Posts Tagged 'Lukasjenko'

Vad ska vi ha ambassaden till?

makei_oberg_26.01.2015

Sveriges nyutnämnde ambassadör i samspråk med Belarus utrikesminister Uladzimir Makej.

Sedan ett par veckor tillbaka har Sverige åter en ambassadör på plats i Belarus. Det är Martin Åberg, som under en tid fungerat som chargé d’affaires i Minsk, som nu fått sin status höjd.

Utnämningen av Åberg är en följd av att den officiella relationen mellan Sverige och Belarus har förbättrats på senare tid, något som enligt svenska UD åstadkommits efter ”ömsesidiga ansträngningar”. Vad de svenska ansträngningarna i sammanhanget bestått i är uppenbart: Sedan förre ambassadören Stefan Eriksson slängdes ut ur landet på grund av sitt demokratiengagemang har Sveriges röst för mänskliga rättigheter i Belarus i praktiken tystnat helt.

Den svenska försiktigheten märks på många områden: kritik mot de fortgående människorättsbrotten uttrycks inte längre offentligt, i den senaste utrikesdeklarationen nämndes inte Belarus överhuvudtaget och vid den nyligen genomförda granskningen av Belarus människorättssituation inom ramen för FN:s Universal Periodic Review avstod Sveriges representant från att lyfta känsliga frågor rörande exempelvis landets politiska fångar.

Sverige tycks alltså ha fått tillbaka sin ambassadör på villkor att man inte kritiserar Lukasjenkaregimen offentligt. Var det ett rimligt pris att betala? Uppenbarligen tycker svenska UD det. Personligen är jag av en annan åsikt. Och när jag läser en intervju med den nyutnämnde ambassadören – publicerad av den oberoende nyhetsbyrån Belapan – så stärks jag i min uppfattning. Ett utdrag:

Martin Åberg säger att han hoppas på ”goda arbetsrelationer” med sin belarusiska motpart. ”Vi för en god dialog. I vissa avseenden sammanfaller våra åsikter, i andra har vi kanske olika syn på situationen”, sade diplomaten.

Därmed anpassar sig ambassadör Åberg helt och hållet till det slags umgänge som Lukasjenka-regimen eftersträvar. De omfattande och grova människorättsbrott som borde ge upphov till skarp och offentlig kritik reduceras till en fråga om skilda åsikter, medan det demokratiengagemang som tidigare utmärkte Sveriges representation i Belarus fortsatt lyser med sin frånvaro. Istället verkar Åberg mest intresserad av att utveckla handelsrelationen länderna emellan.

Är det alltså en sådan funktion som den svenska ambassaden är tänkt att fylla även framöver? I så fall lär dess renommé fortsätta att försämras i den belarusiska demokratirörelsens ögon. Och då kan det vara värt att notera att nivån på detta renommé inte heller i dagsläget är så särdeles hög.

Belarus deklarerar öppet att man trotsar FN

fn belarus

Belarus förbehåller sig rätten att välja bort det som man inte gillar med FN

För några dagar sedan var det Belarus tur att stå till svars för hur de mänskliga rättigheterna i landet respekteras, inom ramen för FN-mekanismen Universal Periodic Review (UPR). I samband med granskningssessionen – som ägde rum i Geneve – uppmanades den belarusiska regimen bland annat att underlätta arbetet för FN:s specialrapportörer, genom att ge dem möjlighet att besöka Belarus.

Hittills har Lukasjenkaregimen vägrat släppa in flera av specialrapportörerna: dels de som är tematiskt inriktade på skydd av människorättsförsvarare respektive föreningsfrihet, dels Miklos Haraszti, vars mandat uteslutande handlar om att bevaka människorättssituationen i just Belarus.

Trots att Belarus enligt FN:s regelverk är skyldigt att samarbeta med de aktuella specialrapportörerna, väljer man istället att så långt det är möjligt förhindra dessas arbete. Och man deklarerade till och med detta helt öppet under mötet i Geneve. Den belarusiska delegationens representanter meddelade att regimen ”inte accepterar” Miklos Harasztis mandat, och aldrig kommer att göra det. Dessutom anser man sig ha rätt att stoppa rapportörer ”som inte för en konstruktiv dialog med regimen”.

stefanovitj

Valjantsin Stefanovitj

Människorättsorganisationen Vjasnas vice ordförande Valjantsin Stefanovitj, som närvarade vid FN-sessionen, kommenterar den belarusiska delegationens uttalanden så här:

Det är första gången som vi bevittnar hur regimen offentligt erkänner sin selektiva attityd till samarbetet med FN. Jag har aldrig hört något annat land deklarera något liknande offentligt. Som människorättsförsvarare finner jag det oacceptabelt. Belarus – som är medlem i FN och har ratificerat de flesta människorättskonventionerna och dessas fakultativa tilläggsprotokoll och därmed åtagit sig att följa dem – meddelar nu inför hela världen att man i praktiken avböjer ett fullvärdigt samarbete med FN:s kontrollmekanismer.

Det är lätt att instämma i Stefanovitjs upprördhet. Och det är viktigt att Lukasjenkaregimens öppna trots mot FN också får konsekvenser, åtminstone i form av tydlig, skarp och offentlig kritik från Sverige och andra demokratiskt sinnade länder.

EU:s dubbelmoral i tydlig dager

majra-mora

Maira Mora

Efter att EU:s chef i Belarus – Maira Mora – härom dagen än en gång utmärkt sig genom att agera i strid med EU:s grundläggande värderingar och officiella politik, gick vi i Östgruppen ut med ett krav på att Mora skulle entledigas från sitt uppdrag. Vi uppmanade därvid Sveriges regering att lyfta frågan internt inom EU.

Vårt krav uppmärksammades stort i oberoende belarusiska massmedier, och responsen från landets demokratirörelse var överväldigande. Nyheten spreds också flitigt via sociala medier, ackompanjerad av positiva tillrop.

montage 7 maj 2015

Stort intresse i belarusiska massmedier

Uppenbarligen satte vi fingret på ett fenomen som verkligen upprör de krafter som kämpar för demokrati i Belarus, nämligen den allt tydligare dubbelmoral som EU:s företrädare i landet ger uttryck för.

Eftersom Maira Mora är EU:s ansikte utåt i Belarus innebär hennes agerande att hela EU:s renommé lider stor skada. EU:s skarpa reaktion mot Lukasjenka efter presidentvalet 2010, när regimen slog till brutalt mot landets oliktänkande och i praktiken fängslade hela det oppositionella ledarskapet, välkomnades varmt av demokratirörelsen. Men lika stor är förstås dess besvikelse när EU:s Belaruspolitik nu utvecklas i en helt annan riktning, och där Lukasjenka sakta men säkert håller på att bjudas in i den diplomatiska värmen.

På onsdagskvällen kommenterade så en representant från EU-delegationen i Minsk vår kritik mot Maira Mora så här:

EU och dess representation i Belarus har vid många tillfällen uppmärksammat de hinder (inklusive frågan om politiska fångar) som finns på vägen mot en förbättrad relation mellan EU och Belarus, och det kommer vi att fortsätta göra, så länge dessa hinder existerar.

Och visst har EU gjort det. Problemet är bara att unionens företrädare inte är konsekventa och entydiga i sina uttalanden och göromål.

När de talar med människorättsförsvarare och demokratiska oppositionspolitiker ger de dessa en klapp på axeln och säger att de stödjer deras arbete för demokrati och mänskliga rättigheter.

När de talar med oberoende massmedier förmedlar de i byråkratiskt inlindade formuleringar att EU:s engagemang för demokrati står fast och att politiken därvidlag inte har förändrats.

När de talar med regimen bakom stängda dörrar lyfter de förmodligen frågan på ett inte alltför konfrontativt sätt, så att de sedan kan bocka av den på sin obligatoriska att göra-lista.

När de talar med statliga massmedier – med eller utan regimföreträdare närvarande – så säger de, precis som Maira Mora härom dagen i en pratshow i stats-tv, just det som regimen vill höra.

Inkonsekvensen i hur de kommunicerar är illa nog. Men ännu värre är den förändring som är på gång i den praktiskt genomförda politiken, där den bristande respekten för mänskliga rättigheter faktiskt inte längre blir något effektivt hinder för samarbete på andra områden. Tidigare har ett utvidgat samarbete villkorats just med att regimen åtgärdar människorättsproblemen. Nu vill EU istället öppna parallella vägar för samarbete, och då kan Lukasjenka utan konsekvenser strunta helt i kritiken mot kränkningarna av de mänskliga rättigheterna.

Förhoppningsvis leder vår kritik till att man på svenska UD och i Bryssel ser problematiken i att EU:s företrädare på plats i Minsk inte omsätter unionens officiella demokratiengagemang i praktisk handling. Eller är det månne så illa att Maira Mora faktiskt agerar så som Sveriges regering och EU:s beslutsfattare önskar? I så fall vore det rimligt att ansvariga politiker står för detta, och erkänner att människorättsfrågorna de facto prioriteras ner i EU:s Belaruspolitik just nu. Så kan vi sedan föra en politisk diskussion med ärliga argument där de medverkande menar vad de säger.

Förtrycket intensifieras i Belarus – EU fortsätter blunda

eu blundar

EU fortsätter blunda för Lukasjenkas övergrepp

De belarusiska (vitryska) människorättsorganisationerna Vjasna och Lawtrend slår larm om den allt hårdare press som den politiske fången Mikalaj Statkevitj utsätts för. Också trakasserierna mot andra politiska fångar intensifieras just nu i Belarus. EU har dock hittills valt att blunda för det hårdnande förtrycket.

Mikalaj Statkevitj var en av Aljaksandr Lukasjenkas utmanare vid presidentvalet 2010. Han greps på valnatten och dömdes sedermera i en farsartad rättsprocess till sex års fängelse för att ha arrangerat ”våldsamt upplopp”.

Under hela fängelsevistelsen har Statkevitj utsatts för trakasserier och påtryckningar. Fängelseledningen har på olika sätt försökt få honom att skriva en nådeansökan till president Lukasjenka och därmed också erkänna sig skyldig till de brott som han dömts för. Statkevitj har dock vägrat gå med på detta, vilket bland annat resulterat i en lång rad bestraffningar för påstådda disciplinbrott.

Sedan årsskiftet har det kommit flera uppgifter om att påtryckningarna mot Statkevitj tilltagit i styrka. Han har drabbats av nya bestraffningar i form av inställda anhörigbesök och förbud mot att ta emot livsmedelsförsändelser. Tidigare i vår sattes han i en särskild straffcell under tre dagar, och förflyttades sedan till en annan fängelselokal med särskilt stränga förhållanden under två månader.

Människorättsförsvarare tolkar de nya straffåtgärderna som ett intensifierat försök från regimens sida att förmå den politiske fången att be om nåd. De kräver i ett öppet brev bland annat ett stopp för trakasserierna och påtryckningarna mot Statkevitj, samt att representanter för EU och FN ges möjlighet att besöka anstalten där han sitter inlåst, så att de kan kontrollera fängelsförhållandena på plats.

Också mot andra politiska fångar har regimens press ökat på senare tid. Mikalaj Dziadok fick i slutet av februari sitt straff förlängt med ett år, bara ett par dagar innan han skulle ha släppts fri efter fyra och ett halvt år i fängelse. Strafförlängningen grundades på anklagelser om ”bristande disciplin”.

Och aktivisten Jury Rubtsou förflyttades häromdagen från en öppenvårdsanstalt till ett häkte i väntan på rättegång. Rubtsou anklagas för att inte ha följt reglementet under avtjänandet av sitt ettåriga straff.

Hittills har den hårdnande repressionen i Belarus inte mötts av några som helst reaktioner från EU. Det samlade intrycket är att man väljer att blunda helt för de upprepade övergreppen, vilket naturligtvis ger Lukasjenka fria händer att fortsätta dra åt tumskruvarna inför höstens presidentval.

UD:s och EU:s önsketänkande stärker Lukasjenkas förtryck

Östgruppens Belarusdagar gick i år av stapeln 24-26 mars och blev en stor succé vad gäller antalet besökare vid seminarier och andra evenemang. Under den huvudsakliga seminariedagen på Myntkabinettet i Stockholm diskuterade en lång rad inbjudna gäster aktuella frågor med koppling till människorättssituationen i Belarus.

Den belarusiske statsvetaren Valer Karbalevitj redogjorde bland annat för orsakerna till Lukasjenkas ansträngningar att normalisera relationerna med EU. En huvudförklaring är förstås utvecklingen i Ukraina, som tvingat Lukasjenka att fundera över sin geopolitiska position. Karbalevitj konstaterade därvid att några substantiella demokratiseringsreformer inte är att vänta i Belarus så länge Lukasjenka innehar makten, eftersom sådana i praktiken skulle leda till att han förlorar densamma. En uppfattning som för övrigt delas av så gott som hela den belarusiska demokratirörelsen.

Vjalitjka Gullgren

Ulad Vjalitjka, Eurobelarus och Stefan Gullgren, Sveriges UD, medverkade vid Östgruppens Belarusdagar 2015. Foto: Anders Mattsson

Likväl är det just detta som åtminstone det svenska utrikesdepartementet hoppas på, enligt chefen för UD:s Östeuropaenhet Stefan Gullgren, som presenterade Sveriges och EU:s hållning tillsammans med Belarushandläggaren vid EU:s European External Action Service, Egidijus Navikas.

Logiken i den aktuella Belaruspolitiken går ut på att EU via ökad dialog med Lukasjenka på den geopolitiska arenan också ska kunna påverka de inre förhållandena i landet i demokratisk riktning. Man vill alltså försöka förmå Lukasjenka att inleda reformer som omöjliggör hans eget fortsatta maktinnehav.

Under frågestunden efter presentationerna frågade jag Stefan Gullgren – med hänvisning till vad Karbalevitj tidigare sagt – vilka demokratiska förändringar man då i själva verket hoppas uppnå genom sin dialog med Lukasjenka. Något konkret svar fick jag inte. Gullgren uteslöt inte heller risken att ansträngningarna skulle visa sig vara fruktlösa, men menade samtidigt, som han uttryckte det, att ”det vore oacceptabelt att på förhand bestämma sig för att det är hopplöst att få en förändring till stånd”.

Problemet med UD:s optimism är att den i det aktuella fallet grundas på önsketänkande i stället för sunt förnuft. Dessutom har ju samma taktik prövats och misslyckats tidigare, och det finns inget som talar för att det kommer att sluta på något annat sätt den här gången.

Vad man dessutom inte tycks inse inom svenska UD (och EU) är att Lukasjenka kan dra stor fördel av situationen under tiden som detta fåfänga försök pågår. Dialogen innebär i sig själv att Lukasjenka får oförtjänt internationell legitimitet och acceptans, något som han är smart nog att använda i sin propaganda gentemot den inhemska befolkningen. I praktiken bidrar EU därmed också till att stärka det förtryck som Lukasjenka står för, även om själva dialogen i slutänden inte skulle resultera i påtagligt förbättrade relationer mellan EU och den belarusiska regimen.

För Lukasjenka är varje dag 1 april

Så har förre utrikesministern Carl Bildt summerat intrycken från sitt besök i Minsk häromdagen. Bland annat så här:

Jag citeras i dag i vitryska media med att uttrycka erkännande för att Minsk fortsatt ger tydligt stöd till såväl Ukrainas som Georgiens territoriella integritet. Och det förblir viktigt.

Men hallå! Tydligt stöd till Ukrainas territoriella integritet???

luka luras 2

April, april! sa Lukasjenka

Borde inte Bildt vid det här laget ha lärt sig att Lukasjenka och andra regimföreträdare säger en sak den ena dagen och något annat nästa dag, beroende på vem som lyssnar? Ibland lyckas Lukasjenka till och med förmedla rakt motstridiga budskap under en och samma presskonferens. Och det spelar egentligen ingen roll, för han anser sig hur som helst inte bunden av sina ord. Hela hans politiska karriär har präglats av lögner och brutna löften. För honom är helt enkelt varje dag 1 april.

I början av mars 2014 försäkrade han Ukrainas sändebud Leonid Kutjma om att han stödde Ukrainas territoriella integritet. Två veckor senare gav han på en presskonferens följande svar till en journalist från Interfax:

Interfax: Does Belarus recognize Crimea as a part of the Russian Federation? Is it dangerous that the referendum in Ukraine will spark a wave of self-determinations of regions not only in Ukraine, but also on the entire post-Soviet space?

Alexander Lukashenko: As for the recognition and non-recognition, Crimea, just like Ossetia, Abkhazia and other regions, is not an independent state. Today Crimea is part of the Russian Federation. No matter whether you recognize it or not, the fact remains. Belarus has already declared its position on the matter. Some say that this position aims at avoiding confrontation with the two states. But Belarus is not going to confront anyone.

Nobody demands that Belarus should recognize Crimea and support Russia or make a stand against it. I will tell you honestly: nobody demands it from me and from our government, from the Foreign Ministry. I think the situation will develop the same way de-facto. Whether Crimea will be recognized as a region of the Russian Federation de-jure does not really matter. Everybody recognizes Russia. We are not going to meddle in it. It is bad that the Russian Federation had to resort to these measures.

If you ask me what choice I will make, I will tell you that considering our common historical background, our Union State project, and our agreements with the Russian Federation, we will be with Russia and there should not be any further speculations about it. Our domestic, foreign, military policy is not aimed against NATO or anyone else. We will pursue a balanced policy. However, if we had to choose, we will choose the Russian Federation. I told Russian President Vladimir Putin about it during the recent conversation. I told Vladimir Putin that there is no reason to worry; Belarus will always be with the Russian Federation.

Ytterligare några dagar senare röstade Belarus emot en FN-resolution till stöd för Ukrainas territoriella integritet. De övriga som röstade emot var Armenien, Bolivia, Kuba, Nordkorea, Ryssland, Sudan, Syrien, Venezuela och Zimbabwe.

Och så där har sedan Lukasjenka och andra företrädare för den belarusiska regimen fortsatt. Ena dagen si, andra dagen så. Och nöjt har de kunnat konstatera att man från EU:s håll bara hör det man vill höra.

– Ett tydligt stöd för Ukrainas territoriella integritet! sa Bull.

– Stödet för Ukrainas territoriella integritet är tydligt! sa Bildt.

– April, april! sa Lukasjenka

Efterlyses: Värdebaserad svensk Belaruspolitik

belarus sverige

Sverige bör driva en värdebaserad Belaruspolitik

Caroline Szyber (KD) är en av tyvärr alltför få riksdagsledamöter som regelbundet uppmärksammar situationen i Belarus (Vitryssland). Senast i en debattartikel på SVT Opinion tillsammans med Alexander Mazurkin från KIC (Kristdemokratiskt internationellt center). I artikeln efterlyser de en aktiv svensk Belaruspolitik. Sveriges regering bör enligt Szyber och Mazurkin bland annat verka för visumfrihet till EU för belarusiska medborgare, i syfte att motverka en isolering av det belarusiska folket. Andra viktiga åtgärder som nämns i artikeln är ett utökat stöd till oberoende journalister samt till utbyte mellan svenska och belarusiska organisationer inom civilsamhället. Det är utmärkta förslag som regeringen förhoppningsvis tar till sig i den mån man inte redan gjort det.

Artikelförfattarna avslutar så här:

I Belarus fall har Margot Wallström stora skor att fylla. Vi ser ännu inga tecken på att hon har börjat göra det. I utrikesdeklarationen 2015 nämndes inte Vitryssland alls för första gången på flera år.

Sverige har historiskt och under Alliansregeringens tid varit ett av få länder som tydligt visat sitt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland. Att prioritera bort länder som ligger nära Sverige riskerar bara nya kriser i Östersjöområdet.

Vitrysslands folk förtjänar en aktiv svensk utrikespolitik som tar sikte på ett fritt och demokratiskt Vitryssland.

Jag delar förstås Szybers och Mazurkins önskan om en aktiv svensk Belaruspolitik. Men att Sveriges röst till stöd för demokrati i Belarus har tystnat har nog inte så mycket att göra med regeringsskiftet. Förändringen var tydlig redan innan, i praktiken kan den avgörande vändpunkten dateras till sommaren 2012 och det diplomatiska bråket mellan Sverige och Belarus. Därefter har realpolitiska intressen dominerat såväl Alliansregeringens som den nuvarande rödgröna regeringens politik gentemot Belarus.

Det är en beklaglig utveckling, inte minst för att Sverige genom sitt aktiva engagemang tidigare spelat en viktig roll i utformandet av EU:s Belaruspolitik, en politik som på senare tid också präglats alltmer av försiktighet och återhållsamhet när det gäller kritik mot Lukasjenkaregimens människorättsbrott.

Utmaningen för oss som känner ett starkt engagemang för ett demokratiskt Belarus är nu att verka för ett återupprättande av den värdebaserade Belaruspolitik som tidigare var ett signum för svenska regeringar av olika partifärg. Det är särskilt angeläget mot bakgrund av EU:s pågående kursändring i politiken gentemot Lukasjenka. Mer om detta skriver jag i en debattartikel i senaste numret av tidskriften Tvärdrag.

I likhet med Szyber och Mazurkin föreslår jag där aktiva åtgärder till stöd för demokratirörelsen och för att motverka isolering av det belarusiska folket. Men jag förespråkar också en isolering av den belarusiska regimen i syfte att begränsa dess manöverutrymme:

Lukasjenka är en illegitim president som med hjälp av ett systematiskt förtryck upprätthåller sin maktposition. De politiska sanktionerna mot hans regim är nödvändiga. De bör dessutom utvidgas, bland annat genom skarpare åtgärder mot regimens ekonomiska intressen. Företag som står presidenten nära och fungerar som hans sponsorer tjänar till exempel stora pengar på handel via EU. Det är sannolikt också dessa som skulle tjäna mest på utökade handelsförbindelser mellan EU och Belarus.

Hela artikeln i Tvärdrag finns att läsa här:

Belarus: Våga isolera regimen och satsa på landets demokratirörelse


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: