Lukasjenka spelar hockey i Stockholm

Missa inte lördagens manifestation mot hockey-VM i Belarus 2014!

Saxat ur pressmeddelande från Östgruppen idag:

Lördagen den 18 maj arrangerar Östgruppen tillsammans med SILC och den polske EU-parlamentarikern Marek Migalski en manifestation mot att ishockey-VM 2014 ska hållas i Belarus (Vitryssland). Arrangörerna uppmanar det internationella ishockeyförbundet att ompröva sitt beslut och flytta världsmästerskapet 2014 till ett annat land. Medverkar gör bland annat Ales Michalevitj, före detta presidentkandidat och politisk fånge i Belarus.

- Om ishockeyförbundet står fast vid Belarus som värdland kommer man att stödja och ge legitimitet åt en förtryckarregim som dagligen gör sig skyldig till grova människorättsbrott, säger Östgruppens ordförande Martin Uggla.

Lördagens manifestation äger rum på Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan i Stockholm, med start kl. 13.00. Appelltal kommer att kombineras med en gatuteater i form av en fiktiv hockeymatch där deltagarna kommer att ges möjlighet att pröva på hur det är att spela hockey med en diktator som Aljaksandr Lukasjenka.

På manifestationens talarlista står följande personer:

Ales Michalevitj, före detta presidentkandidat som fängslades och torterades efter valet 2010, Belarus
Marek Migalski, EU-parlamentariker från Polen
Olga Karatj, den oppositionella organisationen Nasj dom (Vårt hus), Belarus
Martin Uggla, ordförande, Östgruppen
Martin Ängeby, generalsekreterare, SILC

Tid: Lördagen den 18 maj kl. 13
Plats: Raoul Wallenbergs torg, Nybroplan, Stockholm

Fotnot: Ales Michalevitj ställde upp i presidentvalet i Belarus 2010. Han greps därefter tillsammans med flera av de andra oppositionella presidentkandidaterna och tillbringade flera veckor i säkerhetstjänsten KGB:s häkte. Efter att ha skrivit under ett samarbetsavtal med KGB släpptes han ur häktet i väntan på rättegång. Han lyckades fly till Tjeckien där han fick politisk asyl I samband med det berättade han också offentligt om hur han utsatts för tortyr under sin tid som frihetsberövad.

Intressant påannons i Eurovision Song Contest

Så här valde SVT att påannonsera det belarusiska (vitryska) bidraget i gårdagens semifinal i Eurovision Song Contest:

Vitryssland, eller Belarus som det heter, har varit i Eurovisionfinal två gånger de senaste åren. Landet som ibland kallas Europas minst demokratiska, har en president som tycks intresserad av tävlingen. Aljaksandr Lukasjenka har inte bara återinfört den sovjetiska flaggan, ja minus hammaren och skäran då. Han har ju även rätt att byta ut vinnarbidrag till Eurovision Song Contest, vilket han sägs göra ibland. I år blev det till sist Aljona Lanskaja med låten Solayoh som får pröva sina vingar. Får du grekiska vibbar nu? Ja, det kan man få, men låten är inspelad i klassiska Abbey Road i London, där ju också Beatles skapat många av sina mästerverk.

Aljona Lanskaja

Påannonsen är intressant i flera avseenden: Den visar att SVT börjar ta till sig namnformen Belarus (även om jag skulle önska ett mer svenskt uttal av bokstaven ”u”, som i Peru eller Honduras). Den visar också att man har snappat upp den senaste tidens konflikt om Belarus flagga i samband med pågående ishockey-VM. Och så är man rakryggad nog att tala visst klarspråk om den politiska situationen i Belarus, och den genompolitiserade statstelevisionen i landet. BRA! Nu hoppas jag alltjämt att SVT och dess chef Eva Hamilton går vidare i sitt engagemang för press- och yttrandefrihet och aktivt lyfter frågan om att utesluta Belarus stats-TV från EBU (Europeiska radio- och TV-unionen). En medlem som inte följer regelverket bör inte tillåtas vara kvar, krångligare än så är det inte!

Hockeyförbundet både ansvarigt och oansvarigt?

Svenska ishockeyförbundets ordförande Christer Englund har delvis svarat på min debattartikel på SVT Debatt, angående förbudet mot belarusiska (vitryska) supportrar att använda den traditionella vitröda belarusiska flaggan när de hejar på sitt landslag. Så här skriver Englund, under rubriken ”Vi måste följa internationella regler”:

VM i ishockey är det Internationella Ishockeyförbundets (IIHF) evenemang och därför är det deras regelbok som gäller i arenan och även på isen. Som arrangörer har vi som lokal organisation därför ansvaret att följa de regler som IIHF har för sina evenemang. Därför är det viktigt att påpeka att det inte är Svenska Ishockeyförbundet som har förbjudit vitryska supportrar att ta in den vitröda flaggan i Globen under VM-turneringen, utan att det är ett beslut i samråd med det Internationella Ishockeyförbundet.

Hur ska man nu förstå detta? Å ena sidan är det alltså inte det svenska ishockeyförbundet som förbjudit flaggan, å andra sidan är det visst det i alla fall, fast i samråd med det internationella ishockeyförbundet… Hm, fast Englunds förvirring är kanske begriplig, med tanke på att han själv sitter med i båda förbundens styrelser. Vart han än vänder sig har han rumpan bak, foten i klaveret och ett tungt ansvar för det skandalösa beslutet.

Glädjande nog tycks man hursomhelst ha backat från flaggförbudet, under trycket från de omfattande protesterna. Eller var det kanske insikten att man annars också i konsekvensens namn måste portförbjuda alla ryska supportrar med Sovjetsymboler som fällde avgörandet?

Lukasjenkas hockeylag diskvalificerat på grund av fusk

Det där med att följa regler är uppenbarligen ingenting för Aljaksandr Lukasjenka, vare sig det handlar om politiska val eller ishockeyturneringar. Nu har hans eget veteranlag – där han själv brukar spela med nummer 1 på ryggen – blivit diskvalificerat från en internationell veteranturnering i Sotji, på grund av fusk!

Ishockeyturneringen Amatörmästerskapet arrangerades inom ramen för en stor hockeyfestival för amatörer. Just det där med amatörer var en viktig faktor i sammanhanget. Enligt tävlingsreglerna fick man nämligen inte ha med spelare som tidigare spelat professionell ishockey.

Det belarusiska laget inledde turneringen i stor stil med idel segrar, och då var inte ens  hockeypresidenten Lukasjenka själv med; han satsade på att ansluta lagom till finalen, där en viss annan president skulle göra matchens första nedsläpp: Vladimir Putin.

Vissa motståndare tyckte uppenbarligen att det hela blev lite orättvist och anmälde så Lukasjenkas lag till tävlingskommittén, som efter en snabb utredning kom fram till att åtta av spelarna tvärtemot regelverket visst hade en professionell ishockeykarriär bakom sig. Att Lukasjenkas egna söner – som också deltog – dessutom var yngre än den fastslagna åldersgränsen 40 år, valde man dock att se genom fingrarna med.

Det belarusiska laget vägrade finna sig i tävlingskommitténs beslut, ställde upp med fullt manskap i semifinalen mot ett lag från Sankt Petersburg, och vann matchen med 4-1. Strax därpå meddelades dock att laget diskvalificerats på grund av fusk och att det officiella matchresultatet fastställts till 5-0 i ryssarnas favör.

Ingen final för Lukasjenka alltså, som full av hockeyvrede ställde in hela resan till Sotji. Han tyckte väl inte att en match om tredjeplatsen var så lockande, kan tänka…

Vem hälsar välkommen till ishockey-VM 2014?

Ja, vilka är det egentligen som bjuder in till nästa års stora ishockey-fest? Här kan Christer Englund och de andra i internationella ishockeyförbundet bekanta sig med några av dem, och sedan förhoppningsvis fundera en extra gång på om det verkligen är en fest som de vill gå på…

Svensk version:

 

English version:

Seminarietips: Min son är politisk fånge

Seminarium – Min son är politisk fånge

Valjantsina Alinevitj och Maryna Lobava kommer till Sverige för att tala om sina söner som hör till de internationellt erkända politiska fångarna i Belarus (Vitryssland). De kommer att ge oss en inblick i rättsprocesserna och beskriva förhållandena på de anstalter där de sitter fängslade, utifrån den insyn de har som mammor. Men lika mycket är det deras egna berättelser vi kommer att få ta del av. Vad oroar dem mest? Och vad gör man när regimen fängslar ens egna barn?

Maryna Lobava

Valjantsina Alinevitj

Ihar Alinevitj kidnappades i november 2010 av säkerhetstjänst i Moskva och fördes till KGB:s fängelse i Minsk, utpekad som ansvarig för en attack mot den Ryska ambassaden i augusti samma år. Hans vänner beskriver honom som en beläst anarkist. För en knapp månad sedan gavs Ihars dagbocksanteckningar från tiden i häkte under kuppartade former ut i bokform. Sedan dess har hans kontakt med omvärlden kringskurits. Ihar avtjänar ett 8-årigt straff för ”vandalism”.

Eduard Lobau greps dagen före presidentvalet i december 2010, i vad som allmänt betraktas som en ”preventiv åtgärd” regisserad av säkerhetstjänsten. Tillsammans med ”Ung Fronts” ledare Zmitser Dasjkevitj (också politisk fånge) anklagades han för att ha misshandlat två män på en öppen gata i Minsk. Liksom Zmitser hör han till Ung Fronts kärntrupp. Eduard avtjänar ett 4-årigt straff för ”huliganism”.

Arrangör: Östgruppen i samarbete med Sensus.

Tid: 15 maj, kl 18-20
Plats: Sensus, Medborgarplatsen 4, våning 4, sal 402
Anmäl dig gärna till anmalan @ ostgruppen.se, senast måndagen den 13 maj. Vi bjuder på kaffe och smörgås.
Seminariet tolkas från ryska/belarusiska

Namnfrågan handlar inte om endonymer eller exonymer

Bo Löfvendahl förklarar i en krönika i SvD vad exonymer och endonymer är. Det handlar om hur man väljer att benämna städer och länder på olika språk. Exempel på en exonym är Elfenbenskusten, där man alltså har skapat ett försvenskat namn istället för att använda sig av endonymen Côte d’Ivoire, det vill säga det namn som används på platsen i fråga.

Löfvendahl argumenterar för att värna exonymernas existens, eftersom de ”förenklar uttalet och underlättar förståelsen”. Han nämner också mitt och andras engagemang för benämningen ”Belarus” och presenterar det som en principiell kamp till förmån för endonymer.

Men där tar han miste, precis som Mette Lembring vid svenska språkenheten i EU. För knappt tre år sedan hade hon och jag ett replikskifte på debattsidan i tidskriften Språktidningen (nummer 3 2010). Också Lembring trodde felaktigt att frågan om Vitryssland eller Belarus handlade om ett principiellt val mellan endonymer och exonymer.

Jag ser absolut en poäng i att använda exonymer. Men just exonymen Vitryssland är på grund av sitt efterled olycklig och leder till beklagliga missförstånd, något som jag utvecklade och exemplifierade i min artikel.

De aktuella debattartiklarna i Språktidningen finns inte på nätet. Jag återpublicerade dock min artikel här på bloggen, och eftersom den i allt väsentligt refererar Lembrings artikel så ger den förhoppningsvis en rättvis bild av meningsutbytet.

Läs alltså min artikel i Språktidningen här: Debatt om Belarus i Språktidningen

Belarusisk flagga förbjuden i Globen – men sovjetisk tillåten

Ordningsvakter griper belarusisk supporter för att han har vitröd flagga

VM-arrangörernas beslut att förbjuda den traditionella vitröda belarusiska (vitryska) nationsflaggan väcker stor uppmärksamhet och befogad vrede i Belarus. Intressant i sammanhanget är förstås ishockeyförbundets motivering om att man inte vill se politiska symboler på arenan. VM-organisationens chef Tony Wiréhn har förklarat beslutet så här:

Det var en flagga som inte är den officiella flaggan i Vitryssland, utan den representerar en annan regim. Det här tolkades som ett politiskt budskap. Enligt de regler vi har att följa från internationella förbundet så får det inte förekomma några politiska budskap inne i arenan. Därigenom skulle den här flaggan tas bort.

Men vänta nu! Förra året spelades som bekant delar av ishockey-VM också i Globen. Därifrån är följande bild hämtad:

Ryska supportrar med sovjetisk flagga i Globen under ishockey-VM 2012

De naturliga följdfrågorna blir då: Varför förbjöds inte denna flagga? Sågs den inte som en politisk symbol? Representerade den inte en annan regim? Och kommer den att accepteras i Globen i år igen, om Ryssland kommer att vara med i slutspelsmatcherna?

Och hur är det med supportrar som bär tröjor med förkortningen SSSR (alltså förkortningen för Sovjetunionen)? Som den här, i Hartwall arena i Helsingfors under gårdagens match mot Tyskland:

Rysk supporter (till vänster i bild) med ”SSSR” på tröjan. VM 2013, Ryssland mot Tyskland.

Nu har ni fått något att fundera på i ishockeyförbundet!

Ishockeyförbundet tar åter ställning för diktaturen i Belarus

Vid fredagens premiärmatch i ishockey-VM mellan Belarus (Vitryssland) och Tjeckien ingrep arrangörerna mot supportrar som på läktaren höll upp den belarusiska  traditionella vitröda nationsflaggan. Polis tillkallades och supportrarna meddelades att den aktuella flaggan är förbjuden att ta med på kommande VM-matcher. Återigen tar internationella ishockeyförbundet därmed ställning för diktaturen i Belarus.

Ishockeysupportrar håller upp en stor belarusisk nationsflagga vid VM-premiären i Globen

Enligt uppgifter i belarusiska massmedier motiverar VM-arrangörerna sitt förbud med att de betraktar den vitröda flaggan som en politisk symbol och att den därför inte är tillåten på läktaren.

Ishockeyförbundets agerande är häpnadsväckande och vittnar om total okunskap. Den vitröda flaggan är ju i själva verket en legitim nationalsymbol för Belarus, till skillnad från den officiella flagga som Lukasjenka infört med hjälp av en förfuskad folkomröstning. Hockeypamparna visar också än en gång att de okritiskt tillmötesgår den belarusiska regimen i alla avseenden, för det var rimligen därifrån kravet på förbud kom.

Den vitröda flaggan – baserad på en färgkombination med lång historisk tradition inom det område som nu är Belarus – antogs första gången som officiell flagga under landets korta självständighetsperiod 1918-1919. Den kom åter i officiellt bruk i samband med att Belarus på nytt blev självständigt 1991. Några år senare utlyste den då nyss tillträdde presidenten Aljaksandr Lukasjenka en folkomröstning där en av frågorna rörde just flaggan. Lukasjenka föreslog en ny flagga, väldigt lik den som använts under landets tid som delrepublik i Sovjetunionen, och fick enligt det officiella valresultatet stöd för detta i folkomröstningen. Oberoende bedömare menar dock att folkomröstningens genomförande präglades av fusk och brott mot konstitutionen.

Traditionell belarusisk nationsflagga

Lukasjenkas flagga, sedan 1995 officiell flagga i Belarus

Många belarusier har därför hållit fast vid den vitröda flaggan och betraktar den alltjämt som SIN nationsflagga, förknippad med nationell stolthet av just det slag som idrottssupportrar gärna vill visa upp och förmedla till sina internationellt tävlande landsmän. Den är också totalt dominerande bland den belarusiska diasporan.  Inne i Belarus har den istället i praktiken förbjudits, eftersom den kommit att bli ett vanligt förekommande attribut i protestaktioner mot regimens förtryck.

Lukasjenkas regim har alltså själv bidragit till att ge den vitröda flaggan ett politiskt symbolvärde, genom att lagvidrigt avskaffa den som nationsflagga och ersätta den med en flagga som helt saknar nationell förankring och som i stor utsträckning är en symbol för politiskt förtryck.

När ishockeyförbundet förbjuder den vitröda flaggan i Globen gör man därmed ett mycket starkare politiskt ställningstagande än de supportrar som viftar med den. Man ställer sig helt enkelt på diktaturens sida, precis som när man beslutade att låta Lukasjenka arrangera ishockey-VM 2014. Även om flaggincidenten egentligen inte är kopplad till den frågan så finns det en tydlig parallell. Man säger att man inte vill blanda ihop idrott och politik, och så gör man i själva verket tvärtom.

DN, SvD,   Expressen, HBL, SVT

SvD

Ekot

DN2

Upprop mot ishockey-VM i Belarus

I ett upprop inom ramen för den internationella människorättskampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” uppmanas idag det internationella ishockeyförbundet att flytta världsmästerskapet i ishockey 2014 från Belarus (Vitryssland). Östgruppen är en av organisationerna bakom uppropet, som också stöds av såväl EU-parlamentariker som nationella parlamentsledamöter, däribland från Sveriges riksdag.

Bakgrunden till uppropet är naturligtvis den svåra människorättssituationen i Belarus, och det det faktum att idrott och politik är totalt sammanblandat i landet. Så här kommenterar jag frågan i en intervju med DN (publicerad den 30 april, ej på nätet):

VM är nära kopplat till regimen. Det är ett politiskt projekt och turneringen blir en del av förtryckarapparaten. VM blir ett sätt att stärka Lukasjenkas regim och hans förtryck.

DN uppmärksammar vår kampanj mot ishockey-VM i Belarus

Uppropet – som initierats av den internationella kampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” – stöds av flera parlamentariker från olika länder, däribland den svenska riksdagsledamoten Caroline Szyber (KD). Också den slovakiske före detta ishockeystjärnan Peter Stastny – som nu representerar Slovakien I EU-parlamentet – har skrivit under uppropet.

Kampanjen ”Don’t Play with the Dictator!” inleddes våren 2012 och drivs av Östruppen och sju andra människorättsorganisationer från Tyskland, Norge, Schweiz, Tjeckien och Slovakien.

Hela uppropet kan läsas i sin helhet nedan, samt på kampanjens hemsida.

Don’t Play with the Dictator – Joint appeal of international NGOs and parliamentarians to the International Ice Hockey Federation

International Ice Hockey Federation

President René Fasel

2 May 2013

Don’t Play With the Dictator!

Dear Mr Fasel,

As the official opening of the Ice Hockey World Championship in Stockholm is near, we take this opportunity to bring up again The International Ice Hockey Federation’s decision to let Belarus host the next IIHF World Championship in 2014. This decision allows the World Championship to take place in a country marred by human rights violations, contrary to what we believe are the values of IIHF.

We urge the IIHF and the representatives of the national IIHF member organisations to support the victims of human rights violations by removing the 2014 IIHF World Championship from Belarus at the next meeting of the IIHF General Congress in Stockholm in May 2013.

The country is ruled by President Aleksander Lukashenko whose prisons currently hold at least 11 political prisoners. Among them we find Nobel Peace Prize nominee and human rights defender Ales Bialiatski and members of the political opposition. In Belarus, elections are falsified, free media is suppressed, and youth are harassed and persecuted for their opinions.

We do not want to turn a sports event into a political spectacle. Unfortunately, we are convinced that is exactly how Aleksander Lukashenko will use the event. To host the IIHF Ice Hockey World Championship is an honor for any ice-hockey-loving nation; unfortunately, it also poses a great opportunity for Aleksander Lukashenko to shed a positive light on himself and his regime.

We believe that by allowing the 2014 World Championship to take place in Belarus, you  support and legitimize a regime which violates the human rights of the people of Belarus in an alarming way. You would be playing with a dictator. The IIHF World Championship should only take place in Belarus after the Government of Belarus has proven progress in the field of human rights, most importantly by releasing all political prisoners.

This appeal is part of a joint campaign, “Don’t Play with the Dictator!”. Read more about the campaign here: www.minsk2014.no.

Yours sincerely,

Norwegian Helsinki Committee (Norway)
Libereco – Partnership for Human Rights (Germany)
Östgruppen – Swedish Initiative for Democracy and Human Rights (Sweden)
Freedom House (United States of America)
Human Rights in Belarus (Germany)
Civic Belarus (Czech Republic)
Kharkiv Human Rights Group (Ukraine)
Gefangenes Wort (Germany)
Liberal International (United Kingdom)
Info Belarus (Sweden)

Marek Migalski (Member of European Parliament)
Werner Schulz (Member of European Parliament)
Peter Stastny (Member of European Parliament)
Manuel Sarrazin (Member of German Bundestag)
Marieluise Beck (Member of German Bundestag)
Caroline Szyber (Member of Swedish Parliament)

Svensk ambassadör prisad för Belarus-arbete

Stefan Eriksson

Sveriges tidigare ambassadör i Belarus (Vitryssland) Stefan Eriksson har tilldelats Palmerpriset, en internationell utmärkelse till diplomater som delas ut av det mellanstatliga samarbetet Community of Democracies. Han får det förstås för sina goda insatser som Sveriges främsta diplomatiska representant i Belarus.

Så här kommenterar Eriksson själv priset:

Det glädjer mig att få ett erkännande för det arbete jag gjort i Vitryssland. Jag hoppas att priset ska ge inspiration till kollegor att fortsätta våga lita till sitt samvete. Tyvärr uppfattas det i vissa länder som provocerande att en diplomat står upp för demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter, men detta är en verklighet som alla auktoritära regimer måste lära sig att leva med.

Att Stefan Erikssons starka demokratiengagemang uppmärksammas på detta sätt är förstås mycket positivt och välförtjänt. Utmärkelsen innebär också ett stöd till alla som vill se mer av värderingsstyrd utrikespolitik, omsatt i konkret handling.

EU överväger att minska trycket på Belarus

Uladzimir Makej

Belarus (Vitrysslands) utrikesminister Uladzimir Makej är uppsatt på EU:s sanktionslista över högt uppsatta statstjänstemän som bär ansvar för grova människorättsbrott. I praktiken innebär det att han inte får resa in i EU.

Under vintern och våren har det då och då antytts från tjänstemän inom EU att man funderar på att undanta Makej från sanktionerna eftersom han är utrikesminister (han blev föremål för sanktioner i sin tidigare roll som chef för Lukasjenkas presidentadministration). Enligt EU:s representant på plats i Minsk, Maira Mora, skulle det ”möjliggöra dennes diplomatiska arbete”, där ”resor och möten är en del av detta arbete”.

Nu har Lettlands utrikesminister Edgars Rinkēvičs tagit ett steg till och uttryckligen föreslagit sina kollegor inom EU att bjuda in Makej till det möte som utrikesministrarna inom Östliga partnerskapet ska hålla i Vilnius i juli.

För Lettland finns det också egna fördelar att vinna av en mjukare hållning mot Lukasjenka-regimen, eftersom Belarus är en viktig handelspartner till landet. Bland annat skeppas en stor mängd belarusiska exportvaror via hamnen i Ventspils, och Rinkēvičs besökte nyligen Belarus för ett möte med Makej, där bilaterala frågor diskuterades. Att döma av pressbilderna från mötet verkar de ha haft en trevlig stund tillsammans.

Uppenbarligen vet Makej hur han ska föra sig i internationella sammanhang. Det töväder som inföll i relationerna mellan EU och Belarus under perioden 2008-2010  lär i mångt och mycket ha varit just Makejs förtjänst. Och Italiens ambassadör i Belarus hyllade härförleden honom som en ”klok man, värd respekt” efter ett möte i Minsk.

Men att Makej kan uppträda trevligt innebär ju inte att hans medansvar i kränkningar av de mänskliga rättigheterna försvinner. Och att han bytt post inom en illegitim förtryckarregim är inget skäl att befria honom från detta ansvar. Det går dessutom utmärkt att kommunicera med honom utan att han oförtjänt släpps in i värmen igen.

Det finns i nuläget heller ingen anledning att underlätta möjligheterna till en återupprättad dialog med den belarusiska regimen. EU har tidigare varit tydliga med att en sådan dialog bland annat förutsätter frisläppande och rehabilitering av landets politiska fångar, något som hittills inte skett. Att vika av från den linjen vore inte bara ett moraliskt svek mot den belarusiska demokratirörelsen. Det riskerar också att leda till en sorglig upprepning av utvecklingen de senaste fem åren, där en låtsad liberalisering följdes av ett ännu hårdare förtryck, allt i syfte att upprätthålla Lukasjenkas maktposition.

Ales Bjaljatski skriver brev till Loreen

Loreen iklädd t-shirt med texten ”Freedom for Ales Bialiatski”

Den fängslade människorättsförsvararen Ales Bjaljatski har skrivit ett brev till den svenska sångerskan Loreen. I brevet uttrycker han sin djupa tacksamhet för det stöd som Loreen visat honom och hans familj. Förra sommaren träffade Loreen Bjaljatskis fru och kollegor vid ett möte på svenska ambassaden i Minsk, vilket naturligtvis innebar ett mycket tydligt ställningstagande mot regimens förföljelse av oliktänkande. Och vid ett kvällsevenemang under Defenders’ Days i Stockholm i början av april i år stod Loreen för underhållningen. Från scenen uttalade hon då åter sitt stöd för Ales Bjaljatski.

Här är hela Ales Bjaljatskis brev till Loreen:

Kära Loreen!

Stort tack för det moraliska stöd som du gav mig förra året vid ditt besök i Minsk och nu i år igen under det internationella möte för människorättsförsvarare som hölls i Stockholm.

Jag blir väldigt glad av det rent mänskliga intresse som du visar mitt och min familjs öde. Det ständiga stöd som riktas till mig, min fru och min son gör det lättare för mig att uthärda den svåra situation som jag befinner mig i nu. Men de är också själva i behov av stöd. Därför var ditt möte med min fru Natalja så viktigt. Genom ditt intresse och öppna ställningstagande för mänskliga rättigheter bryter du på ett positivt sätt mot den stereotypa bild av popsångerskor som finns hos oss. Jag tycker också om att bryta mot stereotyper, så i det avseendet är vi lika varandra. Under ett helt år har din sång kunnat höras på radio här då och då. Och varje gång har den skänkt mig en del av din energi.

Gränslöst tacksamma hälsningar
Ales Bjaljatski

Idrott och politik på samma sida av myntet

Deltagarna i seminariepanelen: Marek Migalski, Peter Stastny, Morten Lökkegaard, Olle Schmidt, Volha Stuzjinskaja och Martin Uggla

Utgångspunkten för det seminarium i EU-parlamentet om ishockey-VM 2014 i Belarus (Vitryssland) som jag igår medverkade i var frågan om idrott och politik kan ses som två sidor av samma mynt. Mitt svar blev att när det gäller Belarus är de snarare på samma sida av myntet. Och det är ett förtryckets mynt som används som betalningsmedel för att hålla regimen kvar vid makten.

Det stundande värdskapet för ishockey-VM spelar en viktig roll för att skapa legitimitet för Aljaksandr Lukasjenka. Via omfattande exponering i hårt styrda statliga massmedier kommer det att bidra till att framställa honom som en framgångsrik och internationellt erkänd ledare.

På den andra sidan av myntet finner vi regimens försök att tysta oliktänkande, med hjälp av bland annat våld, fängslanden och repressiv lagstiftning.

Genom att förlägga ishockey-VM 2014 till Belarus bidrar det internationella ishockeyförbundet till att höja myntets värde, till gagn för förtryckarregimen, till men för dem som verkar för en demokratisk utveckling i landet. Man skänker helt enkelt legitimitet åt en regim som förtrycker landets befolkning.

Den starka kopplingen mellan idrott och politik i Belarus är viktig att ha i åtanke när man diskuterar frågan om ishockey-VM, särskilt med tanke på att representanter från både det svenska och internationella ishockeyförbundet brukar avvisa kravet på en flytt av VM just med hänvisning till att de inte vill blanda ihop idrott och politik.

Det tål därför att upprepas – och det gjorde jag också vid seminariet i Bryssel: Ishockey-VM i Minsk 2014 är ett regeringsprojekt. Organisationskommittén som ansvarar för genomförandet av mästerskapet leds av premiärministern Michail Mjasnikovitj. Och övriga medlemmar i nämnda kommitté är inte vilka som helst. Där finns bland annat informationsministern Aleh Praleskovski, ansvarig för den propaganda som pumpas ut via de statliga massmedierna. Där finns också inrikesministern Ihar Sjunevitj, tidigare verksam inom säkerhetstjänsten KGB. Sjunevitj var en av dem som ledde förhören med dem som greps i samband med protesterna mot valfusk vid presidentvalet i december 2010. Han förhörde bland annat presidentkandidaten Andrej Sannikau, och lär ha haft stort inflytande över dennes fortsatta öde. Sannikau dömdes sedermera till ett långt fängelsestraff.

Medlem i organisationskommittén är dessutom Viktar Vjahera, fram tills nyligen förste vice chef för KGB. Vjahera var den som ledde utredningen mot de två unga män som dömdes till döden och avrättades, anklagade för att ha legat bakom bombdådet i Minsks tunnelbana våren 2011. FN:s människorättsråd har kritiserat rättsprocessen, bland annat har det förekommit uppgifter om att erkännanden från de anklagade tvingats fram med hjälp av tortyr. Vjahera var också ansvarig för utredningen mot Belarus främste människorättsförsvarare, Ales Bjaljatski, som dömdes till fyra och ett halvt års fängelse i en farsartad domstolsprocess i november 2011.

Praleskovski, Sjunevitj och Vjahera finns alla tre på den lista över högt uppsatta statstjänstemän som är föremål för EU:s riktade sanktioner på grund av sin inblandning i människorättskränkningar. Och det är alltså av dem – och naturligtvis av Lukasjenka själv, vars ande svävar över hela arrangemanget – som ishockeyvärldens potentater välkomnas till Minsk nästa år. Det är med dem som svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund ska umgås på mästerskapets festbankett. Allt förutsatt att beslutet att hålla VM i Minsk står fast, förstås. Sista chansen att ompröva beslutet ges sannolikt vid internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj i år. Vi i Östgruppen kommer att göra vad vi kan för att få svenska hockeyförbundet att agera för en flytt av VM 2014. Förhoppningsvis inser Englund och hans kollegor det oacceptabla i att låta sig utnyttjas för den belarusiska diktaturens politiska syften och att frottera sig med människor som gjort sig skyldiga till grova brott mot de mänskliga rättigheterna.

Telia tänker inte granska sina affärer i Belarus

I en intervju i DN  meddelar Telia Soneras styrelseordförande Marie Ehrling att bolaget ska låta en advokatbyrå utreda avtal och affärsuppgörelser på den eurasiska marknaden, något som också signalerades vid årsstämman härförleden. Telias styrelse har således gett Norton Rose i uppdrag att gå igenom alla sju marknader i Eurasien, med start i Nepal.

Men vänta nu… sju??? Vilka länder handlar det då om?

Jo, enligt Telias hemsida inkluderar Eurasien länderna Kazakstan, Azerbajdzjan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Georgien, Moldavien och Nepal. Inte Belarus (Vitryssland) alltså. På bolagets engelskspråkiga version av samma sida nämns förvisso också verksamheten i Belarus och Ukraina i detta sammanhang, fast då med den i och för sig korrekta anmärkningen att Telia inte har egen majoritet i de intressebolag som verkar i de aktuella länderna (som om man inte är skyldig att agera ansvarsfullt, då…)

Hursomhelst sorterar Belarus uppenbarligen under samma eurasiska avdelning inom Telia som de andra, ovan nämnda länderna. Och det var ju också med Belarus som skandalerna började, när Uppdrag Granskning förra året avslöjade missförhållanden och etiska tvivelaktigheter i Telias affärsverksamhet i regionen. Att Telia nu inte vill inkludera Belarus i sin genomlysning känns mot denna bakgrund inte direkt förtroendegivande.

Jag har tidigare skrivit om Telias smutsiga inträde på den belarusiska marknaden, bland annat i en debattartikel i SvD.

Kampanjen mot ishockey-VM i Belarus intensifieras

Nu är det snart dags för ishockey-VM, och därmed aktualiseras också det faktum att ishockey-VM nästa år enligt planerna ska hållas i Belarus (Vitryssland). Östgruppen är en av initiativtagarna till den internationella kampanjen ”Don’t Play with the Dictator”, som uppmanar det internationella ishockeyförbundet att frånta Belarus värdskapet för VM nästa år.

På tisdag (23 april) medverkar jag i ett seminarium i Bryssel, arrangerat av ALDE-gruppen inom EU-parlamentet (Alliance of Liberals and Democrats for Europe). Rubriken är ”Sports and Democracy – Should we play along with the dictator?”.

Värd för seminariet är bland annat den svenske EU-parlamentarikern Olle Schmidt som engagerat sig starkt i frågan. Bland övriga medverkande kan nämnas en annan EU-parlamentsledamot, tillika hockeylegend: slovaken Peter Stastny, som också är mycket kritisk till att Lukasjenka fått äran att ordna världsmästerskap i ishockey (Därvidlag skiljer han sig onekligen från en av Sveriges främsta hockeystjärnor genom tiderna, Bengt-Åke Gustafsson, som inte tycks ha något emot att bidra till Lukasjenkas propaganda). Dessutom deltar Volha Stuzjinskaja från European Office for Belarus och Iryna Bahdanova, som leder organisationen Free Belarus Now.

Själva sakfrågan har egentligen inte förändrats sedan vår kampanj drog igång förra våren, de krav som vi formulerade då står fast. Och de argument som jag framförde i en debattartikel på Newsmill i samband med kampanjstarten  är lika relevanta idag.

Nu planerar vi för fullt inför kommande aktioner i samband med det internationella ishockeyförbundets kongress i Stockholm 16-19 maj. Om delegaterna har någon etisk kompass inombords så kan de då välja att ta upp frågan om VM 2014 och föreslå att det flyttas.

Misstänkta nallebjörnar(?) visade sig vara fåglar

Litauens utrikesdepartement överlämnade igår en så kallad not till den belarusiske (vitryske) ambassadören i landet. I noten avkrävs en förklaring till varför ett belarusiskt stridsflygplan under två minuter den 17 april var inne i det litauiska luftrummet.

Belarus försvarsdepartement har nu efter en intern utredning av händelsen meddelat att stridsflygplanet skickats upp efter radarlarm om en kränkning av belarusiskt territorium. Vid närmare kontroll visade det sig dock att nämnda kränkning begåtts av en flock flyttfåglar!

Kanske är det förra sommarens svenska nalleaktion som fortfarande spökar för de belarusiska gränstrupperna? Efter incidenten har de ansvariga för gränsskyddet varit på helspänn, och bland annat ingripit mot flygande drakar.

Flyttfåglarnas vidare öde är okänt…

 

Firefox kan få Telia Sonera att kollapsa

Nu tornar ett nytt orosmoln upp sig över Telia Sonera. Företaget bakom Firefox – Mozilla – hotar nämligen att utesluta Telia Sonera från sitt register över pålitliga så kallade SSL-certifikat, som intygar att hemsidor är autentiska och säkra och inte kan utnyttjas av någon illvillig utomstående aktör i syfte att avläsa användarens datakommunikation. Bakgrunden är det senaste årets avslöjanden om att Telia Sonera hjälper säkerhetstjänster i auktoritära länder som Belarus (Vitryssland) att få tillgång till kunders kommunikation.

Telia Sonera har en omfattande försäljning av SSL-certifikat, särskilt på den nordiska marknaden. Nu hotas denna del av bolagets verksamhet av total kollaps. Jag är inte tillräckligt bevandrad i teknikens värld för att reda ut alla begrepp (den detaljintresserade kan läsa mer i The Register’s artikel). Men om Mozilla fullföljer sitt hot lär det i praktiken få följande konsekvenser: Den som surfar till en hemsida, vars innehavare köpt Telia Soneras tjänster för att verifiera sin hemsida gentemot datoranvändaren, kommer att mötas av en varningsruta som säger att hemsidan inte genomgått någon pålitlig kontroll och därför kan vara skadlig att besöka. Det säger sig självt att Telias kunder i så fall snabbt kommer att söka sig till andra, registrerade utfärdare av certifikat (CA), särskilt med tanke på att Firefox idag har en marknadsandel på 20 procent av världens internetanvändare.

En av Mozillas programchefer, Kathleen Wilson, skrev härförleden på ett diskussionsforum om datasäkerhet som företaget driver att det tycks finnas bevis för att Telia Sonera förser förtryckarregimer med mjukvara och tjänster som kan möjliggöra avlyssning av privat kommunikation. Hon fortsatte så här:

Perhaps we can add policy that publicly trusted CAs must not supply surveillance equipment to repressive regimes – suggestions on wording and where to begin are welcome. In the meantime, we can still take action.

All software companies (especially CAs) should know by now the risk involved in selling such software. In my opinion, it is very dangerous for any publicly trusted CA to also be in the business of selling software or services that could be used for communications interception and surveillance. It is even more obviously dangerous for a publicly trusted CA to be selling such services to oppressive regimes.

Enligt Telia Sonera förs nu en diskussion mellan bolaget och Mozilla, var den landar återstår att se. Det är dock en intressant utveckling, och kanske kan Mozillas agerande få Telia att ta ett större etiskt ansvar för sin verksamhet framöver, om inte annat så av rent affärsmässiga skäl.

IDG

SVT

SvD

Läs mer om Telia här på Belarusbloggen.

Belarusisk bild av ambassadbråket: ”Svenskarna har svalt sin stolthet”

Svenska UD har varit ganska sparsamt med kommentarer till nyheten att verksamheten vid Sveriges ambassad i Minsk snart återupptas. Den belarusiska (vitryska) propagandaapparaten ångar dock på ordentligt i ambitionen att framställa händelseutvecklingen som en seger för regimen. I den presidentlojala pressens flaggskepp Sovetskaja Belarussija publicerades häromdagen en osignerad artikel med rubriken ”Svenskarna har svalt sin stolthet och vill återvända till Minsk”.

Artikeln finns bara i tidningens pappersupplaga men statsvetaren Valer Karbalevitj citerar den i en krönika på Radio Svabodas hemsida och påpekar bland annat att den hänvisar till en salig blandning termer - allt från ”internationell lagstiftning” till ”välkända överenskommelser” och ”ömsesidigt accepterade anställningskontrakt” – för att visa hur korrekt de belarusiska myndigheterna agerade mot bakgrund av att Sveriges ambassadör Stefan Eriksson hade varit i Belarus i hela sju år.

Här ett utdrag ur den mot Sverige påtagligt raljerande artikeln i Sovetskaja Belarussija:

Det är lätt att falla i skratt när man tänker på hur Sveriges utrikesdepartement reagerade på ett enkelt rutinärende som detta – att ambassadör Erikssons ackreditering inte förlängdes. Vid den aktuella tidpunkten hade den svenska ambassadören varit i Minsk mycket längre än nödvändigt, och det utgör inte god ton inom den diplomatiska etiketten. Stockholm blev under korrekta former informerat om att det var dags att ersätta Eriksson med en annan diplomat… Och helt i enlighet med gällande kanon förlängdes inte ackrediteringen. Vi understryker: han slängdes inte ut ur landet, han förklarades inte persona non grata, inga diplomatiska relationer bröts, utan för att tala klarspråk: det ömsesidigt accepterade anställningskontraktet förlängdes helt enkelt inte, och det på grunder som fastslagits i internationell lagstiftning… I enlighet med välkända överenskommelser förlängdes inte Erikssons ackreditering.

Karbalevitj konstaterar att det inte alls finns någon internationell lagstiftning som reglerar hur länge man får vara ambassadör i ett land (och Stefan Eriksson var det alltså i fyra år, efter att först ha innehaft en lägre post i tre år). Han noterar också att Rysslands nuvarande ambassadör i Belarus har innehaft sitt uppdrag i sju år, och undrar stillsamt om det betyder att också denne snart kommer att bli utkastad…? Som kuriosa nämner Karbalevitj också att Anatolij Dobrynin en gång i tiden var Sovjetunionens USA-ambassadör under 24 år (1962-1986).

Nu är det ju knappast någon som tror att själva tidsfrågan var avgörande i Erikssons fall, och uppenbarligen inte heller propagandaskribenten själv, som plötsligt övergår till att anföra helt andra skäl i sin artikel.

Den ettrige Eriksson var – om sanningen ska fram – irriterande med sin ständiga närvaro… Han såg sig som en missionär. Ena stunden ägnade han sig åt politiskt moraliserande, nästa bjöd han in Minsks oppositionella till ambassaden för att där öppet instruera dem i konsten att organisera en ”färgrevolution”.

I ett konkluderande stycke fastslås så att Sverige och dess utrikesminister Carl Bildt nu erkänt att man haft fel och därför ändrat hållning i Belarusfrågan, det vill säga i praktiken kapitulerat.

Herr Bildt tvingades kyla ner sig, lugna sig och meddela världen att Sveriges regering nu omprövat sin attityd och är beredd att samarbeta.

I själva verket är den återupprättade ambassaden resultatet av en kompromiss, menar Karbalevitj. Lukasjenka ger klartecken för svensk diplomatisk representation, och Sverige avstår från att insistera på att Stefan Eriksson blir dess representant i Minsk.

I bakgrunden finns förmodligen också mer outtalade ”förhandlingsbud”. Sverige har till exempel märkbart sänkt rösten när det gäller offentlig kritik mot den belarusiska regimens människorättsbrott under det senaste halvåret. Lukasjenka försöker å sin sida smickra in sig hos EU genom att låtsas vara mer vänligt inställd än tidigare, bland annat i syfte att få EU:s sanktioner upphävda eller lindrade. Och att än en gång smocka till Sverige hade nog inte varit så fiffigt i det läget.

För övrigt kan man konstatera att den diplomatiska konflikten mellan Sverige och Belarus – och dess möjliga orsaker och konsekvenser –  har följts och diskuterats med stort intresse av många inom den belarusiska demokratirörelsen, och även gett upphov till en lång rad spekulationer av olika slag. Också Östgruppen har förekommit i dessa sammanhang.

När den svenska åklagarmyndigheten beslöt sig för att utreda Studio Totals nalleaktion blev jag till exempel intervjuad av belarusiska journalistförbundets informationsavdelning. Journalisten undrade bland annat om brottsutredningen var ett sätt för Sverige att mildra effekten av våra Belarusdagar som ägde rum just vid den tiden och kretsade kring människorättsproblemen i Belarus. Nu tror jag väl inte på något sådant samband, men det hela visar onekligen att Belarusdagarna uppfattades som betydelsefulla och relevanta!

Amnesty Press om Belarusdagarna

För andra året i följd arrangerade Östgruppen Belarusdagarna. Tre fullspäckade dagar med diskussioner kring mänskliga rättigheter och demokratiutveckling i Vitryssland (Belarus) stod på schemat. EU-minister Birgitta Ohlsson, den tidigare svenska ambassadören i Minsk Stefan Eriksson och före detta politiska fången Andrej Bandarenka var några av de inbjudna gästerna. Amnesty Press var på plats och bevakade diskussionerna kring landets politiska fångar.

Läs hela Jacob Bomgrens reportage om Belarusdagarna 2013 på Amnesty Press hemsida.

”Snut” eller MY COP OK?

Sauka och Hrysjka

Ett av succénumren vid Ljavon Volskis konsert i Stockholm i mars var låten Мусорок (slang för ”snut”), hämtad ur satirprojektet ”Sauka och Hrysjka”. Under ett par år kommenterade Volski dagsaktuella politiska skeenden i Belarus (Vitryssland) i dialogform, där en av rösterna hör till den regimlojale tjänstemannen Sauka och den andra till den oppositionellt lagde Hrysjka.

Bakgrunden till Мусорок – som Volski nu har gjort en videoillustration till, se nedan – är såväl komisk som allvarlig. Ungdomsaktivisten Ivan Ameltjanka genomförde en egen aktion mot polisen i samband med Tjernobylmarschen i april 2012. Han höll upp en skylt med ordet för ”snut” bredvid en civilklädd polis som filmade demonstranter i Minsk, vilket inte uppskattades av vederbörande.  Se filmklippet från aktionen under Volskis video.

Hur ska egentligen skylten läsas?

Ameltjanka dömdes sedan till två veckors fängelse för sitt tilltag. Domaren köpte nämligen inte hans roliga förklaring att skyltens budskap hade missförståtts och egentligen skulle läsas på engelska, det vill säga som MY COP OK…

Och här är alltså den händelse som låg till grund för sången:

Skilda förväntningar på återupprättad svensk ambassad

Nu har både Sveriges och Belarus (Vitrysslands) utrikesdepartement kommenterat gårdagens nyhet om att en charge d’affaires snart kommer att skickas till Minsk för att leda den svenska ambassadens verksamhet. En viss attitydskillnad kan noteras:

Så här står det på svenska UD-bloggen:

Sverige anser det angeläget att verka för en positiv utveckling i Vitryssland, genom ett brett engagemang som inbegriper dialog med alla delar av det vitryska samhället, liksom breda svenska biståndsinsatser som syftar till att främja en demokratisk utveckling i landet kännetecknad av respekt för mänskliga rättigheter, stärkt miljöskydd och förbättrade förutsättningar till marknadsekonomi samt ett närmande till Europeiska unionen.

Och så här säger en talesperson för belarusiska UD:

Belarus utgår från att den svenska diplomatens verksamhet (…) kommer att vara inriktad på att förverkliga vårt bilaterala handelssamarbetes betydande potential, utveckla humanitära och personliga kontakter samt främja ömsesidig samverkan på miljöområdet och rörande tekniskt stöd.

Det återstår att se vems förväntningar som kommer att uppfyllas…

Svensk ambassad – med rätt att agera?

Idag skriver utrikesminister Carl Bildt följande på sitt engelskspråkiga twitterkonto:

After some difficulties, we will soon send a chargé back to run our Embassy in Minsk in Belarus. Good for everyone.

DN översätter chargé med ambassadör, men sannolikt handlar det på detta stadium om en chargé d’affaires som tillfälligt kommer att leda ambassaden i väntan på att en ny ambassadör tillsätts.

Det är förstås bra att Sveriges ambassad kan återuppta sin närvaro i Belarus (Vitryssland). Jag hoppas dock att det inte på något sätt är villkorat från den belarusiska sidan, så att Sverige tvingas inskränka sitt engagemang för demokrati i landet. Det krävs en stark europeisk röst för de mänskliga rättigheterna i Belarus. Sverige var ett av de länder som tydligast stod för denna röst efter presidentvalet 2010 och fram till förra sommarens diplomatiska konflikt, då vår ambassadör Stefan Eriksson slängdes ut. Sedan dess har det varit desto tystare, och inget annat EU-land har hittills axlat den fallna manteln.

Läs också: SvD Brännpunkt – Martin Uggla: Lukasjenko fick tyst på Bildt

SvD

Polariserat samhälle

Michal Potocki

Belarus in Focus är en tävling för journalister som skriver om Belarus (Vitryssland). Syftet är att belöna journalister som presenterar Belarus ur ett nytt och originellt perspektiv – bortom etiketten ”Europas sista diktatur”. Östgruppen är svensk samarbetspartner till huvudarrangören Solidarity with Belarus Information Office kring arrangemanget.

Nyligen utsågs vinnarna i 2012 års upplaga av tävlingen. Första pris tilldelades den polske journalisten Michal Potocki för dennes artikel ”Split Personality Intersection”. I artikeln beskriver och analyserar Potocki bland annat polariseringen mellan regimanhängare, regimkritiker och den tysta gruppen däremellan. Samtidigt lyckas han pedagogiskt förklara många relevanta orsakssamband och guidar därmed läsaren till en ökad förståelse för situationen i dagens Belarus. Läs artikeln här:

Michal Potocki: ”Split Personality Intersection”

Starka känslor om Belarus, EBU och Eurovision Song Contest

Mitt förslag att utesluta den belarusiska (vitryska) statstelevisionen ur Europeiska radio- och TV-unionen – EBU – har väckt stort intresse och starka känslor inne i Belarus (och även på en del håll utanför landet). Efter att Sveriges Radios ryska redaktion gjort ett inslag i ämnet spreds informationen som en löpeld och gav upphov till en lång rad artiklar och nyhetsreportage av olika slag.

Oberoende belarusiska massmedier har rapporterat utifrån Sveriges Radios reportage och mina debattartiklar på SVT Debatt. Den belarusiska TV-kanalen Belsat – verksam i exil i Polen – intervjuade mig och sände ett inslag i sin reguljära nyhetssändning.

 

Att döma av kommentarsfälten finns det i oberoende och regimkritiska kretsar överlag ett starkt stöd för mitt förslag, även om vissa tycker att man ska ”hålla politiken utanför Eurovision Song Contest”. Nu är det ju inte schlagerfestivalen i sig som är måltavlan för mitt initiativ (och jag har inte krävt att Alena Lanskaja ska stoppas från årets tävling i Malmö), utan det statliga TV-bolagets medlemskap i EBU. Att schlagerfestivalen är ett arrangemang som genomförs inom ramen för EBU:s verksamhet innebär då att Belarus i framtiden skulle hållas utanför tävlingen per automatik så länge man inte driver sitt TV-bolag i enlighet med EBU:s regelverk. Svårare än så är det faktiskt inte.

Den obskyra nätportalen NewsBalt refererar också Sveriges Radios material och lägger sedan till en kritisk, osignerad kommentar, där man kopplar ihop mitt förslag med Studio Totals nalleaktion från i somras och ser alltihop som ett resultat av Västs allmänna intolerans mot Belarus. Personligen får jag också en känga (eller kanske ett erkännande?):

[…]Uggla tar varje chans att lägga sig i det som händer i Belarus. En gång sade han rakt ut att ”EU skulle kunna göra mycket för att hjälpa det belarusiska folket på dess väg till demokrati”. Inte konstigt att denne så aktive ”människorättsförsvarare” blivit nekad visum till Belarus efter sådana uttalanden.

Ämnet har även uppmärksammats på ett antal schlagersajter, i Östeuropa såklart men också på exempelvis Irland. Och en ambitiös Tysklandsbaserad blogg med namnet The Eurovision Times har skapat en enkätundersökning där besökaren kan uttrycka sin åsikt om huruvida EBU bör förvänta sig att medlemmarna respekterar dess antagna värderingar. Just nu leder Nejsidan…

Grundfrågan är som sagt ganska enkel: EBU har antagit en värdegrund som säger att dess medlemmar främjar pluralism och yttrandefrihet samt står oberoende av politiska intressen. Detta framställer EBU i positiv dager och ger goodwill i alla möjliga sammanhang, och kanske också ekonomiska fördelar. En av medlemmarna bryter uppenbart mot värdegrunden. Vad göra? Jo, antingen får väl EBU konstatera att den där värdegrunden bara är nonsens och inget att bry sig om, eller också får man vackert kräva att den trilskande medlemmen följer reglerna, alternativt slutar vara medlem.

Min uppmaning att utesluta belarusisk stats-TV ur EBU…

…uppmärksammas idag av den ryska redaktionen på Sveriges Radio international (på ryska). Inklusive intervju med mig.

Kommer Telia också att granska sina belarusiska affärer?

Igår gick Telias årsstämma av stapeln i Stockholm. Tillställningen kom att präglas av det senaste årets skandaler kring bolagets verksamhet i Östeuropa och Centralasien. Nätverket Info Belarus var påpassligt på plats och genomförde en aktion med syftet att uppmärksamma stämmans deltagare på problemen kring Telias affärer i Belarus (Vitryssland).

Bild från Info Belarus aktion utanför årsstämman

Telias nya styrelseordförande Marie Ehrling gav under stämman besked om att bolaget inte har för avsikt att  dra sig ur de så kallade högriskmarknaderna, men att hon nu ska ”göra rent bord kring affärerna i de forna sovjetstaterna”:

Vi ska genomföra en grundlig granskning av samtliga parter i affärerna med Eurasien och utvärdera land för land och transaktion för transaktion.

Innebär det att man också tänker titta närmare på hur inträdet på den belarusiska marknaden gick till, när Telias intressebolag Turkcell betalade fyra gånger marknadspriset för ägandet i det då helstatliga belarusiska telekombolaget Best? Och innebär det att man har beredskap att säga upp de avtal som ger den belarusiska säkerhetstjänsten frikort att avlyssna och spåra bolagets kunder på politiska grunder? Eller kommer Telia även fortsättningsvis att gömma sig bakom det faktum att man inte har egen majoritet i Turkcell, och därför inte ser sig nödgade att ta något som helst etiskt ansvar för affärsverksamheten?

Tidigare på Belarusbloggen: Telia Sonera vilse i pannkakan

Belarusiskt medlemskap strider mot EBU:s värdegrund

Jag initierade häromveckan en diskussion på SVT Debatt angående den belarusiska (vitryska) statstelevisionens medlemskap i EBU (Europeiska radio- och TV-unionen). Bakgrunden är att EBU förra sommaren antog en värdegrund som stipulerar att alla dess medlemmar ska främja yttrandefrihet och pluralism och vara helt oberoende av politiska intressen.

SVT:s chef Eva Hamilton var en av dem som drev på för att få till stånd en gemensam värdegrund för EBU:s medlemmar. ”Nästa steg är att peta ut dem som inte hör hemma där”, konstaterade hon i en intervju i samband med detta.

Min slutsats blev att SVT nu bör verka för att EBU tar detta ”nästa steg”, och bland annat sparkar ut Belarus statliga television ur unionen, eftersom detta bolag står för raka motsatsen till EBU:s värdegrund.

Hela mitt debattinlägg kan läsas här: Gäller ditt schlagerengagemang även Vitrysslands förtryckta, Hamilton?

Eva Hamilton svarade redan samma dag på min artikel och menade att en uteslutning av belarusisk stats-TV skulle isolera de demokratiska krafterna i landet. Dessutom anförde hon Ungern som exempel på länder där tv-bolagens journalister ser EBU:s värdegrund som ett effektivt skydd mot påtryckningar från makthavarnas sida.

Hamiltons inlägg finns här: Uteslutning från schlagern skulle isolera Vitryssland ytterligare

I min slutreplik – publicerad i påskhelgen – konstaterar jag att Hamiltons resonemang är bakvänt. Det är ju just det statliga belarusiska TV-bolaget som används till att isolera landets demokratiska krafter. Det sker genom att oberoende röster konsekvent nekas tillträde till TV-mediet, såväl inom samhällsdebatten som på underhållningens område. Och några demokratiskt sinnade journalister har överhuvudtaget ingen möjlighet att verka inom tv-bolaget, som ju är en del av regimen. Dess medarbetare arbetar istället aktivt för att motverka pluralism och yttrandefrihet.

Min slutreplik finns att läsa i sin helhet här: Medlemskap i EBU ett alibi för Vitrysslands antidemokrater

I sin artikel nämner Hamilton för övrigt också att värdegrunden i praktiken bara ska användas mot nya medlemsaspiranter. Hur den logiken går ihop blir för mig en gåta. Ska man alltså kunna avslå nya medlemsansökningar med hänvisning till demokratiska principer som inte gäller de befintliga medlemmarna…?

Läs också:

SVT: ”Uteslut Vitryssland ur Eurovision”

Belarusbloggen – Uteslut Belarus ur EBU

Vissa gillar nallarna, andra inte…

Tomas Jordan på TT har intervjuat två av gästerna vid årets Belarusdagar, Andrej Bandarenka och Tatsiana Revjaka. Bland de frågor som togs upp var den om EU:s Belaruspolitik och – naturligtvis – Studio Totals nalleaktion i juli 2012.

Bandarenka hör till dem inom den belarusiska demokratirörelsen som är kritiska till nalleaktionen, eftersom de  tror på ett starkt orsakssamband mellan nallarna och utvisningen av Sveriges ambassadör Stefan Eriksson (jag är som bekant av annan uppfattning).

I mitt tycke görs emellertid Bandarenka i TT-artikeln i alltför hög grad till talesperson för hela demokratirörelsen, vilket leder till en något skev bild av hur diskussionerna gått i Belarus. Om Tomas Jordan också hade intervjuat en annan av Belarusdagarnas gäster, den unge demokratiaktivisten Franak Vjatjorka, så hade han mött en helt annan attityd.

Vjatjorka medverkade i en diskussion på Radio Svaboda för ett tag sedan – uppmärksammad här på Belarusbloggen – och var mycket positiv till nalleaktionen. Och medan Bandarenka säger att ” eftersom de statliga medierna förteg den, fick de flesta inne i Vitryssland inte ens veta att den hände”, konstaterar Vjatjorka tvärtom att det som var utmärkande för nallarna var just att så många som 20-30 % av befolkningen (det vill säga 2-3 miljoner människor) fick kännedom om dem. En siffra som demokratirörelsen inte är bortskämd med i andra sammanhang. Informationen spreds förvisso inte via statliga medier, utan istället via sociala dito, och det med en sådan hastighet och omfattning att Lukasjenka till slut inte längre kunde förtiga historien.

Som sagt, den belarusiska demokratirörelsen är kluven i fråga om nallarna. Att det finns ett starkt stöd för aktionen visar dock utan tvekan den utmärkelse som Studio Total fick av paraplyorganisationen Asambleja, som samlar över 300 av de prodemokratiska organisationerna i Belarus civilsamhälle.

Vad gäller EU:s Belaruspolitik ger Tatsiana Revjaka uttryck för en tydlig frustration. ”EU verkar ha tröttnat på sina egna krav”, konstaterar hon i intervjun. Och det är lätt att hålla med. Den principfasta och tydliga hållning som ett enigt EU stod för under det första året efter presidentvalet 2010 håller på att övergå i ett osäkert vacklande, vilket passar Lukasjenka som hand i handske. Vi som har följt utvecklingen ett tag ser med oro hur mönstret upprepas från perioden efter presidentvalet 2006, då EU efter en tids sund beslutsamhet tog det ödesdigra beslutet att försöka förvandla Lukasjenka till demokrat. Det gick inte så bra då, och det kommer garanterat inte att funka den här gången heller.

För övrigt trist att SvD och GP på sina hemsidor väljer att bara publicera en kort och noggrant utvald snutt av TT-artikeln.  Men de hade kanske ont om utrymme på sina servrar?

Sponsra inte Lukasjenkas propagandajippo!

I ett öppet brev uppmanar vi i Östgruppen huvudsponsorerna för ishockey-VM att verka för en flytt av världsmästerskapet 2014 från Belarus (Vitryssland), eftersom de annars riskerar att främja den vitryska regimens förtryck.

Läs vårt pressmeddelande här. Brevet återfinns i sin helhet nedan.

Det öppna brevet har fått en del uppmärksamhet i Belarus. Själv blev jag intervjuad av Chartyja 97 häromdagen.

 

Open Letter to Skoda, Raiffeisen Bank, Infront Sports & Media and Tissot, the Sponsors of the 2014 Ice Hockey World Championship in Belarus:

The International Ice Hockey Federation voted for Belarus to host the 2014 World Championship. This event could be no doubt a great opportunity for the Belarusian people to experience World Class Ice Hockey very closely. However, one has to keep in mind, which kind of country the Republic of Belarus really is. For decades it is led by Aleksander Lukashenko, a dictator, who openly ignores universal fundamental principles of democracy, persecutes any freethinking, prosecutes political opponents and throws them into prison.

According to reports of international human rights organizations there are at least 11 political prisoners imprisoned in Belarus, while representatives of independent mass media and human rights defenders are victimized. In addition, Belarus is the only country in Europe which still executes the death penalty.

History teaches us that great sport events in countries with a dictatorial government are a great opportunity for propaganda of the ruling regimes. In the past great events such as Olympic Games or World Championships of various sports have been widely used to shed a good light on the respective authoritarian government. We are therefore convinced that the hosting of the 2014 Ice Hockey World Championship in Belarus will become a tool of propaganda of Europe’s last dictator. Every day of a Championship in Belarus will be a day of creating a more positive image of a ruler, who exceedingly neglects human rights, democracy and related values, which are fundamental for the World community.

We sincerely doubt that it has been your goal as a sponsor to become a part of such a “propaganda show” of Europe ́s last dictatorship. Luckily, there is still some time to urge the IIHF to remove the World Championship to another country. The next meeting of the IIHF General Congress in Stockholm in May 2013 will be a good opportunity to revise the decision on the host of the 2014 World Championship.

The World Championship deserves to be a festival of happiness and solidarity. How can that happen in a country, where citizens do not enjoy fundamental rights and freedoms? A world which values democracy and human rights simply cannot afford that its leading companies sponsor such an important sports event in Europe’s last dictatorship. We therefore appeal to you to make good use of your influence as a sponsor of the 2014 Ice Hockey World Championship and to urge the IIHF to abandon their decision to let Belarus host the World Championship and to remove it to another country.

Marek Migalski, Member of the European Parliament (Poland)
Association for Modernization (Czech Republic)
Belarusian Tribunal (Netherlands)
Civic Belarus (Czech Republic)
CIVICUS: World Alliance for Citizen Participation (South Africa)
Free Belarus Now (United Kingdom)
House of United Belarus – Civil and Political Representation of Belarus (Lithuania)
Libereco – Partnership for Human Rights Ostgruppen (Germany)
Office of Belarusian Political Emigration (Belgium)
Östgruppen – Swedish Initiative for Democracy and Human Rights (Sweden)
Young Belarus in the European Union (Belgium)