Efterlyses: Värdebaserad svensk Belaruspolitik

Sverige bör driva en värdebaserad Belaruspolitik

Caroline Szyber (KD) är en av tyvärr alltför få riksdagsledamöter som regelbundet uppmärksammar situationen i Belarus (Vitryssland). Senast i en debattartikel på SVT Opinion tillsammans med Alexander Mazurkin från KIC (Kristdemokratiskt internationellt center). I artikeln efterlyser de en aktiv svensk Belaruspolitik. Sveriges regering bör enligt Szyber och Mazurkin bland annat verka för visumfrihet till EU för belarusiska medborgare, i syfte att motverka en isolering av det belarusiska folket. Andra viktiga åtgärder som nämns i artikeln är ett utökat stöd till oberoende journalister samt till utbyte mellan svenska och belarusiska organisationer inom civilsamhället. Det är utmärkta förslag som regeringen förhoppningsvis tar till sig i den mån man inte redan gjort det.

Artikelförfattarna avslutar så här:

I Belarus fall har Margot Wallström stora skor att fylla. Vi ser ännu inga tecken på att hon har börjat göra det. I utrikesdeklarationen 2015 nämndes inte Vitryssland alls för första gången på flera år.

Sverige har historiskt och under Alliansregeringens tid varit ett av få länder som tydligt visat sitt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland. Att prioritera bort länder som ligger nära Sverige riskerar bara nya kriser i Östersjöområdet.

Vitrysslands folk förtjänar en aktiv svensk utrikespolitik som tar sikte på ett fritt och demokratiskt Vitryssland.

Jag delar förstås Szybers och Mazurkins önskan om en aktiv svensk Belaruspolitik. Men att Sveriges röst till stöd för demokrati i Belarus har tystnat har nog inte så mycket att göra med regeringsskiftet. Förändringen var tydlig redan innan, i praktiken kan den avgörande vändpunkten dateras till sommaren 2012 och det diplomatiska bråket mellan Sverige och Belarus. Därefter har realpolitiska intressen dominerat såväl Alliansregeringens som den nuvarande rödgröna regeringens politik gentemot Belarus.

Det är en beklaglig utveckling, inte minst för att Sverige genom sitt aktiva engagemang tidigare spelat en viktig roll i utformandet av EU:s Belaruspolitik, en politik som på senare tid också präglats alltmer av försiktighet och återhållsamhet när det gäller kritik mot Lukasjenkaregimens människorättsbrott.

Utmaningen för oss som känner ett starkt engagemang för ett demokratiskt Belarus är nu att verka för ett återupprättande av den värdebaserade Belaruspolitik som tidigare var ett signum för svenska regeringar av olika partifärg. Det är särskilt angeläget mot bakgrund av EU:s pågående kursändring i politiken gentemot Lukasjenka. Mer om detta skriver jag i en debattartikel i senaste numret av tidskriften Tvärdrag.

I likhet med Szyber och Mazurkin föreslår jag där aktiva åtgärder till stöd för demokratirörelsen och för att motverka isolering av det belarusiska folket. Men jag förespråkar också en isolering av den belarusiska regimen i syfte att begränsa dess manöverutrymme:

Lukasjenka är en illegitim president som med hjälp av ett systematiskt förtryck upprätthåller sin maktposition. De politiska sanktionerna mot hans regim är nödvändiga. De bör dessutom utvidgas, bland annat genom skarpare åtgärder mot regimens ekonomiska intressen. Företag som står presidenten nära och fungerar som hans sponsorer tjänar till exempel stora pengar på handel via EU. Det är sannolikt också dessa som skulle tjäna mest på utökade handelsförbindelser mellan EU och Belarus.

Hela artikeln i Tvärdrag finns att läsa här:

Belarus: Våga isolera regimen och satsa på landets demokratirörelse