Posts Tagged 'Belarus'

TeliaSonera hjälper Lukasjenka censurera internet igen

Det halvstatliga TeliaSoneras intressebolag i Belarus (Vitryssland) – Best – inledde genom sin teleoperatör Life under torsdagen en blockering av flera regimkritiska hemsidor i landet. Bland de drabbade är Belarus främsta människorättsorganisation Vjasna, vars hemsida nu är oåtkomlig för kunder hos Life.

De abonnenter som försöker gå in på människorättsorganisationen Vjasnas hemsida möts av ett felmeddelande där det framgår att tillträde till sidan stoppats i enlighet med ett beslut fattat av president Aljaksandr Lukasjenka.

life

Felmeddelande med hänvisning till presidentdekret

Motsvarande problem rapporteras för två av de främsta oppositionella nyhetssajterna i landet, Chartyja97 och Belaruski Partyzan.

Operatören Life ägs av bolaget Best, som i sin tur kontrolleras av det turkiska bolaget Turkcell, där TeliaSoneras ägarandel är 38 procent. Svenska staten äger drygt 37 procent av aktierna i TeliaSonera.

I praktiken innebär detta att svenska staten indirekt medverkar till Lukasjenkaregimens brott mot yttrandefriheten genom TeliaSoneras agerande i Belarus. Det är inte heller första gången detta sker. Den tidigare ansvarige ministern Peter Norman (M) var när det begav sig ganska tuff mot TeliaSonera och krävde att de bättre respekterade de mänskliga rättigheterna i sina respektive verksamheter. Frågan är var den nuvarande regeringen och dess näringsminister Mikael Damberg (S) står i sammanhanget?

Lukasjenka fick medalj av Putin

luka orden

Nöjd mottagare av Alexander Nevskij-orden

Vid sitt besök i Moskva i förra veckan mottog Aljaksandr Lukasjenka en medalj ur sin ryske kollega Vladimir Putins hand. Han blev därmed den senaste mottagaren av Alexander Nevskij-orden.

Enligt den motivering som anges i Putins presidentukas får Lukasjenka den fina utmärkelsen ”for his great personal contribution to the development of traditional friendly ties between Russia and Belarus, to deepening bilateral cooperation in the political, defence, economic and social spheres”.

nevskijorden

Aljaksandr Lukasjenka och Vladimir Putin

Ordensutdelningen – och det faktum att den ägde rum just nu – kan förstås väcka funderingar och spekulationer kring relationen mellan Putin och Lukasjenka. Då är det i och för sig värt att notera att beslutet om utmärkelsen fattades redan den 30 augusti 2014, passande nog på Lukasjenkas officiella födelsedag (för några år sedan ändrade han detta datum en aning). Den minnesgode kan å andra sidan erinra sig att denna dag inföll precis inför de samtal som resulterade i det första så kallade Minsk-protokollet i början av september…

Tidpunkten må vara en påverkande faktor i sammanhanget, men motiveringen i sig talar hur som helst sitt tydliga språk och torde bekräfta det som jag regelbundet fört fram i fråga om Lukasjenkas hållning i Ukrainakrisen: Även om han försöker framstå som neutral, så kommer han utan tvekan att stå på Rysslands sida vid ett akut läge. Intressant är för övrigt att motiveringen inte återges i den statliga belarusiska nyhetsbyrån Beltas rapportering, något som annars är legio vid dylika utmärkelser.

EU:s Belaruspolitik diskuteras i Sveriges Riksdag

Fotograf Leo Erdfelt

Tina Acketoft (FP). Foto: Leo Erdfelt

Riksdagsledamoten Tina Acketoft (FP) har lämnat in en skriftlig fråga till utrikesminister Margot Wallström angående EU:s Belaruspolitik. Acketoft vill se ett fortsatt tryck från EU gentemot den belarusiska (vitryska) regimen, mot bakgrund av att Lukasjenkas förtryck fortgår i oförminskad skala.

Det är viktigt att uppmärksamma de fortsatta människorättsbrotten i Belarus, särskilt som man inom EU på senare tid tenderat att visa mindre intresse för förtrycket och istället i allt större utsträckning hängivit sig åt dåligt grundade geopolitiska resonemang. Aljaksandr Lukasjenka har ju genom sin förmenta neutralitet i Ukrainakriget lyckats förbättra relationen med EU avsevärt utan att behöva göra några som helst eftergifter i form av demokratiseringsåtgärder. Risken är uppenbar att EU genom sin kursändring nu bidrar till att cementera det förtryck som folket i Belarus lider av.

Bra initiativ av Acketoft, således! Däremot är det olyckligt att hon dessutom kopplar frågan om en framtida viseringsfrihet mellan EU och Belarus till hur väl regimen respekterar de mänskliga rättigheterna.

Som jag skrev här på bloggen för ett par månader sedan är poängen med att avskaffa visumtvånget att man på så vis ökar möjligheterna för vanliga belarusier att resa till EU och därmed bryta den isolering som bara Lukasjenka tjänar på. Det finns ingen anledning att hindra den processen för att regimen fortsätter kränka de mänskliga rättigheterna. Tvärtom bör den just därför påskyndas.

Belarus kritiserar ”svenska människorättsbrott” i ny rapport

mfa_hrreport2014_en_1

Sverige får kritik i Belarus ”människorättsrapport”

Det belarusiska (vitryska) utrikesdepartementet publicerade idag sin årliga rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i omvärlden. Eller snarare om situationen i ett antal länder ”that claim to be most ’advanced democracies’”. Syftet med rapporten – som nu ges ut för tredje gången – är att visa att de aktuella länderna borde sopa framför egen dörr innan de kommer och klagar på Belarus.

Ett avsnitt i rapporten handlar som vanligt om Sverige. Där presenteras ett antal exempel på ”människorättsbrott” som begåtts 2014. Konkret nämns bland annat följande:

– Högerextremisters (Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen) framflyttade positioner i det svenska samhället

– Förekomsten av diskriminering av personer med afrikanskt ursprung

– Missförhållanden inom Sveriges hantering av asylsökande

– Polisens våldsamma agerande i samband med demonstrationen mot Svenskarnas parti i Malmö i augusti 2014.

Hela rapporten finns att läsa här (på engelska):
The Most Resonant Human Rights Violations in Certain Countries 2014

Hur skall man då ställa sig till den belarusiska rapporten? Onekligen finns det kopplingar till frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i ovan nämnda fall, och sannolikt kan man i några av dem konstatera att kränkningar verkligen ägt rum. Men det är likväl direkt vilseledande att jämställa människorättssituationen i exempelvis Sverige och Belarus. När motsvarande rapport för 2012 publicerades så kommenterades den så här av den belarusiske människorättsförsvararen Valjantsin Stefanovitj:

Det förekommer naturligtvis människorättsbrott i alla länder. Men till skillnad från i Belarus finns det i andra europeiska länder oberoende rättsmyndigheter och massmedier, därför passerar sådana brott inte obemärkt förbi. Och den som utsätts för en kränkning kan vända sig till Europadomstolen för att få upprättelse och kompensation. Europadomstolen har också mandat att tvinga Europarådets medlemsstater att korrigera sin lagstiftning så att den står i överensstämmelse med europeiska demokratiska rättsnormer.

Stefanovitj tyckte också att den belarusiska regimen med sin rapport gjorde sig till åtlöje internationellt. Och det är lätt att hålla med. I rapporten presenteras en salig blandning av påstådda människorättsbrott, utan någon egentlig analys av vilka rättigheter som kränkts och vem eller vilka som i så fall bär ansvar för det. Inte heller bryr man sig om att det rättsliga efterspelet i många fall alltjämt pågår. Men det internationella mottagandet av rapporten spelar egentligen mindre roll för regimen, något som är viktigt att ha i åtanke.

Så här skrev jag här på bloggen om rapporten för 2012, och det känns alltjämt relevant så jag citerar helt enkelt dessa stycken:

Några av de anförda exemplen ger intryck av total inkompetens och utgör grova feltolkningar av de internationella avtal som reglerar och definierar de mänskliga rättigheterna. Men i själva verket är det inte heller för att övertyga sina kritiker i omvärlden som Belarus publicerar den aktuella rapporten. Den är istället ämnad för en inhemsk publik, som dels inte är så välorienterad i vad mänskliga rättigheter handlar om, dels kontinuerligt serveras snedvriden information som går ut på att politiker i Västvärlden vill Belarus illa och därför felaktigt för fram anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna. Och information om de konkreta människorättsbrotten i Belarus når naturligtvis inte fram till dem som huvudsakligen konsumerar statliga massmedier, det vill säga de flesta belarusierna.

Oemotsagd (eftersom ingen tillåts ifrågasätta rapporten i de statsstyrda massmedierna) kan således utrikesdepartementets talesperson stå i teve och påstå att det där som Belarus kritiseras för existerar i alla andra länder också, och i ungefär samma omfattning.

I många avseenden är det belarusiska utspelet därmed ett typiskt led i det systematiska förtryck som bland annat bygger på en strikt och ganska framgångsrik kontroll över informationsspridningen till landets egna medborgare. Det här understryker också vikten av att den demokratiska omvärlden fortsätter – och gärna ökar – sina ansträngningar att främja de krafter som försöker rubba denna kontroll och bryta regimens informationsmonopol.

Nya övergrepp – fortsatt tystnad från Sverige och EU?

dziadok 1

Mikalaj Dziadok

Den belarusiske (vitryske) politiske fången Mikalaj Dziadok fick på torsdagen sitt fängelsestraff förlängt med ett år, formellt på grund av bristande disciplin. Huvudsakligen handlade det om att han vid några tillfällen haft gympakläder på sig i stället för fängelsedräkt, förseelser som han dessutom redan straffats för i form av besöksförbud, inlåsning i straffcell och dylikt.

Domslutet mot ungdomsaktivisten Mikalaj Dziadok utfärdades bara några dagar innan han skulle ha släppts fri efter fyra och ett halvt år i fängelse. Han greps i september 2010, anklagad för huliganism och skadegörelse. Själv nekade han till alla anklagelser. Rättsprocessen mot honom uppvisade stora brister och han har utnämnts till samvetsfånge av Amnesty International.

Under sin tid i fängelset har Dziadok kontinuerligt pressats av fängelseledningen som försökt förmå honom att skriva under en nådeansökan till president Lukasjenka, där han därmed också skulle ha erkänt sig skyldig till brottsanklagelserna. Dziadok har dock vägrat be om nåd, och därför gång på gång straffats för påstådda disciplinbrott.

Både den ursprungliga rättsprocessen mot Dziadok och den nu aktuella strafförlängningen är uppenbart politiskt motiverade. Det är därför viktigt att omvärlden reagerar och agerar. Tyvärr har vi sett alltför lite av den varan på senare tid. EU (och Sveriges regering?) tycks ha förblindats av det måttligt imponerande faktum att Lukasjenka åtminstone inte aktivt stöttat Putins folkrättsbrott i Ukraina och vill därför inte kännas vid att övergreppen i Belarus fortsätter.

Tidigare följde EU:s Belaruspolitik parollen ”Less for less, more for more”, vilket uttolkades som att relationen med Lukasjenka skulle bestämmas av i vilken utsträckning han respekterade de mänskliga rättigheterna. Men nu tycks man i vissa tunga EU-kretsar ha formulerat om sin vägledande princip till ”Couldn’t care less”. Därmed ger man också Lukasjenka fria händer att fortsätta förtrycka det belarusiska folket.

Domen mot Dziadok är inte det enda exemplet på hur Lukasjenkas repression fortgått (och faktiskt ökat) under det senaste året. Deportationen av människorättsförsvararen Lena Tonkatjova verkställdes härom veckan. Antalet politiska fångar utökades i december när aktivisten Jury Rubtsou skickades till en anstalt i närheten av Brest. Massmedielagarna har skärpts med inskränkt yttrandefrihet som följd, senast igår trädde nya repressiva regler i kraft.

För ett par veckor sedan läste Sveriges utrikesminister Margot Wallström i riksdagen upp en utrikesdeklaration där det står att värnandet av de mänskliga rättigheterna ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om hon verkligen menar allvar med det bör hon också reagera kraftfullt när de mänskliga rättigheterna kränks, annars mister dessa vackra ord sin mening helt och hållet.

Amnesty rapporterar om oförminskat förtryck i Belarus

air2014-15

Amnestys årsrapport

Det är förvisso ingen överraskande information om Belarus (Vitryssland) som presenteras i Amnestys färska årsrapport. Likväl är det viktigt att uppmärksamma det faktum att regimens repression mot oliktänkande förblivit intakt under det senaste året, och i något avseende till och med skärpts ytterligare. Särskilt mot bakgrund av att EU på senare tid tenderat att blunda för Lukasjenkas förtryck.

Det inledande stycket i avsnittet om Belarus sammanfattar situationen på ett bra sätt:

Belarus remained the only country in Europe to carry out executions. Opposition politicians and human rights activists were detained for legitimate activities. The right to freedom of expression was severely restricted and journalists faced harassment. Severe restrictions on freedom of assembly remained in place. NGOs continued to be arbitrarily denied registration.

I rapporten tas bland annat fängslandet av demokratiaktivister i samband med vårens ishockey-VM upp. Den politiske fången Jury Rubtsou uppmärksammas, liksom deportationen av människorättsförsvararen Lena Tonkatjova.

Läs hela avsnittet om Belarus här.

Artikel om modig människorättsadvokat

Pavel Sapelka

Pavel Sapelka

I senaste numret av Advokaten kan man läsa om Pavel Sapelka, som uteslöts ur det belarusiska (vitryska) advokatsamfundet 2011, efter att ha försvarat några av de mest framträdande politiska fångarna i landet.

Idag kan alltså Sapelka inte tjänstgöra som advokat i rättsprocesser. Men han har fortsatt sitt rättsliga engagemang inom ramen för människorättsorganisationen Vjasnas verksamhet. I höstas var han i den egenskapen också Östgruppens gäst vid MR-dagarna i Umeå.

Läs hela artikeln om Pavel Sapelka här:

Advokaten: Utesluten advokat fortsätter kampen för mänskliga rättigheter


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: