Posts Tagged 'Vitryssland'

Lilla scenen på Bokmässan – kommunikation om global utveckling när den är som bäst!

bokmässan presentation

Presentation av ”Bruksanvisning för diktatorer” på Bokmässan i Göteborg

I torsdags presenterades så min nyskrivna bok ”Bruksanvisning för diktatorer” på Bokmässan i Göteborg. Själva presentationen hölls i form av ett samtal mellan mig och Kristina Henschen (kanslichef på LO-TCO Biståndsnämnd, med lång Belaruserfarenhet i bagaget) på Internationella torgets lilla scen.

Att det ägde rum just där var särskilt roligt. Lilla scenen på Internationella torget är nämligen en av de främsta mötesplatserna för olika aktörer med intresse för global utveckling. Färgstarka personligheter från när och fjärran, spännande berättelser, intressanta samtal och diskussioner om skeenden runt om i världen avlöser varandra på scenen. Att jag själv fick vara en del av detta evenemang i år var därför naturligtvis mycket hedrande.

Maria Söderberg

Maria Söderberg

Sedan några år tillbaka är det fotografen och skribenten m.m. m.m. Maria Söderberg som har i uppdrag att arrangera scenprogrammet. Och hon gör det med den äran!

Tack vare hennes enastående förmåga att skapa en välfungerande helhet av till synes helt åtskilda perspektiv och utgångspunkter – såväl geografiskt som tematiskt – har Lilla scenen utvecklats till en sprudlande och energifylld arena där man bombarderas av inspirerande intryck och tankar. För oss som själva är aktörer inom utvecklingssamarbetet innebär det dessutom en ovärderlig möjlighet att både förmedla och tillägna sig andras erfarenheter. Det här är kort sagt kommunikation om global utveckling när den är som bäst.

Maria Söderberg har själv ett starkt engagemang för Belarus (Vitryssland), vilket bland annat tagit sig uttryck i de under många år återkommande så kallade litteraturresor som hon genomfört, där svenska och belarusiska författare mötts och utbytt erfarenheter. Hon har fått flera välförtjänta utmärkelser för denna kulturöverbryggande projektverksamhet, som är oerhört uppskattad av belarusiska kulturarbetare.

Men till skillnad från oss nördar som koncentrerar oss på ett begränsat område klarar Maria Söderberg alltså också av att greppa vitt och brett om de större sammanhangen. Och denna kompetens kommer onekligen till sin rätt i samband med arrangemangen på Bokmässans Internationella torg. Det är bara att gratulera de ansvariga till att ha lyckats knyta en sådan resurs till sig.

EU-chef uppmanade belarusier att stödja Lukasjenka

Majra Mora ONT

EU-chefen Majra Mora hyllar Lukasjenka i tv-talkshow

En olycka kommer sällan ensam, sägs det. Och det verkar tyvärr ligga något i det, åtminstone när det gäller internationella toppdiplomaters förhållande till Aljaksandr Lukasjenka. För en dryg vecka sedan uttalade sig FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon positivt om den belarusiska (vitryska) förtryckarregimen. Ett par dagar senare var det dags för EU:s representant i Belarus att trampa ordentligt i klaveret.

Majra Mora leder EU:s delegation i Minsk och deltog förra måndagen i en talkshow i den statliga tv-kanalen ONT. Programledare för showen är för övrigt Vadzim Hihin, som har en central roll i Lukasjenkas propagandaapparat och just därför också finns med på EU:s sanktionslista över statstjänstemän med ansvar för brott mot de mänskliga rättigheterna i Belarus.

Det är märkligt nog att Mora ställde upp i talkshowen, men ännu mer anmärkningsvärt är det hon sade när hon i slutet av programmet fick i uppdrag att kortfattat framföra sitt viktigaste budskap. I ett emotionellt tonläge riktade hon sig till det belarusiska folket och sade:

Belarusier, ni är fredliga människor. Stöd er president så att det inte blir mer krig i ert grannland.

 

Moras uttalande kommenterades spontant av Hihin: ”Det där var värdefulla ord!”. Och visst var de guld värda för regimen. Att få höra EU offentligt uppmana belarusierna att stödja Lukasjenka hade man nog inte vågat drömma om.

Inom demokratirörelsen blev man av förklarliga skäl inte lika glad, och från flera håll krävdes att EU officiellt skulle ta avstånd från Moras uttalande, något som dock inte skett.

Själv har Mora i en intervju försvarat sig med att hon pratade just om den ukrainska kontexten och att EU:s politik gentemot Belarus i övrigt är oförändrad. Det är dock ett klent försvar. Majra Mora borde veta att hennes citat kommer att utnyttjas med full kraft i regimens inhemska propaganda, inte minst inför nästa års presidentval. Hon borde också veta tillräckligt mycket om Lukasjenkas grova brott mot de mänskliga rättigheterna för att överhuvudtaget säga något positivt om honom.

Bruksanvisning för diktatorer – nu finns den på riktigt!

Martin med Bruksanvisning för diktatorer

Dags för presentation på Bokmässan i Göteborg

Nu har min bok Bruksanvisning för diktatorer kommit från tryckeriet, och det känns förstås skönt att hålla ett riktigt exemplar av boken i sin hand.

Senare idag presenteras boken under den pågående bokmässan i Göteborg. Idag uppmärksammades den av Hallands Nyheter och häromdagen fick den viss publicitet i oberoende belarusiska massmedier via ett reportage på Radio Svaboda.

HN

Hallands Nyheter, 25 september 2014

Radio Svaboda

Radio Svaboda, 23 september 2014

Skamligt uttalande av Ban Ki-moon

ban ki moon mjasnikovitj

Belarus premiärminister Michail Mjasnikovitj och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon. UN Photo/Rick Bajornas

FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon tog häromdagen emot Belarus (Vitrysslands) premiärminister Michail Mjasnikovitj i FN-högkvarteret i New York. Enligt FN:s presstjänst välkomnade Ban Ki-moon därvid den roll som den belarusiska regimen spelat för att främja förhandlingar i den pågående Ukraina-konflikten. Och det må väl vara hänt.

Men att han dessutom uttryckte sig positivt om Lukasjenka-regimens behandling av det civila samhället i landet är rent ut sagt skamligt:

The Secretary-General said he was encouraged to learn of initial discussions between the Government of Belarus and civil society on various social issues, and expressed hope that broader participation and open inclusive dialogue with all social and political actors would continue to grow.

I själva verket är ju det totala kväsandet av landets oberoende civilsamhälle ett centralt moment i Lukasjenkas förtryck, och det finns inga tecken som tyder på någon uppmjukning på detta område. Vad det är för några diskussioner som Ban Ki-moon syftar på är därför en gåta.

I min bok Bruksanvisning för diktatorer ägnas ett kapitel åt just regimens angrepp mot de medborgare som försöker organisera sig i det civila samhället. Jag berättar där bland annat om rättsprocessen mot människorättsförsvararen Ales Bjaljatski – som frigavs i somras efter nästan tre år i fängelse – vars fall också i stor utsträckning var ett resultat av den inskränkta föreningsfriheten.

Vågar Sverige anmäla Belarus till FN:s människorättskommitté?

fn

Sverige skulle kunna anmäla Belarus till FN:s människorättskommitté. Men vågar man det?

Eftersom Belarus (Vitryssland) inte är medlem i Europarådet, kan dess medborgare inte vända sig till Europadomstolen när de anser sig ha fått sina mänskliga rättigheter kränkta. Istället är de hänvisade till FN-systemet. Belarus har nämligen åtagit sig att följa FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter.

På senare år har en lång rad anmälningar gjorts till FN:s människorättskommitté, som bland annat har i uppdrag att granska huruvida medlemsstaterna respekterar de mänskliga rättigheterna.

I nästan samtliga fall har människorättskommittén gett anmälaren rätt, och uppmanat den belarusiska regimen att vidta åtgärder för att gottgöra offret för den aktuella kränkningen, samt se till så att det inträffade inte upprepas.

Problemet är bara att Lukasjenka helt enkelt ignorerar FN:s beslut. Officiellt hävdar regimen att besluten från människorättskommitté bara är av rekommenderande karaktär, och därför inte måste åtlydas. FN-företrädare har tydligt förklarat att detta inte stämmer, men det har inte hjälpt. Och eftersom det inte finns någon mekanism för att konkret tvinga Belarus att verkställa besluten så blir de i praktiken hängande i luften.

Ändå är det förstås inte helt bortkastat att vinna ett ärende i FN:s människorättskommitté. Besluten innebär åtminstone en moralisk upprättelse för de drabbade även om de inte får några praktiska konsekvenser. Och de bidrar till dokumentationen av de belarusiska människorättsbrotten, vilket är nog så viktigt.

Men det finns faktiskt ett sätt att driva ärendena ett varv till: En stat som skrivit under och ratificerat konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter har möjlighet att anmäla en annan stat för brott mot densamma. Sverige skulle till exempel kunna anmäla Belarus för dess vägran att respektera människorättskommitténs beslut. Och eftersom den belarusiska regimens trots mot FN är så uppenbart så råder det ingen tvekan om hur en sådan process skulle sluta. Det skulle sannolikt inte få Belarus att verkställa besluten i alla fall, men hur som helst lyfta ärendena till en högre nivå, och därmed ge besluten ännu större internationell tyngd.

Frågan är förstås om Sveriges regering törs ta denna strid mot den belarusiska diktaturen. Efter diplomatbråket 2012 har det svenska officiella agerandet gentemot Lukasjenka präglats av försiktighet, i uppenbart syfte att förbättra relationen länderna emellan. Men det finns i själva verket ingen anledning att värna relationen med regimen i en diktatur. Om Lukasjenka tycker illa om Sverige bör det snarare ses som ett sundhetstecken.

Zlatan är Zlatan – Belarus är Belarus

Bruksanvisning för diktatorer - En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Bruksanvisning för diktatorer – En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

I min nyskrivna bok Bruksanvisning för diktatorer använder jag konsekvent Belarus istället för Vitryssland. I ett kort efterord till boken – som här återges i sin helhet – förklarar jag varför:

Belarus är Belarus

Sakta men säkert har benämningen Belarus etablerat sig i det svenska språket, även om den överväldigande majoriteten svensktalande fortfarande säger Vitryssland. Utrikesdepartementet konstaterar i sin senaste version av Utrikes namnbok att Belarus används ”i icke-officiella sammanhang”. Svenska Akademien har noterat att Belarus är på frammarsch. Titt som tätt dyker det upp i svenska massmedier.

I efterordet till den belarusiske författaren Vasil Bykaus kortroman Veteranen redogör översättaren Nils Håkanson för bakgrunden till namnfrågan och motiverar ställningstagandet för just Belarus. Han skriver bland annat:

”Det är inte i vitheten som problemet sitter. Vit är en fullgod översättning av det mångtydiga förledet bel, som ingen riktigt vet vad det betyder i detta sammanhang – vit, klar, fri eller västlig.

Problemet sitter i ordets efterled och sammanblandningen av två historiska och kulturella storheter – Ryssland och Rus. Det förra begreppet avser den statsbildning som växte fram kring Moskva och S:t Petersburg och vars historia idag är vårt samtida Rysslands historia. Det senare avser en äldre och mer kortvarig statsbildning – Kievriket, eller Kievskaja Rus – ett östslaviskt rike med centrum i Kiev, vilket existerade ca 800-1200 e. Kr. och som var en betydande europeisk makt under 900- och 1000-talen. [...] Av Kievriket fick det senare Ryssland åtskilligt i arv: den bysantinska kristendomen, den kyrilliska skriften, kupolerna, ikonerna, legenderna, de historiska anekdoterna, ett och annat stränginstrument etc. – i själva verket så mycket att historien om Ryssland med nödvändighet även inbegriper historien om Rus, vilket också speglas i den förvirrande etymologiska likheten mellan de båda orden.

Men samtidigt som den ryska historien inbegriper historien om Rus, finns det också människor som inte är ryssar, men som också förbinder sin historia med detta Rus och ger den en annan fortsättning. Så t.ex. en hel del ukrainare och belarusier, som inleder sin historieskrivning i Rus och därefter fortsätter den, inte så mycket österut, till Moskva, som västerut, till Centraleuropa. I denna historieskrivning utgör Rus inte främst en vagga för det senare ryska imperiet, även om det också gör det. Här är berättelsen om Rus istället en gyllene medeltid i det egna folkets historia, vilken därefter knyts samman – inte omedelbart med berättelsen om det moskovitiska rikets och det ryska imperiets framväxt – utan dessförinnan med berättelsen om den Polsk-litauiska staten, dvs. med polackerna, litauerna, slovakerna, judarna, tyskarna, romerna och allt vad de hette som befolkade det historiska Centraleuropa. I detta sammanhang framträder Ryssland som en granne i öster, ibland ockupant, men ofta kompis och kavaljer. Dock är Ryssland för dessa ukrainare och belarusier något annat än det egna. Egenarten i detta område är just att det varken är helt ryskt eller helt centraleuropeiskt, utan ett mellanting.”

”Vitryssland” är alltså en mindre lyckad och i vissa sammanhang vilseledande benämning. Ibland leder den till förväxling, av slarv eller okunskap. Man får väl förmoda att en internationellt erfaren politiker som Fredrik Reinfeldt egentligen kan sin geografi, även om han vid något tillfälle sagt Ryssland istället för Vitryssland i en riksdagsdebatt. Men annars är det inte ovanligt med hopblandningar i de mest skilda sammanhang, såväl på myndighetsnivå som i mer privata sfärer.

Viktigare är ändå effekten på ett mer undermedvetet plan. Även om man intellektuellt mycket väl förstår att det handlar om två olika länder och kulturer så bidrar benämningen Vitryssland lätt till att information om landet tolkas med utgångspunkt i dess relation till Ryssland och det ryska. Detta kan ibland vara konstruktivt och kunskapsfrämjande. Men vid andra tillfällen kan det leda tankarna åt helt fel håll, eller åtminstone till en ensidig och därmed begränsad förståelse.

Att Ryssland och Vitryssland blandas samman här i Sverige bildar dessutom en oskön parallell till den politiska utvecklingen, och det på två sätt. Dels för att Lukasjenkas kulturpolitik till stor del bygger på en outtalad russifiering av kulturen och ett motarbetande av specifikt belarusiska kulturyttringar. Dels för att detta, i sin tur, avspeglar en i grunden storrysk föreställning om att det inte finns någon specifik belarusisk identitet och att belarusiskan bara skulle vara en rysk dialekt. Denna föreställning vädrades omkring krigsutbrottet i Ukraina 2014 också apropå den ukrainska särarten.

Sammanblandningen av det ryska och det belarusiska här i Sverige går på så vis hand i hand med en medveten eller omedveten strävan hos makthavare och allmänhet i både Belarus och Ryssland att osynliggöra det särpräglat belarusiska. I längden kommer detta – precis som i Ukraina – förmodligen att utgöra det största hotet mot landets självständighet och kulturella särprägel som gränsland mellan Centraleuropa och Östeuropa.

Här har namnformen Belarus en uppenbar – och i mitt tycke avgörande – fördel. För Belarus uppfattas inte som en del av Ryssland och inte heller som ett slags Ryssland. Belarus är något annat. Något eget. Något som förtjänar att uppmärksammas, diskuteras, analyseras och förstås i sin egen rätt, utan att först behöva passera genom en rysk prisma.

Belarus är Belarus.

Bruksanvisning för diktatorer – dags för boksläpp!

Bruksanvisning för diktatorer - En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Bruksanvisning för diktatorer – En berättelse om Belarus och Europas första moderna diktator

Nu närmar det sig boksläpp: Den 24 september kommer min Bruksanvisning för diktatorer ut på Ruin förlag!

Vad är det då för bok jag har skrivit?

Titeln är kanske egentligen en aning missvisande, för boken är lyckligtvis inte någon regelrätt bruksanvisning avsedd för eventuella diktatorsaspiranter. Den ger snarare en beskrivning av hur det belarusiska förtrycket under Aljaksandr Lukasjenka har byggts upp, fungerar och används.

Vad vi ser i Belarus är ett systematiskt förtryck som följer ett tydligt mönster. Det har formats med utgångspunkt i den situation som en gång möjliggjorde Aljaksandr Lukasjenkas makttillträde och utvecklats i takt med politiska skeenden såväl inom som utanför Belarus.

Min bok tar avstamp i den belarusiske statsvetaren Vital Silitskis analys av detta mönster. Silitski – tragiskt bortgången i cancer 2011, blott 39 år gammal – myntade begreppet ”förebyggande auktoritärt styre” i sin beskrivning av Lukasjenkas förtryck. Ett typiskt drag, menade Silitski, är att regimen bekämpar alla slags demokratiyttringar på ett mycket tidigt stadium, långt innan dessa vuxit sig så starka att de kan utgöra ett reellt hot:

Det förebyggande auktoritära styret angriper politiska partier och aktörer medan dessa fortfarande är svaga. Det avlägsnar oppositionsledare från den politiska scenen även om dessa inte har förutsättningar att utmana regimen vid nästa val. Det attackerar oberoende press även om denna bara når ut till en liten del av befolkningen. Det krossar organisationer inom det civila samhället även när dessa är koncentrerade till en avgränsad urban subkultur. Sist men inte minst bryter det mot vallagarna även om den sittande makthavaren sannolikt skulle vinna i ett val där själva valförrättandet gick rätt till.

Silitski urskilde tre olika nivåer eller dimensioner av förtryck i Belarus. För det första finns det en taktisk nivå där repressiva åtgärder används för att störa och attackera den politiska oppositionen och det oberoende civilsamhället. För det andra finns det en institutionell nivå, där fokus snarare ligger på att reglera de politiska spelreglerna på ett för regimen fördelaktigt sätt, bland annat via lagstiftning. För det tredje talade Silitski om en kulturell nivå, där regimen på olika sätt manipulerar människors medvetande och världsbild, genom att sprida myter och befästa stereotyper.

Vad jag vill förmedla med min bok är bland annat att det finns en systematik i Lukasjenkas repression och att hans förtryck faktiskt fungerar väldigt bra, beklagligt nog. I omvärlden skakar vi ibland på huvudet eller skrattar till och med åt de absurditeter som förekommer i Belarus: Pulkaåkare som grips för att de saknar tillstånd, demonstranter som döms trots att de bevisar sin oskuld i domstolen, aktivister som fängslas innan de ens planerat eller genomfört någon aktion. Man kan lätt få en bild av Lukasjenka som en verklighetsfrånvänd diktator av gammalt utdöende slag, och den vid det här laget ganska nötta stämpeln Europas sista diktator – som jag personligen aldrig varit så förtjust i – förstärker den bilden.

Men bakom den stundom skrattretande ytan återfinns det sorgliga faktum att Lukasjenka hållit sig kvar i över tjugo år vid makten. Och att andra auktoritärt sinnade makthavare som sagt tagit efter flera av hans metoder. Sett ur det perspektivet bör han kanske snarare betraktas som Europas första diktator i modern mening.

På vilket sätt är min bok aktuell just nu? Jo, dels för att Lukasjenkas metoder börjat gå på export, något som det är värt att hålla ögonen på. Dels – och det är minst lika viktigt – befinner vi oss i en situation där beslutsfattare i Sverige och EU återigen tycks vara beredda att släppa in Lukasjenka i värmen.

Ukraina-konflikten har fått Lukasjenka att inse det vanskliga i att helt förlita sig på stöd från Ryssland. Det ryska stödet är nämligen strategiskt motiverat snarare än baserat på varma känslor. Den personliga relationen mellan Lukasjenka och Putin har aldrig varit hjärtlig utan präglas av distans och ömsesidig misstro. Det geopolitiska läget i regionen kan uppenbarligen förändras mycket snabbt och ett partnerskap med Ryssland utgör inte någon långsiktig garanti för hans eget maktinnehav.

Därför har han nu precis som flera gånger tidigare börjat flirta med EU och sagt sig vara intresserad av en förbättrad relation. Frisläppandet av den politiske fången Ales Bjaljatski i somras var sannolikt en gest i den riktningen, hans självinitierade värdskap för förhandlingar mellan Ryssland och Ukraina en annan. Det finns flera exempel. Och EU är alltså på väg att låta sig luras igen.

För i grunden har ingenting förändrats. Det finns fortfarande politiska fångar i Belarus och den repressiva lagstiftningen är orubbad. Det förebyggande auktoritära styret är starkare än någonsin.

En demokratisk utveckling i Belarus förutsätter systematiska förändringar som säkerställer att de mänskliga rättigheterna respekteras. Annars kan repressionen slå till med full kraft igen närhelst det passar regimen, precis som vid presidentvalet 2010. Om inte EU inser det är risken stor att det scenariot upprepas.

Detta budskap har luttrade belarusiska människorättsförsvarare framfört till EU i många år. Förhoppningsvis kan min bok bidra till att deras röst åtminstone blir hörd av beslutsfattare här i Sverige.

Bruksanvisning för diktatorer kan beställas direkt av Östgruppen.

Så här ser bokens innehållsförteckning ut:

innehåll bild

Innehållsförteckning, Bruksanvisning för diktatorer av Martin Uggla


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: