Posts Tagged 'Lukasjenko'

”Bravo, EU!”, sa Lukasjenka

luka eu

Befriad från EU-sanktioner

På måndagen hävde EU som väntat sina sanktioner mot Aljaksandr Lukasjenka och 169 andra högt uppsatta belarusiska människorättsbrottslingar. Enligt EU:s utrikeschef Federica Mogherini hade beslutet inget med geopolitik att göra utan var helt och hållet ett svar på den belarusiska regimens ”signifikanta framsteg” på människorättsområdet.

Var hon hittat dessa signifikanta framsteg är en gåta. FN:s specialrapportör för Belarus, Miklós Haraszti, konstaterade i ett uttalande nyligen att inga förbättringar gjorts vad gäller de mänskliga rättigheterna under perioden sedan de aktuella sanktionerna frystes i oktober 2015, situationen har snarare blivit sämre. Och på svenska UD har man uppenbarligen samma bild som Haraszti. Kabinettsekreterare Annika Söder meddelade några dagar före EU-beslutet att Sverige verkade för att sanktionerna skulle behållas ”eftersom det inte har skett några förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland det senaste halvåret”.

Det svenska agerandet måste betraktas som ett fall framåt. Inför oktoberbeslutet mörkade utrikesminister Margot Wallström den svenska linjen och ljög sedan i riksdagen om motiven till att sanktionerna frysts. Vi i Östgruppen kritiserade den svenska undfallenheten och inte minst oviljan att öppet stå upp för de mänskliga rättigheterna i diskussionerna på EU-nivå. Den här gången redovisade man åtminstone sin hållning offentligt och beklagade att den inte vunnit stöd hos de andra EU-staterna. Därmed agerade man onekligen mer rakryggat.

Hur Wallström kan se beslutet som en ”okej kompromiss” är förvisso märkligt. Ett föga betydelsefullt vapenembargo kvarstår och dessutom finns fyra personer alltjämt kvar på sanktionslistan, nämligen de som anses delaktiga i mordet på fyra framstående regimkritiker runt millennieskiftet. Men dessa personer har varit föremål för sanktioner ända sedan 2004, då de konkreta misstankarna mot dem lyftes fram i en rapport som initierats av Europarådet, och de har alltid setts som ett specialfall inom sanktionspolitiken, utan direkt koppling till det nu pågående förtrycket i Belarus.

”Bravo, EU!” kommenterade Lukasjenka själv beslutet. Och hans glädje är begriplig. EU har nu dragit ett streck över alla de övergrepp som begåtts på senare år, inte minst i efterspelet till det brutala presidentvalet i december 2010. Den tragiska ironin i sammanhanget är att många av dem som drabbades av repressionen då fortfarande inte har fått upprättelse. De politiska fångar som släppts av Lukasjenka har inte kompenserats för att de suttit frihetsberövade i strid med internationell rätt, många av dem är dessutom fortfarande belagda med restriktioner. Och den förre presidentkandidaten Ales Michalevitj fick så sent som idag besked om att den uppenbart politiskt motiverade rättsprocess där han misstänks för våldsamt upplopp i samband med valet 2010 alltjämt inte avslutats.

I sitt beslut bedyrar EU som så många gånger förr att man är fortsatt engagerad för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus: ”Vi uppmanar den belarusiska regimen att följa upp FN:s rekommendationer på människorättsområdet…”, ”Vi ser fram emot en ökad involvering av civilsamhället…”, ”Vi upprepar vårt krav på respekt för medborgerliga och politiska rättigheter…” och så vidare, och så vidare, och så vidare. Men när EU nu frånhänt sig det påtryckningsmedel som sanktionspolitiken utgjorde finns det förstås inget incitament för Lukasjenka att bry sig om ovan nämnda uppmaningar och krav.

Margot Wallström tänker sig att detta ska kompenseras på annat sätt: ”I övrigt ska vi engagera oss i ett utbyte med Vitryssland där vi kan trycka på för en rörelse i riktning mot respekt för demokrati och mänskliga rättigheter”, säger hon till TT.

Det återstår förstås att se hur detta ska gå till i praktiken. Men en förutsättning för att lyckas med denna ambition torde vara att Sveriges regering återigen börjar tala klarspråk med Lukasjenkaregimen om människorättsbrotten istället för att stillatigande iaktta det fortgående förtrycket.

Wallström avkrävs Belarusbesked i riksdagen

Holm Barenfeld Wallström

Christian Holm Barenfeld och Margot Wallström

Riksdagsledamoten Christian Holm Barenfeld (M) har lämnat in en interpellation till utrikesminister Margot Wallström med anledning av att EU nu i februari åter ska ta ställning till sin sanktionspolitik gentemot Belarus.

I slutet av oktober 2015 bidrog ju Sveriges regering till att frysa sanktionerna mot belarusiska regimföreträdare, inklusive president Aljaksandr Lukasjenka, trots att ingen demokratisering ägt rum och dessutom i direkt anslutning till ett presidentval som präglats av sedvanligt valfusk. Och ja, den högsta ansvariga för detta valfusk, valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna, var en av dem som belönades med stoppade sanktioner.

EU:s sanktionsbeslut i oktober gällde för fyra månader, och ska alltså nu omprövas i ljuset av denna periods händelseutveckling. Vi som följt utvecklingen kan konstatera att det fortfarande inte skett någon förbättring av människorättssituationen. Tvärtom har flera nya övergrepp mot de mänskliga rättigheterna begåtts, och det finns dessutom åter en politisk fånge i landet, Michail Zjamtjuzjny.

Förra gången mörkade Wallström den svenska linjen så gott hon kunde ända fram tills beslutet i EU var fattat. Sedan for hon med osanning när frågan väl diskuterades i riksdagen.

Nu gör Christian Holm Barenfeld ett nytt försök att få korrekta svar från utrikesministern genom att ställa följande frågor:

1) Vad är ministerns och regeringens ståndpunkt i frågan om sanktionerna mot Vitryssland?

2) Hur arbetar ministern och regeringen för att påverka, driva och leda denna fråga?

Svar på interpellationen ska lämnas senast den 25 februari.

Okritisk svensk ambassadör i belarusisk propagandasändning

Åberg SB

Sveriges ambassadör i  Lukasjenkaregimens tv-studio

Relationerna mellan Sveriges regering och Lukasjenkaregimen tycks bli allt varmare. Häromdagen medverkade Sveriges ambassadör Martin Åberg i en drygt tjugo minuter lång direktsänd intervju i det statliga propagandaorganet SB Belarus Segodnjas webb-tv.

Tog ambassadören då tillfället i akt att lyfta frågan om den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Belarus, något som hade legat väl i linje med den officiella svenska utrikespolitiken?

Nej, inte alls.

Däremot konstaterade han att relationen mellan de båda länderna förbättrats ”enormt” sedan 2012, och att han tillsammans med ledningen för det belarusiska utrikesdepartementet – däribland utrikesminister Uladzimir Makej, en av regissörerna bakom regimens brutala attack mot landets demokratirörelse i samband med presidentvalet 2010 – verkat för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende.

Martin Åberg sade också att en av de viktigaste enskilda händelserna som bidragit till den förbättrade relationen mellan Belarus och EU var frisläppandet av ”de personer som vi kallat för politiska fångar”, en formulering som utan tvekan medvetet anpassats för att behaga Lukasjenka. Den belarusiska regimen har ju konsekvent vägrat att erkänna den uppenbara förekomsten av politiska fångar, och försökt förminska detta människorättsbrott till just en fråga om skilda åsikter och perspektiv, en linje som Åberg genom sitt sätt att uttrycka sig understödde. Han förteg samtidigt att EU:s krav på upprättelse för de aktuella fångarna inte tillgodosetts.

Att det idag åter finns en politisk fånge i Belarus, Michail Zjamtjuzjny, sade ambassadören ingenting om. Inte heller nämnde han det faktum att en av de mest kända före detta politiska fångarna, människorättsförsvararen Ales Bjaljatski, dagen före intervjun åter angripits av regimen inom ramen för samma politiskt motiverade rättsprocess som tidigare renderat honom tre års fängelsevistelse.

Däremot uttryckte Åberg sin entusiasm över hockey-VM i Minsk 2014, ett mästerskap som dels innebar en grav försämring av människorättssituationen, dels fungerade som ett stort propagandajippo med syfte att främja Lukasjenkas politiska intressen.

Och han lät dessutom sin samtalspartner oemotsagd konstatera att EU:s sanktionspolitik mot Belarus var ett resultat av att EU inte respekterat landets rätt till självbestämmande.

Ambassadör Åbergs framträdande blev således precis som Lukasjenka ville ha det. Och det finns ingen anledning att tro att det skedde i strid med svenska UD:s intentioner heller. Det allmänna intrycket är nämligen att UD just nu gör allt för att hålla sig väl med den belarusiska diktaturregimen.

Mot denna bakgrund framstår utrikesminister Margot Wallströms uttalade ambition att Sverige ska vara en stark röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter tyvärr som rent hyckleri. Och de som drabbas värst av detta hyckleri är naturligtvis det förtryckta belarusiska folket, som återigen får se sig svikna av den demokratiska omvärlden.

Hela intervjun med Martin Åberg kan ses här (på ryska):

 

Trivsamt ambassadörsumgänge mellan Sverige och Belarus

Sveriges officiella kontakter med diktaturregimen i Belarus blir alltmer frekventa och hjärtliga. Nu rapporterar belarusiska UD att Sveriges ambassadör i Ryssland(!) – Peter Ericson – och hans belarusiska kollega i samma land – Igor Petrisjenko – träffats för att avhandla bilaterala frågor.

Vid mötet diskuterades hur handelssamarbetet länderna emellan skulle kunna breddas och främjas, samt hur den politiska dialogen skulle kunna utvecklas. Frågor kring mänskliga rättigheter tycks däremot inte ha stått på dagordningen, vilket kanske kan förklara den glada stämningen på den publicerade bilden från mötet.

Ericson Petrisjenko

Glada miner när Sveriges sändebud träffar Lukasjenkas dito. Peter Ericson (till vänster) och Igor Petrisjenko.

Rätten till liv är viktigast, säger Lukasjenka – men dödsstraffet tillämpas fortfarande

I samband med den ortodoxa julhelgen tog Aljaksandr Lukasjenka tillfälligt ledigt från sitt hockeyspelande och närvarade vid en gudstjänst i Minsk. Han gjorde därvid också ett uttalande om sin syn på demokratins tillstånd i landet, och sade bland annat följande:

Vi kommer att fortsätta leva i ett absolut demokratiskt rättssamhälle, precis som vi gjort hittills, hur mycket vi än kritiserats. Våra kritiker har förvisso tystnat nu, efter att ha blivit övertygade om att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras lika mycket i Belarus som i andra länder, något som jag alltid har sagt. Och det allra viktigaste är rätten till liv!

Att kritiken från exempelvis Sveriges regering och EU har tystnat har den belarusiske diktatorn för all del rätt i. Förhoppningsvis beror det dock inte på att Margot Wallström och hennes kollegor övertygats om att Lukasjenka har gått och blivit demokrat, utan snarare på att de av geopolitiska skäl tillfälligt struntar i regimens övergrepp, vilket i och för sig är illa nog.

Kulakou

Leanid Kulakou

Paradoxalt i sammanhanget är emellertid Lukasjenkas betonande av rätten till liv. Hans uttalande gjordes två dagar efter att en ny dödsdom utfärdats i Belarus. Och samma dag, den 5 januari, dömdes aktivisten Leanid Kulakou till böter för att han den 10 december – på den internationella dagen för mänskliga rättigheter – i enlighet med den grundlagsstadgade rätten till mötesfrihet genomförde en enmansdemonstration där han förespråkade ett avskaffande av dödsstraffet.

Belarus är det enda landet i Europa där dödsstraffet alltjämt tillämpas.

Lukasjenka världsmästare igen, eller?

luka mästare 2

Lukasjenka lyfter pokalen för nionde gången!

För nionde gången av tolv möjliga vann Belarus – med president Lukasjenka som lagkapten och med nummer 1 på ryggen – häromdagen VM i ishockey för veteraner! Vid övriga tre tillfällen har laget fått nöja sig med silvermedaljerna.

Lite märkligt ändå att detta land är så dominant inom veteranhockeyn, kan man kanske tycka. Fast det finns förstås en naturlig förklaring, eller snarare flera…

För det första är det Lukasjenka själv och ingen annan som utnämnt sin traditionella julturnering för före detta hockeyspelare till ”inofficiellt VM”, naturligtvis i syfte att ge den en högre status än den förtjänar.

För det andra är det inte några reguljära landslag som ställer upp i turneringen, även om belarusiska statsmedier kallar lagen för det. Hur det svenska veteranförbundet SOHA tar ut sitt lag vet jag inte riktigt, men det är inte direkt några superstjärnor som representerar Sverige. ”Ryssland” representerades i år av ett veterangäng från Smolensk. I det tyska laget spelade bland annat en hurtig 84-åring. Bland övriga lag lyste såväl Kanada och USA som Tjeckien med sin frånvaro, medan däremot Förenade Arabemiraten fanns med, och som av en händelse hamnade i Belarus grupp i grundspelet.

För det tredje är turneringens regelverk anpassat för att gynna Lukasjenkas lag. Till skillnad från övriga lag får Belarus nämligen använda aktiva proffs i matcherna. I årets upplaga av turneringen var det enligt den inhemska sportsajten Tribuna sju hockeyproffs med i det belarusiska laget, och mest speltid fick de förstås i finalen mot Finland, där Belarus lyckades vinna med 2-1.

Ovan nämnda petitesser hindrar dock inte den belarusiska propagandaapparaten från att pumpa ut det som kanske mer än något annat är julens glada budskap i Belarus: Att Aljaksandr Lukasjenka återigen har blivit världsmästare i ishockey!

Och extra trist i sammanhanget är förstås att svenska hockeyveteraner är med och bidrar till detta pr-jippo för diktaturregimen.

Nyttiga idioter i diktatorns tjänst

Mathias Strand

Nu har president Lukasjenkas årliga julturnering inletts, och i år är det alltså åter ett svenskt lag med i diktatorns pr-jippo. Redan innan själva hockeymatcherna börjat lyckades några av de svenska representanterna framträda som nyttiga idioter i Lukasjenkas tjänst.

Klippet nedan är sammansatt av utdrag från ett par av de många reportage som dominerar den belarusiska statstelevisionens nyhetssändningar under dessa dagar. Reportagens huvudsyfte är att få de internationella hockeygästerna – som alltså mutas med några dagars lyxtillvaro i Minsk – att uttala sig positivt om arrangemanget och därmed direkt eller indirekt ge beröm till de ansvariga för detsamma, det vill säga Lukasjenka-regimen själv. Som arrangör för julturneringen står nämligen Belarus idrottsministerium, Presidentens sportklubb och Minsks kommunstyrelse.

De som uttalar sig här är i tur och ordning Kjell-Åke Klockars (ledare), Mathias Strand (spelare) och Magnus Persson (ledare).

 


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggare gillar detta: