Vitryssland eller Belarus?

Vad ska man egentligen kalla landet? Officiellt heter det i Sverige ”Vitryssland”, men många av oss som jobbar aktivt med Vitrysslandsfrågor anstränger sig för att istället säga ”Belarus” så ofta som möjligt. Och om man gjorde en enkät riktad till denna kategori och frågade vilket namn som är lämpligast så är jag ganska säker på att Belarus skulle vinna en överlägsen seger.

I många andra länder har man ändrat sin officiella benämning. På engelska och tyska heter det nu ”Belarus” (istället för ”Byelorussia” och ”Weissrussland”). Men i Sverige är det alltså fortfarande ”Vitryssland” som gäller.

Spelar det då någon roll? Och i så fall, borde man inte helt enkelt kunna fastställa vilket namn som är mest korrekt med hjälp av vetenskapligt baserade argument?

Det som gör det hela lite komplicerat är att statsbildningar och dessas benämningar har förändrats genom historien. Det finns därmed också flera tänkbara förslag på vad Vitryssland borde heta istället för just ”Vitryssland”. Man kan till och med på goda grunder hävda att det egentligen borde heta ungefär ”Litauen” (argumenten för detta tänker jag dock inte fördjupa mig i här).

Förra året gav förlaget Ruin ut den belarusiske författaren Vasil Bykaus kortroman Veteranen på svenska. I översättningen används konsekvent ”Belarus” istället för ”Vitryssland”, och i ett efterord reder översättaren Nils Håkanson ut begreppen. Han skriver bland annat:

”Problemet sitter i ordets efterled och sammanblandningen av två historiska och kulturella storheter – Ryssland och Rus. Det förra begreppet avser den statsbildning som växte fram kring Moskva och S:t Petersburg och vars historia idag är vårt samtida Rysslands historia. Det senare avser en äldre och mer kortvarig statsbildning – Kievriket, eller Kievskaja Rus – ett östslaviskt rike med centrum i Kiev, vilket existerade ca 800-1200 e. Kr. och som var en betydande europeisk makt under 900- och 1000-talen. [...] Av Kievriket fick det senare Ryssland åtskillligt i arv: den bysantinska kristendomen, den kyrilliska skriften, kupolerna, ikonerna, legenderna, de historiska anekdoterna, ett och annat stränginstrument etc. – i själva verket så mycket att historien om Ryssland med nödvändighet även inbegriper historien om Rus, vilket också speglas i den förvirrande etymologiska likheten mellan de båda orden.

Men samtidigt som den ryska historien inbegriper historien om Rus, finns det också människor som inte är ryssar, men som också förbinder sin historia med detta Rus och ger den en annan fortsättning. Så t.ex. en hel del ukrainare och belaruser, som inleder sin historieskrivning i Rus och därefter fortsätter den, inte så mycket österut, till Moskva, som västerut, till Centraleuropa. I denna historieskrivning utgör Rus inte främst en vagga för det senare ryska imperiet, även om det också gör det. Här är berättelsen om Rus istället en gyllene medeltid i det egna folkets historia, vilken därefter knyts samman – inte omedelbart med berättelsen om det moskovitiska rikets och det ryska imperiets framväxt – utan dessförinnan med berättelsen om den Polsk-litauiska staten, dvs. med polackerna, litauerna, slovakerna, judarna, tyskarna, romerna och allt vad de hette som befolkade det historiska Centraleuropa. I detta sammanhang framträder Ryssland som en granne i öster, ibland ockupant, men ofta kompis och kavaljer. Dock är Ryssland för dessa ukrainare och belaruser något annat än det egna. Egenarten i detta område är just att det varken är helt ryskt eller helt centraleuropeiskt, utan ett mellanting.”
(Vasil Bykau, Veteranen, Stockholm, 2008, s. 73 f)

”Vitryssland” är alltså en mindre lyckad benämning, inte minst för att namnet så ofta tycks få människor att tro att det rör sig om en del av Ryssland.

Jag är således för en officiell övergång i svenska språket, från ”Vitryssland” till ”Belarus”. Men jag tror inte att en sådan kommer till stånd förrän användandet av ”Belarus” blir mer utbrett. Ju fler som aktivt väljer att säga ”Belarus”, desto större anledning blir det också för våra svenska myndigheter att besluta om en ändring av det officiella namnet. Jag försöker dra mitt strå till stacken på denna blogg.

Samtidigt kvarstår faktum: ”Vitryssland” är alltjämt det officiella namnet och många svenskar som via internet söker information om landet gör det (och kommer att fortsätta göra det länge än) genom att knattra in sökordet ”Vitryssland” på Google och liknande sökmotorer. För att även de ska nå fram till det som jag skriver på bloggen har jag bestämt mig för följande princip: Första gången som ”Belarus”, ”belarusisk” etc. förekommer i ett inlägg följs det av en parentes innehållande ordet ”Vitryssland”, ”vitrysk” etc.

Uppdatering den 31 augusti 2012: ”Belarus” är idag etablerat som namnform tillsammans med det än så länge vanligare ”Vitryssland”. Och mitt intryck är att dess användning ökar.