

Men det finns en risk att den nu uppmärksammade frågan tillåts skymma det som är ett större problem med det olycksaliga beslutet att förlägga ishockey-VM till Minsk: Den effektiva statsstyrda propagandan riktad mot det belarusiska (vitryska) folket.

Aljaksandr Lukasjenkas makt bygger på att han lyckas utöva kontroll över så stora delar som möjligt av det belarusiska samhället. Här spelar de statsstyrda massmedierna en central roll – och särskilt då TV – genom att konsekvent servera mediekonsumenterna en för regimen gynnsam beskrivning av situationen i landet.

Självklart är det angeläget att utländska journalister kan rapportera om annat än hockeymatcher och därmed via evenemanget rikta uppmärksamhet mot det rådande förtrycket. Därmed ökar omvärldens kunskap och förutsättningar att bidra till positiv förändring. Samtidigt når alltså denna uppmärksamhet i liten utsträckning fram till den belarusiska befolkningen, till de människor som i slutänden måste stå för själva förändringsarbetet.

I de statliga massmedierna kommer istället en annan bild att dominera totalt: Lukasjenka i ett positivt sammanhang, omgärdad av leende ishockeystjärnor och makthavare som utan att förstå det skänker legitimitet åt diktaturen.

Förmodligen kommer den belarusiska regimen nu att backa en aning – förutsatt att Christer Englund och hans kollegor fullföljer sina föresatser – och förenkla visumprocedurerna något. Att gå miste om arrangemanget vore en enorm prestigeförlust för Lukasjenka.

Men regimens inhemska propagandavinst kommer alltså inte att rubbas av detta. Det är den som står i fokus för Lukasjenka. Och den borde det talas mer om också i den svenska diskussionen om  hockey-VM.

Ishockey-VM i Belarus kan ställas in

logga vm2Plötsligt har man i Finland uppmärksammat det faktum som jag skrev om här på bloggen redan i slutet av november, nämligen att utländska journalister som vill få ackreditering till ishockey-VM i maj endast får skriva om sport. ”Alla journalister som vill belysa ett ämne som inte har att göra med ishockey-VM” måste istället söka ackreditering hos landets utrikesdepartement, via en betydligt krångligare och mer byråkratisk process.

Nu meddelar flera mediebolag, bland annat Yle och Helsingin Sanomat att de överhuvudtaget inte kommer att rapportera från VM om deras reportrar – som vill rapportera även om annat än ishockey – inte beviljas visum.

Kalervo Kummola

Kalervo Kummola, hockeypamp som tar ställning

Ordföranden i Finlands ishockeyförbund Kalervo Kummola, som också är vice ordförande i internationella ishockeyförbundet (IIHF), konstaterar att de  aktuella visumreglerna strider mot Belarus (Vitrysslands) löften då landet beviljades VM:

- Det är en allvarlig sak, jag understöder inte bojkotter, men jag förespråkar också yttrandefrihet. Då de fick tävlingarna lovades det att alla slipper in i landet utan visum och man borde hålla det man lovar, säger Kummola till Yle.

Kummola – som tidigare uttryckt ånger över att Belarus tilldelades mästerskapet – berättar också att IIHF ska diskutera frågan vid ett möte i februari, och att VM i nödfall kan ställas in.

iihf marionetter

Christer Englund och René Fasel, hockeymarionetter

Var står det svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund i frågan, tro? Och vad säger IIHF:s ordförande, René Fasel? Fortsätter de sprattla omkring som Lukasjenkas marionetter, eller vågar de säga ifrån?

SvD

Lukasjenka-TV avslöjar Putins hockeybluff

Med obarmhärtig tydlighet avslöjade belarusisk (vitrysk) stats-TV att den ryske presidenten Vladimir Putin är hopplöst dålig på hockey. Men för bilden av Putin i Ryssland är knappast någon skada skedd.

Det talas ibland om att Ryssland följer Belarus i spåren när det gäller att inskränka de mänskliga rättigheterna. Ett annat område där president Putin verkar snegla på sin belarusiske kollega är idrottens värld.

Lukasjenka är vida känd för sitt ishockeyintresse, och nu försöker Putin skapa en liknande image. Problemet är bara att medan Lukasjenka faktiskt kan spela hockey – om än inte jättebra – så utgör Putins framträdanden på isen en minst sagt erbarmlig syn.

Detta är nu inget som visas upp i de ryska TV-kanalerna. Där letar man som regel upp ett par inte alltför avslöjande sekvenser och nöjer sig i övrigt med att berätta om hur framstående Putin blivit inom sporten sedan han började träna för några år sedan.

Det färskaste exemplet kommer från Sotji, där Putin testade OS-arenan häromdagen. Han bjöd också dit Lukasjenka, som kom flygande mitt under sin pågående julturnering på hemmaplan. Förutom presidenterna deltog flera gamla ryska hockeystjärnor i matchen. Putin och Lukasjenka bildade förstafemma i det ena laget, tillsammans med bland annat Vjatjeslav Fetisov och Pavel Bure.

putin och lukasjenka hockey

Hockeypresidenter

Föga förvånande vann presidentlaget. Motståndarna – med bland annat Sergej Makarov i laget – ”kunde inte stå emot trycket från de två presidenterna”, som tidningen Izvestija uttryckte det. Slutresultatet blev 12-3.

Presidenternas match uppmärksammades stort i massmedierna. Det ryska nyhetsprogrammet Vesti sände ett kort reportage från matchen, med fokus på Putin och dennes hockeykvalitéer. Den internationellt inriktade kanalen Russia Today gjorde ett liknande reportage. Nyheten nådde därifrån även Sverige där nyheter24 publicerade en artikel i vilken Putin beskrivs som ”ett ess på hockey”.

Lukasjenka gavs av förklarliga skäl inte så stort utrymme i de ryska sändningarna, men den belarusiska statstelevisionen gjorde förstås ett eget reportage, och publicerade dessutom ett drygt tio minuter långt sammandrag från matchen under rubriken ”höjdpunkter”. Här kan man bland annat se Lukasjenka göra mål, servera några snygga passningar och överhuvudtaget trivas som fisken i vattnet. Samtidigt ser Putin minst sagt bortkommen ut.

Såväl medspelare som motståndare (och domare: offsideregeln gäller uppenbarligen inte för presidenter…) tvingas anstränga sig ordentligt för att hjälpa Putin att göra mål. Särskilt den sista dryga minuten är underhållande i detta avseende, se själva här (Putin med nummer 11 på ryggen, Lukasjenka hade förstås nummer 1!):

Det finns för övrigt flera komiska Putin-situationer även i resten av reportaget, som här kan ses i sin helhet:

Jämför här med reportaget i ryska Vesti (där det alltså inte är slow motion när Putin kommer skrinnande med pucken…):

Med facit i hand kan man undra hur smart det var av Putin att bjuda in Lukasjenka till Sotji. Men å andra sidan är det den inhemska befolkningen som utgör den huvudsakliga målgruppen för Putins propagandamaskineri. Och ryssar i gemen lär inte ta del av det belarusiska sammandraget, så bilden av hockey-Putin blir nog inte alltför skadad i Ryssland i alla fall.

Svenskt stöd till Lukasjenkas propaganda

Så har då årets upplaga av president Lukasjenkas julturnering i ishockey, av honom själv utropad till inofficiellt VM för veteraner, avslutats. Som väntat vann Belarus (Vitryssland) återigen hela turneringen, tack vare det orättvisa regelverk som ger just Lukasjenka rätt att använda aktiva ishockeyproffs i sitt lag.

lukashenko_champion

Lukasjenka mottar segerpokalen i sin egen julturnering.

Sverige kom sist i sin grupp. De svenska veteranerna från SOHA – Swedish Oldtimers Hockey Association – hängde dock inte läpp för det utan stämde glatt in i den hyllningskör som framför den belarusiska statstelevisionens kameror gav beröm åt arrangemanget och talade entusiastiskt om Lukasjenkas kommande PR-jippo: VM i ishockey i maj i år. Här ett par exempel, levererade av de svenska spelarna Konstantin Issakov och Olle Åberg:

Hockeyturneringen har varit huvudnyhet under flera dagar i Belarus, och i TV har de väl omhändertagna internationella gästerna en efter en uttryckt sin uppskattning, och därmed också gett sitt stöd till regimen som står bakom hela evenemanget.

Svårare än så är det inte att göra effektiv propaganda med hjälp av ett antal naiva utlänningar som inte förstår vilken roll de spelar utanför ishockeyrinken.

Spela inte hockey med diktatorn!

I början av januari 2014 arrangeras i Minsk den tionde upplagan av ”Presidentens julturnering i ishockey”, av president Lukasjenka själv utropad som inofficiellt veteran-VM. Och precis som för två år sedan deltar Sverige med ett lag, via SOHA – Swedish Oldtimers Hockey Association.

Julturneringen är ett av Aljaksandr Lukasjenkas största återkommande propagandajippon. Den här gången kommer evenemanget att vara större än någonsin, med tolv deltagande lag. Lukasjenka är själv med och spelar och hans belarusiska (vitryska) landslag går under benämningen ”Presidentlaget”.

Trots att det handlar om veteranhockey uppmärksammas turneringen stort i de statligt styrda belarusiska massmedierna, inte minst i TV:s nyhetssändningar. Och upplägget för TV-reportagen är likadant varje gång: Matchbilder varvas med korta spelarintervjuer, där de internationella gästerna hyllar den belarusiska gästfriheten och det välorganiserade genomförandet av turneringen. Den gemensamma nämnaren för alla intervjuer är att de bidrar till att skänka lyster åt tävlingen och dess arrangörer. De deltagande hockeyspelarna blir helt enkelt tacksamma verktyg i diktaturens hand. Här kan man se ett textat reportage om hur just det svenska laget utnyttjades när det var med för två år sedan:

Att idrott och politik hör ihop i Belarus är uppenbart, och kanske är just Presidentens julturnering det tydligaste exemplet på detta. Bland arrangörerna återfinns till exempel Belarus idrottsministerium, Presidentens sportklubb och Minsks kommunstyrelse. Och så är den propagandistiska belarusiska statstelevisionen förstås med på ett (stort) hörn, som ”informationspartner”.

Propagandakonceptet är i grunden väldigt enkelt. Utländska gäster – i detta fall tidigare hockeystjärnor – ger genom sin medverkan regimen en internationell legitimitet som den svårligen kan få på andra områden. För två år sedan var till exempel vår egen svenska legend Bengt-Åke Gustafsson med, något som utnyttjades flitigt i de statliga massmedierna. De belarusiska TV-tittarna fick till och med se honom i rollen som diktatorskramare, i ordets mest konkreta bemärkelse:

Som extra bonus för regimen brukar det allt som oftast gå riktigt bra för Lukasjenkas lag, som vunnit sju av de nio turneringar som hittills hållits. Och det är inte någon slump.

Reglerna för denna tävling är nämligen utformade på så sätt att det belarusiska laget har en fördel gentemot konkurrenterna. Till skillnad från dem får Belarus använda upp till sex spelare som fortfarande är verksamma elitspelare, det vill säga ishockeyproffs.

Nu har inte dessa ojämna regler alltid varit tillräckliga för att laget ska ta hem segern. År 2011 utmynnade tävlingen i en smärre skandal (som dock aldrig uppmärksammades i de statliga massmedierna, naturligtvis) när Lukasjenkas lag mötte det ryska Gazprom Export i finalen. Redan från start deltog nio professionella ishockeyspelare i Presidentlaget. När man trots detta låg under efter första perioden plockades ännu en spelare in på isen, och inte vem som helst utan en av landets främsta forwards, Aleksandr Borovkov. Motståndarna protesterade och lyckades med domarens hjälp få bort Borovkov från banan. Inför tredje perioden anslöt ytterligare två proffs till Lukasjenkas lag, kamouflerade under matchtröjor med andra namn på ryggen. Trots detta avgick det ryska laget med segern, vilket innebar en stor nesa för presidenten…

Jag tror inte att de svenska hockeyveteranerna medvetet ger sitt politiska stöd till Lukasjenka-regimen. Att döma av deras egna beskrivningar av evenemanget förstår de helt enkelt inte hur de utnyttjas för regimens politiska syften. De berättar glatt hur de behandlats som stjärnor och bjudits på några dagars lyxtillvaro, med poliseskort, festlig bankett och högkvalitativ underhållning, utan att inse att detta i själva verket är betalningen för den propagandainsats som de aldrig skulle ställa upp på annars.

Före varje match var det en timmes underhållning med 2-3 sångartiser, konståkningsuppträdande, akrobatik, styltgrupper i fantasifulla kreationer. Under matcherna fanns hela tiden flera grupper med vackra vitryskor som dansade. När den ena gruppen började tröttna kom en ny in. Varje match var kantad av en stor show. Efter matcherna delades det ut pris till varje lags bäste spelare och det vitryska laget åkte runt och kastade ut 60-80 nallebjörnar till publiken. Vi trodde nästan att vi var med i en olympiad och var euforiskt omtumlade efter första matchen. Autografjägare omgav oss ständigt och några lyckades till och med ta sig igenom den kraftfulla avspärrningen.

Vi – och alla andra lag – transporterades med buss och blåljusblinkande poliseskort efter matchen till en fantastisk restaurang för avslutningsbankett. Borden stod uppdukade med förrätter. Bara välja vad man ville ha. Varmrätter kom sedan och någon sorts varmrätt ytterligare plus mycket annat. Glasen stod aldrig tomma såg trevliga servitriser till. Under kvällen uppträdde först en vitrysk dans och sångtrupp (se bilden t.h.) De följdes av den ena sångerskan och sångaren efter den andra mixade med ljusshowstrupper och den vitryska tomtens inträde med dans och sånggrupp.

Presidentens julturnering blir i mångt och mycket ett genrep inför världsmästerskapet i maj 2014. Om inte det svenska veteranlandslaget tar sitt förnuft till fånga och ställer in sitt deltagande kommer vi därmed att få en försmak av vad som väntar när Tre Kronor några månader senare ställer sig till propagandaapparatens förfogande i Lukasjenkas Belarus.

Team Sweden och Lukasjenka

Sveriges veteranlandslag poserar med Aljaksandr Lukasjenka, januari 2012

Tomte-hockey i Minsk

Jan Blomgren skriver om situationen i Belarus i SvD, bland annat om hur Aljaksandr Lukasjenka ”förbereder sitt livs största pr-show – ishockey-VM i maj 2014”. Och showen är i praktiken redan i gång!

tomteparad

I år får tomtarna paradera bakom VM-visenten Volat

Nyligen framkom att den stora officiella julgranen på oktobertorget i Minsk i år kommer att dekoreras med ishockey-symboler. Och häromdagen meddelade de lokala myndigheterna att även övriga julfestligheter i Minsk kommer att präglas av det stundande mästerskapet. Den traditionella jultomteparaden i Minsk den 25 december kommer i år att anföras av VM-maskoten Volat, en stor visent. Och paraden föregås av en ishockeymatch mellan jultomtar(!) på Oktobertorgets isbana.

I våras beklagade sig det svenska ishockeyförbundet över att Stockholms stad inte gjorde tillräckligt med reklam för VM, som då gick i Sverige. Motsvarande diskussioner lär inte uppstå i Minsk…

volat

VM-maskot

Euromajdan i den belarusiska regimens ögon

Den dramatiska utvecklingen i Ukraina uppmärksammas stort i internationella massmedier, så även i Sverige. I grannlandet Belarus (Vitryssland) har dock de statligt styrda massmedierna varit märkbart tysta om skeendet.

När stämningen var som mest hätsk på söndagseftermiddagen, efter våldsamma sammanstötningar utanför presidentadministrationen i Kiev, såg nyhetsflödet på den belarusiska statliga nyhetsbyrån Belta ut så här (under rubriken ”topp-nyheter”):

belta 1 dec 2014

Bland de fyra främsta nyheterna återfanns resultatet från Junior Eurovision Song Contest (som avgjordes i Kiev…), information om en kommande prishöjning på cigarretter, en väderprognos inför morgondagen och ett meddelande om att en skidskyttetävling i Östersund ställts in på grund av storm. Ingenting dock om att hundratusentals ukrainare fyllde Kievs gator och krävde presidentens avgång.

Statstelevisionen i Belarus har också hållit en låg profil. I samhällsprogrammet ”V tsentre vnimanija” på söndagskvällen gjordes dock ett längre reportage. Ett par ”experter” uttalade sig där om hur ogynnsamt det skulle ha varit för Ukraina att skriva under det samarbetsavtal som EU föreslagit inom ramen för det Östliga partnerskapet. En av de intervjuade raljerade också över demonstrationerna i Kiev som han menade var föga genomtänkta och som dessutom förlorade i intensitet för varje dag (intervjun var uppenbarligen gjord före den brutala polisinsatsen natten till den 30 november).

Reportaget följdes sedan upp med en uppdaterad nyhetsrapport om det som skett under söndagen, i första hand kretsande kring det våldsamma beteende som vissa av demonstranterna ägnat sig åt. Det ackompanjerande bildmaterialet visade hur fönsterrutor slogs sönder och hur demonstranter från olika grupperingar verkade slåss med varandra, jämte scener från konfrontationen utanför presidentadministrationen, där fokus låg på demonstranter som kastade föremål mot polisens specialstyrkor. De filmsekvenser med exempel på brutalt polisvåld som omvärlden i övrigt fått ta del av lyste däremot helt med sin frånvaro i den belarusiska statstelevisionens reportage.

Det är uppenbart att Lukasjenka-regimen följer utvecklingen i Ukraina med stor nervositet. Man är rädd för att den skall inspirera belarusier till liknande demonstrationer och protester. Dessutom skulle ett regimskifte i Ukraina kunna få kännbara konsekvenser för den officiella relationen mellan de båda länderna, eftersom den sittande presidenten Viktor Janukovytj i praktiken stödjer Lukasjenka, medan flera av hans kritiker har en helt annan inställning till den belarusiska regimen. En av oppositionsledarna, den förre boxningsvärldsmästaren Vitalij Klytjko, uttalade till exempel härom veckan sitt starka stöd för den belarusiska demokratirörelsen. Om han eller någon likasinnad tar över makten i Ukraina innebär det därmed helt nya förutsättningar för Lukasjenkas möjligheter att kontrollera situationen i Belarus.

DN

Åklagarkammaren goes Baudrillard: ”Nalleflygningen ägde nog aldrig rum”!

Idag meddelade internationella åklagarkammaren att förundersökningen mot reklambyrån Studio Total angående förra årets nallebombning i Belarus (Vitryssland) läggs ner. Formellt var två personer misstänkta för brott mot utlänningslagen och en av dem också för brott mot luftfartsförordningen. Enligt åklagarmyndigheten togs beslutet ”eftersom det inte finns något i den svenska eller den litauiska utredningen som stöder påståendet att de skulle ha utfört en sådan flygning över gränsen”.

I det fullständiga beslutet lägger man ut texten lite mer:

Utredningsmaterialet torde visa att de misstänkta har fört flygplanet från Sverige till Litauen och tillbaka. Att de därutöver skulle ha fört flygplanet över den litauiska gränsen till Vitryssland och tillbaka är mer oklart. Av den litauiska utredningen framgår vidare bl.a. att de radarekon som erhållits över den påstådda flygningen skulle kunna vara orsakade av t.ex. en fågel samt att någon överflygning av gränsen överhuvudtaget inte registrerats. Det vittne som sett ett litet oidentifierat plan passera gränsen har uppgivit tidpunkter för detta som stämmer mindre väl överens med de radarekon som ändå iakttagits. Vitryska myndigheter skall endast ha kunnat återfinna två nallar på platsen. Det finns inget som tyder på att aktuellt flygplan tankat under vistelsen i Litauen.

Det finns sammantaget inget i den svenska eller den litauiska utredningen som, mot de misstänktas nekande, övertygande stöder påståendet om att de båda misstänkta skulle utfört en sådan flygning över gränsen. Det finns inte anledning att tro att ytterligare utredningsåtgärder kan vidtas som skulle föra utredningen framåt.

För femton år sedan skrev jag min magisteruppsats i ryska. Den handlade om den postmodernistiske författaren Viktor Pelevins sätt att framställa verkligheten i sina berättelser. En av utgångspunkterna för arbetet var den franske filosofen Jean Baudrillards teorier om ”hyperverkligheten”, av P O Ågren kortfattat förklarad så här:

Främst är Baudrillard känd för att ha myntat termen ”hyperverklighet”. I det postmoderna tillståndet, menar han, har världen förvandlats till en enda simulerad verklighet, förmedlad av media, men som inte representerar något annat än sig själv – en hyperverklighet.
(Läs mer här!)

Studio Totals nalleaktion har flera gånger fått mig att återvända till funderingar kring Baudrillards tankegångar, och den där sköna 100-procentiga vissheten om att det som jag tror har hänt också verkligen har hänt lär nog aldrig infinna sig. Men med tanke på efterspelet så spelar det egentligen inte heller någon roll. Aktionen fyllde samma funktion vare sig den var verklig eller hyperverklig. Och ibland kanske man får hålla till godo med 99 %…

nallar 2

Bild från hyperverkligheten?

Den internationella åklagarkammaren tycks ansluta till Baudrillard i sitt resonemang, även om det kanske mest är ett sätt att försöka göra sig av med ärendet en gång för alla. Huruvida Aljaksandr Lukasjenka låter sig nöja och själv är beredd att reflektera över hyperverklighetens väsen lär väl framtiden utvisa.

SvD, Expressen, Ekot, DN

Internationella ishockeyförbundet håller kongress på Lukasjenkas kontor

Det är ett tag kvar till ishockey-VM i Belarus (Vitryssland), men propagandajippot är redan i full gång. På belarusisk stats-TV kunde man härom veckan se ett reportage från internationella ishockeyförbundets (IIHF) inspektion av arenor och andra lokaler som kommer att användas under mästerskapet. I inspektionsdelegationen från IIHF ingick också en representant från det svenska hockeyförbundet, Cornelia Ljungberg.

Bland lokalerna som inspekterades återfanns den belausiska olympiska kommitténs högkvarter i Minsk. Varför? Jo, för där planerar nämligen IIHF att hålla sin årskongress i samband med VM-turneringen. Ordförande i denna olympiska kommitté är… …just det, Aljaksandr Lukasjenka! Gissa om Lukasjenka själv kommer att hälsa ishockey-pamparna välkomna till evenemanget! Och gissa om stats-TV kommer att vara på plats för att dokumentera när svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund och hans kollegor tas emot av presidenten.

Redan vid förra veckans besök blev IIHF-inspektörerna subtilt påminda om Lukasjenkas närvaro, via ett porträtt i mötesrummet:

iihf nok

Svenska hockeyförbundets representant Cornelia Ljungberg (längst till vänster) på möte i Lukasjenkas olympiska högkvarter. Presidenten själv övervakar mötet från fotot på väggen i bildens bakgrund.

Hur var det nu IIHF:s ordförande René Fasel sade när han avfärdade kraven på att flytta VM från Belarus? Jo, så här:

Vi ska inte användas som marionetter av politiker eller aktivister och idrotten kan inte och ska inte användas som ett politiskt redskap.

Enda undantaget tycks vara om det är Lukasjenka som håller i trådarna. Då har Fasel och hans vänner uppenbarligen inget emot att sprattla omkring och stå till propagandamaskinens tjänst.

iihf marionetter

Christer Englund och René Fasel i hårdträning inför nästa års ishockey-VM? OBS! Bilden är ett montage ;-)

Enligt Bildt är Lukasjenka alltjämt en loser

Style: "rk7"

Carl Bildt

När Sveriges utrikesminister Carl Bildt häromdagen blev intervjuad av Radio Svaboda fick han frågan om han fortfarande betraktade Aljaksandr Lukasjenka som en ”loser”. Journalisten syftade på den debattartikel som Bildt och några av hans utrikesministerkollegor inom EU publicerade i bland annat New York Times dagarna efter presidentvalet 2010. I artikeln konstaterade de att Lukasjenka genom sitt agerande förlorat all trovärdighet och bränt sina chanser till framtida samarbete.

Så här svarade Carl Bildt på frågan:

Visserligen sitter han fortfarande vid makten. Men hans relationer till EU är – milt uttryckt – komplicerade. Han har en ganska komplicerad relation till Ryssland, och den socioekonomiska situationen i landet har – milt uttryckt – inte förbättrats. Så Belarus befinner sig utan tvekan i ett svårt läge vad gäller dess internationella relationer. Mitt intryck är att Lukasjenka kommer att ha en hel del att oroa sig för under de närmaste åren.

Bildts beskrivning är förstås korrekt. Men de komplicerade internationella relationerna är inget nytt fenomen för Lukasjenka. Och tyvärr har han hittills lyckats spela ut EU och Ryssland mot varandra på ett framgångsrikt sätt. Därmed har han också vunnit tid och kunnat bevara sin maktposition. I det avseendet är han inte någon förlorare.

Carl Bildt fick också frågan om vilken skillnad han såg mellan den belarusiska och den azerbajdzjanska regimen. Den senare tas som bekant emot med betydligt öppnare armar av EU, trots återkommande dystra rapporter om allvarliga människorättsbrott. Bildts svar gick ut på att Lukasjenka till skillnad från Alijev i Azerbajdzjan låtit frihetsberöva alla nyckelfigurer inom den politiska oppositionen.

Jag är inte tillräckligt insatt i situationen i Azerbajdzjan för att bedöma Bildts jämförelse. Men generellt sett finns det en risk i att bara stirra sig blind på Lukasjenkas gisslantagande av regimkritiker. De politiska fångarna är för honom ett redskap som han använder för att försöka utpressa EU. Men på ett djupare plan pågår ett systematiskt förtryck, som egentligen spelar en ännu viktigare roll för att upprätthålla diktaturen i landet. Därför får EU inte heller bli nöjt om bara de nuvarande politiska fångarna släpps medan inget annat förändras. För ett sådant scenario skulle ännu tydligare förvandla Lukasjenka från förlorare till vinnare, på det belarusiska folkets bekostnad.

EU stryker ett streck över tidigare människorättsbrott

eu belarus

Nytt sanktionsbeslut antaget av EU

Nu har EU:s nya sanktionsbeslut gentemot den belarusiska (vitryska) regimen publicerats officiellt och därmed också trätt i kraft. Av beslutet framgår att 13 personer (och fem företag) strukits från listan, och alltså inte längre är föremål för sanktioner. Samtidigt har chefen och vicechefen för straffkolonin i Babrujsk – Aljaksandr Kakunin respektive Jury Trutko – uppförts på densamma. De anses ansvariga för den människorättskränkande behandling som den nuvarande politiske fången Ales Bjaljatski och de tidigare ditona Andrej Sannikau och Zmitser Bandarenka utsatts för. Att deras övergrepp nu uppmärksammas och bestraffas är bra. Men det samlade intrycket av EU:s beslut är ändå att sanktionernas omfattning minskar, vilket är olyckligt eftersom det sänder helt fel signal till regimen i Minsk.

Varför de ovan nämnda 13 personerna nu undantas från sanktioner förklaras inte i EU-beslutet. Samma beklagliga hemlighetsmakeri har vi sett förut. När jag tidigare i år frågade UD om varför en annan person tagits bort från listan fick jag till exempel bara följande svar:

Rådet har av rättssäkerhetsskäl skyldigheter när det gäller att motivera beslut om att personer ska vara föremål för restriktiva åtgärder. I det fall du nämner gäller det beslut som innebär att personer inte längre ska vara föremål för sådana åtgärder, och i dessa fall finns inte motsvarande krav.

Vilka är då de personer vars övergrepp inte längre anses motivera sanktioner? Nedan följer de i bokstavsordning, jämte den motivering som angavs när de tidigare fördes upp på sanktionslistan. Den gemensamma nämnaren tycks åtminstone i de flesta fall vara att de inte längre innehar samma positioner som när de blev föremål för sanktionerna. Som jag skrivit tidigare är det ett mycket tveksamt kriterium att använda, eftersom det i förlängningen innebär att även några av de värsta förbrytarna (misstänkta för delaktighet i mord) kan göra anspråk på att slippa sanktioner. Redan det faktum att man nu verkar vilja stryka ett streck över de brott i form av valfusk som begicks vid presidentvalet 2006 är i det avseendet oroväckande.

Borttagna från EU:s sanktionslista är således följande personer:

Aljaksandr Dranitsa: Militär åklagare. Ansvarig för repressionen mot det civila samhället efter valen i december 2010.

Anatol Dudkin: Republiken Vitrysslands åklagare i transportfrågor. Ansvarig för repressionen mot det civila samhället efter valen i december 2010.

Volha Komar: Domare vid distriktsdomstolen Frunzenski i Minsk, arbetar med målet mot demonstranten Vasilj Parfjankau. Ansvarig för genomförandet av politiskt motiverade administrativa och straffrättsliga påföljder mot företrädare för det civila samhället.

Mikalaj Kulik: Åklagare i staden Minsk t.o.m. den 31 juli 2012. Ansvarig för repressionen mot det civila samhället efter valen i december 2010.

Mikalaj Kupryjanau: En av huvudaktörerna i ingripandena mot och förtrycket av den demokratiska oppositionen och det civila samhället mellan 2002 och 2008, tidigare biträdande riksåklagare, en central position inom Lukasjenkoregimens rättsväsen.

Uladzimir Kurlovitj: Har aktivt undergrävt demokratin i Vitryssland. Tidigare ordförande i den regionala valkommissionen i länet Minsk. Som ordförande för en regional valkommission är han direkt ansvarig för åsidosättandet av internationella normer för genomförande av val vid presidentvalen, särskilt 2006 i länet Minsk.

Leanid Lutjyna: Har aktivt undergrävt demokratin i Vitryssland. Tidigare ordförande i den regionala valkommissionen i länet Hrodna. Som ordförande för en regional valkommission är han direkt ansvarig för åsidosättandet av internationella normer för genomförande av val vid presidentvalen, särskilt 2006 i länet Hrodna.

Uladzimir Michasiou: Har aktivt undergrävt demokratin i Vitryssland. Tidigare ordförande för den regionala valkommissionen i länet Homel, tidigare ledamot av parlamentets nedre kammare. Som ordförande för en regional valkommission är han direkt ansvarig för åsidosättandet av internationella normer för genomförande av val vid presidentvalen, särskilt 2006 i länet Homel.

Mikalaj Mjatselitsa: Har aktivt undergrävt demokratin i Vitryssland. Tidigare ordförande i den regionala valkommissionen i länet Mahiljou. Som ordförande för en regional valkommission är han direkt ansvarig för åsidosättandet av internationella normer för genomförande av val vid presidentvalen, särskilt 2006 i länet Mahiljou.

Nadzeja Ravutskaja: Domare i distriktet Maskouski, Minsk, ansvarig för förtryck av det civila samhället och den demokratiska oppositionen. Hon har genom utförandet av sitt uppdrag bidragit till att skapa ett klimat präglat av rädsla i samhället, särskilt i samband med 2006 års val.

Uladzimir Rusakevitj: Har aktivt undergrävt demokratin i Vitryssland. Som tidigare informationsminister var han huvudansvarig för påtryckningar och repressiva åtgärder mot oberoende medier och journalister mellan 2003 och 2009.

Jauhen Smirnou: Ordförande i Eurasec-domstolen, förste biträdande ordförande i ekonomiska domstolen, ansvar för förtryck av det civila samhället och den demokratiska oppositionen, särskilt i samband med 2006 års val.

Mikalaj Trubnikau: Domare i distriktet Partyzanski, Minsk. Han var direkt inblandad i det rättsliga förtrycket av det civila samhället och den demokratiskademokratiska oppositionen 2006–2007. Den 15 januari 2007 dömde han den politiska aktivisten Andrej  Dzmitriev till tre dagars fängelse. Hans genomförande av rättegången var ett klart brott mot straffprocesslagstiftningen. Han godtog bevis och vittnesutsagor som inte var relevanta för de anklagade.

EU krymper sanktionslistan mot Lukasjenka-regimen

eu belarus

Nytt sanktionsbeslut på gång

Nu börjar bilden klarna något kring EU:s fortsatta sanktioner mot den belarusiska regimen. Chefen för EU:s kontor i Minsk, Maira Mora, meddelade vid en konferens i Vilnius igår att EU:s ministerråd i dagarna fattar beslut om att förlänga sanktionerna i ytterligare ett år. 13 personer och fem företag kommer att plockas bort från listan, medan tre nya namn tillkommer. Vilka personer och företag det handlar om ville inte Mora säga något om än, men beslutet kommer att offentliggöras någon av de närmaste dagarna.

Det blir förstås intressant att se vilka som befrias från sanktioner. Dessa har ju införts mot bakgrund av att konkreta människorättsbrott begåtts, och där man kommit fram till att de aktuella personerna varit ansvariga för dessa brott. I tidigare beslut finns därför en motivering kopplad till varje namn.

En rimlig anledning att tas bort är naturligtvis om vederbörande inte längre lever, och någon eller några av de nu strukna personerna hör förmodligen till den kategorin, men knappast alla. Om det istället rör sig om personer som inte längre innehar den position som var aktuell när de fördes upp på listan, är det mycket mer problematiskt. För i så fall kan även några av de värsta förbrytarna göra anspråk på att undantas från sanktionerna, bland annat flera av dem som misstänks för delaktighet i morden på fyra regimkritiker 1999 och 2000.

Inför det nu aktuella beslutet är 243 personer och 32 företag föremål för sanktioner från EU.

Ut och skriv om sport, NU!

hockey luka

Vill bara bedömas för sina hockeymeriter…

Den belarusiska (vitryska) regimen har ju deklarerat att man ska öppna gränserna och göra landet mer tillgängligt för omvärlden under 2014 års världsmästerskap i ishockey. Supportrars matchbiljett ska till exempel fungera som inresevisum. Och nu har man också förtydligat hur den internationella journalistkårens tillträde till hockey-VM kommer att regleras.

Genom att ackrediteras av det internationella ishockeyförbundet, IIHF, så kan journalister slippa den annars så svåra och omvittnat byråkratiska proceduren att via Belarus utrikesdepartement få rätt att bedriva journalistiskt arbete i landet.

Men det är bara ”riktiga” sportjournalister som kan räkna med förenklade villkor. Den som söker ackreditering kommer att kontrolleras, med fokus på vederbörandes ”intresse”. Det internationella ishockeyförbundet och VM-organisationen har för avsikt att gemensamt bevaka så att inte andra journalister – som inte sysslar med sportjournalistik – lyckas skaffa sig ackreditering, allt ”för att skydda sportjournalisternas rättigheter”. De som inte har skrivit om ishockey eller annan sport tidigare kommer inte att ackrediteras, meddelar Piotr Rjabuchin, en av cheferna inom VM-organisationen, med hänvisning till ett uttalande som IIHF:s ordförande René Fasel ska ha gjort tidigare i höst.

Rekommendationen till mer allmänt inriktade journalister som vill få tillfälle att jobba med seriös journalistik i Minsk i vår är därmed självklar: Ge er iväg till ishallarna och bevaka hockeymatcher! Men vänta inte för länge! Möjligheten till ackreditering via ishockeyförbundet gäller bara till februari 2014.

Mänskliga rättigheter à la Lukasjenka

På måndagen höll Aljaksandr Lukasjenka presskonferens och delgav bland annat de närvarande journalisterna sin syn på mänskliga rättigheter.

Om din rätt till liv, lön och arbete inte respekteras så spelar det ingen roll om du kan uttrycka dina åsikter fritt och få tillgång till allehanda information, du har ingen nytta av det i alla fall. Jag rangordnar alltid rätten till liv högst. Det är den mest värdefulla rättigheten.

luka storinkvisitorHm, rätten till liv rangordnas alltså högst av presidenten för det enda land i Europa som fortfarande tillämpar dödsstraff…

 

Skärp de ekonomiska sanktionerna mot Belarus, EU!

eu lukaÖstgruppen har tillsammans med sex andra europeiska organisationer (däribland European Belarus som leds av förre presidentkandidaten och politiske fången Andrej Sannikau) skrivit ett öppet brev till utrikesministrarna i EU:s medlemsstater och till EU:s utrikeschef Catherine Ashton. I brevet uppmanar vi EU:s ministerråd – som den 21 oktober ska ompröva sin sanktionspolitik gentemot den belarusiska (vitryska) regimen – att skärpa de riktade ekonomiska sanktionerna mot personer och företag som finansierar Lukasjenkas förtryck.

Det handlar bland annat om tre företag som kontrolleras av oligarken Jury Tjyzj. Själv är han sedan ett tag tillbaka redan uppsatt på EU:s sanktionslista tillsammans med ett antal företag i hans ägo. Men tre företag undantogs när det begav sig, uppenbarligen efter påtryckningar från Slovenien och Lettland, länder där just dessa företag var särskilt aktiva och gav ekonomisk avkastning till det inhemska näringslivet. Dessa bör nu också föras upp på sanktionslistan. Samma sak bör ske med fyra statliga företag som också genererar stora intäkter till förtryckarregimen via export, inte minst till EU.

Vår uppmaning till skärpta ekonomiska sanktioner grundar sig på rekommendationerna i den analytiska rapport som  en arbetsgrupp inom IKK – Internationella kommittén för kontroll av människorättssituationen i Belarus, en koalition av organisationer där också Östgruppen ingår – just har publicerat. Den aktuella rapporten, som tydligt redogör för hur de aktuella företagen fått en privilegierad ställning i utbyte mot att de sponsrar regimen, bifogas också brevet till utrikesministrarna och Ashton.

Det har på senare tid kommit oroväckande signaler om att ministerrådet är på väg att plocka bort ett antal personer från sanktionslistan. Oroväckande, eftersom det inte har skett några som helst förbättringar av människorättssituationen i Belarus, och en revidering av listan i den riktningen därmed skulle uppfattas som att EU (återigen) ger efter för Lukasjenka.

Istället bör sanktionerna snarare skärpas, och då är ett utmärkt alternativ just att försöka stoppa de stora penningflöden som ovan nämnda företags export genererar till regimen. Om vissa EU-länder riskerar att drabbas ekonomiskt av sådana åtgärder bör man inom EU kunna reglera detta internt, exempelvis med hjälp av en centralt finansierad fond som kan användas för att täcka sådana förluster.

IKK:s rapport finns att läsa här (ett par centrala avsnitt finns inklistrade längst ner i detta blogginlägg). The Guardian skriver om vårt initiativ i en artikel som finns här. Det öppna brevet till Carl Bildt och de andra utrikesministrarna återfinns här nedan:

*****

HE Carl Bildt

Minister of Foreign Affairs of Sweden

Ministry of Foreign Affairs,

Gustav Adolfs torg 1
SE-103 39 Stockholm

15 October, 2013

Your Excellency,

The European Union has a few more days to revise and extend its restrictive measures in respect of Belarus and we would like to draw your attention to the attached recommendations of the Working Group on Investment of the Committee of International Control over the Human Rights Situation in Belarus which we strongly endorse. The recommendations can also be found at http://hrwatch-by.org/en/annual-review-european-union-s-restrictive-measures-against-belarus-should-be-made-effective-closing.

Before considering the restrictive measures and ways to improve their efficacy we ask that the EU Foreign Affairs Council and the EU member states reflect upon a few of the reasons why progress in this area has become a matter of such urgency and the evidence that the restrictive measures in their current form are ineffective.

Recently the number of political prisoners in Belarus has once again increased. Opposition activist Andrey Gaidukou was sentenced to 1,5 years of imprisonment for “attempted state treason”. The trial was closed and experts and human rights activists attribute this to the weakness or even absence of any substance to the charges.

A Catholic priest, Uladzislau Lazar, was arrested in June of 2013 and placed in a KGB investigative isolator. He is allegedly accused of dealing with a person suspected of espionage. In case his is found guilty Uladzislau Lazar can be sentenced to 15 years of imprisonment.

At least ten political prisoners remain behind the bars and are serving their terms in unbearable conditions. They are regularly arbitrarily accused by the prison administration of violating prison regulations, which is used as an excuse for placing them in disciplinary cells or changing their prison regime to a stricter one. Food parcels are prohibited even though food in prison is of very low quality and nutritional value. Adequate medical care is not provided. Visitation by family members is severely restricted or prohibited. Prison authorities use other convicts to apply pressure to political prisoners and to punish inmates who talk to them.  The conditions of incarceration are by any definition, prolonged torture.

On the 3rd of September the political prisoner Mikalay Autuhovich attempted to commit suicide: he cut open his stomach after pressure from the prison administration and systematic violation of his rights.

No former political prisoners have been rehabilitated; “preventive supervision” is widely applied to them, which hardly differs from home arrest and in fact constitutes a continuation of their prison terms. Opposition activists Dzmitry Dashkevich, Pavel Vinagradau, Vasil Parfiankou, Aliaksandr Malchanau and others face the real danger of further trials and new imprisonments in stricter conditions. Authorities severely restrict their civil and political rights, create unbearable conditions for their political activities and make regular life impossible. Private businessmen and state enterprises are prohibited to employ them, they are prohibited to leave their place of living or go abroad.

Arbitrary administrative arrests, detention and fines are widely used to suppress civil and political activities.  Thus, opposition activist Pavel Vinahradau has already spent 70 days in prison during 2013 serving his administrative sentences.

A new case of Soviet style punitive psychiatry has been registered by Belarusian human right activists. A pediatrician, Igor Postnov was sent to compulsory treatment in a mental hospital without any legal basis after his public criticism of the Vitebsk regional authorities. According to Postnov, degrading methods of “treatment” and injections of unknown medicines were implemented.

A new, at least for the 21st century, worrying practice of arbitrary and forcibly sending democratic activists to medical labour centers is now applied by Belarusian authorities. A democratic activist, Vasil Parfiankou, was sent in September 2013 for compulsory treatment. It is important to mention, that the procedure for sending people to such establishments does not require any serious court hearing. It is a simplified procedure that can be carried out in absence of the accused person and based only on the testimony of police officers. At the same time “treatment” in such establishments sometimes is harder than serving a prison term.

Serious pressure on independent trade unions has been constant since the beginning of 2013. Systemic limitations of the right to peaceful assembly and the right for association have in fact outlawed any political and civil activism.

The death penalty is still applied in Belarus, which is the only country in Europe that has not abolished capital punishment. Four verdicts for capital punishment have been passed this year. Belarusian courts are totally dependent on authorities. They cannot ensure the unprejudiced review of cases and in high profile capital cases verdicts must be seen as government decisions and not the verdicts of a functional court system. At the same time an atmosphere of impunity for human rights violations is being cultivated in Belarusian law-enforcement structures, only increasing violations.

Despite the fact that multiple promises to release political prisoners have been given to EU by envoys of Lukashenka at the highest levels in formal and informal ways, the situation for political prisoners has deteriorated. In fact, not a single improvement in the human rights situation and rule of law has been registered by Belarusian human rights NGOs this year. All of this has occurred against a background of increasing EU “dialogue” with Belarus.  Clearly, the “dialogue” is not working and restrictive measures which once proved so effective in releasing political prisoners are now failing to produce results.

Last month the EU Parliament called for an “…in-depth evaluation of the current EU restrictive measures against Belarusian officials and entities with the view, if needed, to improve their effectiveness and adapt their scope…” There can be no question that urgent changes are required. The number of political prisoners in Belarus has again increased, the human rights situation continues to deteriorate, and the regime is now deriving much of its revenues from increasing exports to and through the EU. The Working Group on Investment of the Committee of International Control over the Human Rights Situation in Belarus has carried out such an evaluation and made concrete recommendations how the current restrictive measures can be made effective.

We believe that only a consistent EU strategy with the use of effective restrictive measures can lead to positive change in Belarus and we believe that these recommendations if adopted would go a long way towards fostering that change.

Respectfully yours,

-  Martin Uggla, Chair of Östgruppen (Sweden), on behalf of Östgruppen

-  Andrei Sannikov, leader of the Civic Movement ”European Belarus” (Belarus and Poland), on behalf of the Civic Movement ”European Belarus”

-  Bjørn Engesland, Secretary General of the Norwegian Helsinki Committee (Norway), on behalf of the Norwegian Helsinki Committee

-  Rostislav Valvoda, deputy director of the Center for Democracy and Human Rights of the “People in Need” NGO (Czech Republic), on behalf of the “People in Need” 

-  Marco Fieber, coordinator of Libereco – Partnership for Human rights (Switzerland and Germany), on behalf of Libereco – Partnership for Human rights

-  Martin Lukac, chairman of AdHoc (Slovakia), on behalf of AdHoc

-  Mall Hellam, executive director of Open Estonia Foundation (Estonia), on behalf of Open Estonia Foundation

*****

conclusions

*****

sanctions

Vågar hockeyförbundet be om ett möte med Ales Bjaljatski?

hockey luka

Angelägen om att tillgodose utländska gästers önskemål…

På onsdagen höll Belarus (Vitrysslands) president Aljaksandr Lukasjenka sammanträde med de ansvariga för genomförandet av nästa års ishockey-VM i Minsk. Och han var tydlig med vad han förväntade sig av mästerskapet.

Här följer några presidentcitat från mötet:

VM är inte bara ett idrottsevenemang, utan också det tillfälle vi har att visa upp Belarus för hela världen. Och omvärldens uppfattning om vårt land kommer att formas utifrån detta.

Människor kommer inte bara hit för att titta på sitt favoritlag, utan kanske ännu mer för att på svar på frågan: ”Vad är det för land som vissa ville frånta mästerskapet?” Och då måste vi visa vilket civiliserat centraleuropeiskt land vi är. Så att de åker härifrån övertygade om att det är ett normalt land, och att det som skrivs i massmedierna inte stämmer.

Vårt mål är att skapa en bekväm vistelse för våra gäster och erbjuda service som tillfredsställer även de mest kräsna.

Det viktigaste är säkerheten. Vi måste se till att upprätthålla ordningen. Men det betyder inte att vi ska haffa alla och föra iväg dem någonstans. Vi är gästvänliga människor. Vi måste på ett mänskligt och helhjärtat sätt möta dem som kommer hit.

Det låter ju betryggande att man åtminstone inte har för avsikt att gripa de gästande ishockeysupportrarna. Och vad servicen beträffar kan nog Tre Kronor och det svenska ishockeyförbundets representanter räkna med att bli mycket väl omhändertagna.

Men kanske kunde hockeyförbundets ordförande Christer Englund och hans kollegor framföra andra önskemål än bekväma omklädningsrum och lyxtransporter till arenorna? Varför inte till exempel be arrangörerna att ordna ett kulturprogram under någon av de spelfria dagarna, och då organisera en träff med den belarusiska författaren och heta nobelpriskandidaten Svetlana Aleksijevitj? Eller ett möte med en annan av landets stoltheter, Ales Bjaljatski, av Europarådet nyligen utnämnd till mottagare av det prestigefulla Havel-priset för sitt människorättsarbete? Fast då måste förstås Lukasjenka släppa ut honom ur fängelset först, eftersom han är en av landets politiska fångar.

Det kostar ju i alla fall inget att fråga, Christer Englund! Så får vi se om Lukasjenka menar allvar med sin uttalade ambition att visa upp det bästa landet har.

Reportage om Njakljajeu i Amnesty Press

njakljajeu

Uladzimir Njakljajeu och jag under årets bokmässa i Göteborg

Charlie Olofsson på Amnesty Press har gjort ett bra reportage om den belarusiske (vitryske) författaren och politikern Uladzimir Njakljajeu, som nyligen gästade Sverige och bland annat medverkade i årets bokmässa i Göteborg. I reportaget tas bland annat de svåra förhållandena för oberoende belarusiska kulturutövare upp.

Njakljajeu delar belarusiska människorättsförsvarares uppfattning att pressen på regimkritiker har ökat sedan presidentvalet 2010, då Njakljajeu själv ställde upp som motkandidat till Aljaksandr Lukasjenka, misshandlades och greps av polis för att sedan dömas villkorligt till fängelse. Njakljajeu nämner särskilt den förhållandevis nya lagen om massarrangemang som gjort offentlig opinionsbildning ännu svårare.

Tidigare gick det att hålla offentliga möten i Vitryssland men det är i princip omöjligt nu.
Uladzimir Njakljajeu

Läs hela reportaget här!

Dictator Chips

Den holländska konstnären Virginie Moerenhout lanserade härförleden sitt nya projekt ”Dictator Chips”, i form av chipspaket med kända diktatorer på förpackningarna. Och visst finns det även en ”Belarus Flavor”, med Lukasjenkas nuna på paketet:

dictator chips belarus

Gott till fredagsmyset?

 

 

Syftet med projektet är att lyfta frågan om demokratiska länders relationer med diktaturer, och Moerenhout frågar sig:

If dictatorships are evil, then why do we do such good business with them?

Och det är ju en synnerligen relevant fråga!

 

dykatatary-chypsy

EU uppvaktar Lukasjenka med inbjudan

eu luka

Uppvaktad av EU

Enligt Interfax ska Litauens utrikesminister Linas Linkevičius i oktober besöka Belarus (Vitryssland) för att på EU:s uppdrag till Aljaksandr Lukasjenka överlämna en inbjudan till deltagande i Östliga partnerskapets toppmöte i Vilnius i slutet av november. Det kommer dock inte att stå något konkret namn i inbjudan, heter det, och frågan om vem som ska representera Belarus kommer förmodligen att diskuteras i inofficiella samtal mellan Bryssel och Minsk framöver.

Lukasjenka själv är föremål för EU:s sanktioner och därför förhindrad att resa in i EU, men EU:s makthavare kan mycket väl komma överens om att göra ett ”tillfälligt” undantag från sanktionslistan. Annars blir det troligtvis utrikesministern Uladzimir Makej (som trots protester från den belarusiska demokratirörelsen har beviljats just ett sådant undantag) som kommer till Vilnius.

Linkevičius uppdrag sänder ytterligare en signal om att EU är på väg att lämna sin principfasta hållning gentemot den belarusiska regimen, och övergå till en relation där människorättsproblemen i landet får en mer undanskymd position. Annars hade den aktuella inbjudan kunnat förmedlas på annat sätt än via en personlig uppvaktning av Lukasjenka, som naturligtvis kommer att framställa det som att EU backar från tidigare krav och villkor.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: