Posts Tagged 'Lukasjenko'

Mönsterambassadör och monsterambassadör

mora och eriksson

Maira Mora och Stefan Eriksson (i zombieversion)

Innan Maira Mora lämnade Belarus efter fullgjort uppdrag som EU-ambassadör i Minsk bjöds hon häromdagen in till ett personligt möte med president Lukasjenka, där han hyllade hennes agerande för att förbättra relationen mellan EU och Belarus. Han betonade också att det är långt ifrån alla ambassadörer som han träffar på detta sätt, inför deras avresa, och förärade henne dessutom epitetet ”mönsterambassadör”.

– En ambassadör ska arbeta för att foga samman och förena, inte riva sönder och separera, sade Lukasjenka.

Det senare var för övrigt en av de saker som Sveriges tidigare ambassadör Stefan Eriksson anklagades för när han blev utkastad ur Belarus sommaren 2012. ”Han gjorde allt för att förstöra en positiv relation mellan Belarus och Sverige”, löd Lukasjenkas omdöme då. Bakgrunden var förstås att den svenska Belaruspolitik som Eriksson representerade tog tydlig ställning för demokrati och mänskliga rättigheter, och därmed misshagade den belarusiska regimen.

stefan eriksson

Stefan Eriksson, utan zombiedrag

Desto mer populär var Stefan Eriksson hos Belarus oberoende kretsar. Han utsågs bland annat i en webb-omröstning till landets mest önskade middagssällskap, i konkurrens med flera kända belarusier. Och när multimediatidskriften 34mag skapade tänkbara zombieversioner av Belarus celebriteter tog den svenske ambassadören plats på tio-i-topp-listan. Så han kan åtminstone kalla sig ”monsterambassadör”.

mora lukasjenka

Hjärtligt avsked

För oss som följt Maira Moras gärning i Belarus kommer inte berömmet från Lukasjenka som någon överraskning. Gång på gång har hon trampat i klaveret och sagt saker som främjat diktaturregimen, vilket till slut föranledde oss i Östgruppen att kräva hennes avgång. Nu har alltså Moras uppdragsperiod hur som helst löpt ut, och förhoppningsvis kommer hennes efterträdare på posten – Andrea Wiktorin – att göra ett bättre jobb.

Sverige och EU stryker ett streck över belarusiska människorättsbrott

eu pjatkevitj maltsau

Natallja Pjatkevitj och Leanid Maltsau bär ansvar för grova människorättsövergrepp. Men i EU:s ögon är deras brott nu glömda och förlåtna.

Under sommaren bestämde sig EU för att häva sina sanktioner mot ett stort antal belarusiska statstjänstemän med människorättsbrott på sitt samvete, trots att inga allmänna framsteg gjorts vad gäller respekten för de mänskliga rättigheterna i landet, och trots att de konkreta övergrepp som legat till grund för sanktionerna inte utretts och lett till lagföring i Belarus.

Sveriges regering har uppenbarligen inte haft några invändningar mot att lindra sanktionerna, vilket ytterligare förstärker intrycket av en beklaglig svensk kursändring i förhållande till diktaturregimen i Belarus. Man vill väl inte äventyra återetableringen av ambassaden i Minsk, kantänka.

Den 31 juli beslöt alltså Europeiska unionens råd att avföra 24 personer från sanktionslistan, utan att ge någon motivering till sitt beslut. Bland dem som nu fått sina sanktioner hävda återfinns flera höga tjänstemän som spelat en viktig roll i repressionen mot oliktänkande på senare år, och som alltså inte ställts till svars för sina människorättsbrott.

Här är några exempel på vad de nu sanktionsbefriade personerna gjort sig skyldiga till:

Leanid Maltsau – Planerade och gav order om angreppen mot fredliga demonstrationer den 19 december 2010.

Natallja Pjatkevitj – Tidigare biträdande chef för presidentens kansli. Har ett direkt ansvar för anordnandet av valen 2006 och 2010, som präglades av fusk och manipulation.

Uladzimir Palujan – Tidigare minister för skatter och avgifter. Bär övergripande ansvar i samband med rättsprocessen mot människorättsförsvararen Ales Bjaljatski, som 2011 på politiska grunder dömdes till fyra och ett halvt års fängelse för påstått skattebrott.

Aljaksej Vasiljeu – Chef för regionala valkommissionen i Minsks län under det förra presidentvalet 2010, och därmed ansvarig för omfattande valfusk.

I övrigt handlar det bland annat om rektorer som relegerat studenter för dessas regimkritik och ett antal domare som på falska grunder utdömde fängelsestraff mot demonstranter som protesterade mot valfusket 2010.

Det samlade intrycket är att EU är på väg att stryka ett streck över de människorättsbrott som begicks i anslutning till det förra presidentvalet. Det är i så fall ett minst sagt märkligt agerande. De som varit föremål för sanktionerna har som sagt inte ställts till svars, och offren för deras brott har inte fått upprättelse. Det tydligaste exemplet är förstås förre presidentkandidaten Mikola Statkevitj som fortfarande sitter fängslad på politiska grunder.

Därmed fortsätter alltså EU på den inslagna vägen mot en mjukare och mer försonande hållning gentemot den belarusiska diktaturen. Landets demokratirörelse känner sig med rätta sviken och desillusionerad. Särskilt tufft känns det förstås med tanke på det stundande presidentvalet, där ingen räknar med fria och rättvisa förhållanden och där fusket redan är i full gång.

Fel av Sida om Lukasjenkas Ukrainalinje

sida loggaMissuppfattningen att den belarusiska regimen är neutral i den pågående Ukrainakrisen – eller till och med står på Ukrainas sida i vissa avseenden – fortsätter att göra sig påmind i olika sammanhang i Sverige. På den svenska biståndsmyndigheten Sidas hemsida kan man till exempel läsa följande under rubriken ”Relationen till Ryssland”:

Regimen är starkt beroende av Ryssland, även om relationen ofta varit turbulent. I samband med Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 tog den vitryska regimen ställning för Ukrainas rätt till självbestämmande.

Påståendet om regimens ställningstagande grundar sig förmodligen i allmänna och intet förpliktande uttalanden som företrädare för det belarusiska utrikesdepartementet gjorde vid den aktuella tiden om vikten av att värna Ukrainas territoriella integritet. Men när det ungefär samtidigt i FN hölls en omröstning om en resolution till stöd för Ukrainas territoriella integritet med koppling just till Krim, röstade Belarus istället emot, tillsammans med Armenien, Bolivia, Kuba, Nordkorea, Ryssland, Sudan, Syrien, Venezuela och Zimbabwe.

Hur ska man då förstå detta till synes motsägelsefulla agerande från den belarusiska regimen? Jo, sannolikt på så sätt att Lukasjenka visserligen i princip stödjer Ukrainas territoriella integritet gällande de områden som den ukrainska ledningen själv har kontroll över, men inte ser några problem med att acceptera rysk ockupation när en sådan väl har inletts. Och då blir ju stödet för Ukrainas rätt till självbestämmande i praktiken inte värt någonting alls.

Tre nya politiska fångar i Belarus

grafici_kryminal_1

Graffitiverket som lett till att tre unga belarusier sitter häktade i Minsk

Det belarusiska människorättscentret Vjasna konstaterar i ett uttalande att ytterligare tre personer nu uppfyller kriterierna för att klassas som politiska fångar.

Det rör sig om tre ungdomar som greps för en dryg vecka sedan efter att ha genomfört en graffitiaktion i Minsk. På en mur skrev de ”Belarus bör vara belarusiskt” och kompletterade budskapet med en överkryssad svastika, en likaledes överkryssad bild av den sovjetiska hammaren och skäran samt ett typiskt belarusiskt ornament.

Ungdomarna sitter nu häktade och anklagas för grov huliganism och skadegörelse av egendom.

I sitt uttalande påpekar Vjasna att lagparagrafen om grov huliganism inte är tillämplig på den genomförda aktionen och att det fattade häktningsbeslutet inte står i proportion till den förhållandevis ringa skadegörelse som ungdomarna gjort sig skyldiga till. Man konstaterar också att polisen använt övervåld i samband med gripandet av de misstänkta.

Vjasnas slutsats är att politiska motiv ligger bakom rättsprocessen och att regimen genom att statuera exempel vill skrämma andra aktivister till passivitet under återstoden av presidentvalskampanjen.

Det är bra och viktigt att Vjasna uppmärksammar fallet och därmed också tydliggör att det inte bara är högprofilerade oppositionspolitiker som räknas in i kategorin politiska fångar, något som man från bland annat EU:s sida tidigare tycks ha haft svårt att förstå. Förhoppningsvis reagerar man åtminstone på dessa nya fängslanden, med tydlig kritik och krav på frisläppande av samtliga politiska fångar.

Det totala antalet politiska fångar i Belarus uppgår i dagsläget till nio personer.

Belarusisk propaganda in action

delo printsipa 2

En oberoende journalist observerar den belarusiska statstelevisionens propagandametoder på plats i studion.

En journalist på den oberoende tidningen Nasja Niva, Ulad Sjvjadovitj, anmälde sitt intresse för att vara med i publiken under inspelningen av programmet ”Delo printsipa”. Ja, just det, den pratshow som EU:s chef i Belarus, Maira Mora, regelbundet medverkar och gör bort sig i.

Den resulterande artikeln ger en spännande inblick i hur propaganda-tv skapas i Belarus. Särskilt intressant är beskrivningen av publikens interaktion under pratshowen.

Studiomedarbetare lyfte skyltar med instruktionen ”Applådera!” när en paneldeltagare sagt något som låg väl i linje med regimens officiella hållning. Alla åskådare försågs också med var sin mentometer, som man förväntades använda för att uttrycka sin sympati till eller aversion mot det som sades på scenen. Sjvjadovitj förbryllades dock över att han och de andra åskådarna inte fick veta i förväg hur dessa fungerade eller skulle användas. Ännu mer förbryllad blev han när mentometerreaktionerna kontinuerligt återgavs på en stor bildskärm under debattens gång. Regimvänliga kommentarer fick höga betyg, medan obekväma synpunkter och ämnen dissades, trots att varken han eller de andra i publiken tryckte på några knappar. Flera av hans bänkgrannar hade till och med lagt sina mentometrar åt sidan, vilket fick honom att genomföra ett eget litet experiment. Han plockade på sig flera mentometrar och testade att trycka intensivt på dem samtidigt, något som dock inte alls gav utslag på den stora bildskärmen!

Efter att diskussionerna avslutats och de medverkande lämnat studion ombads publiken stanna kvar en stund för några extra tagningar framför kameran. Först organiserades ett antal applåder, påhejade av en regissör som försökte frammana maximal entusiasm hos publiken. Sedan uppmanades alla också att under en stund trycka på sina mentometrar, alltmedan de filmades av tv-fotograferna. Därefter återstod alltså bara för ansvariga tekniker att klippa in publikens reaktioner och aktiva medverkan på lämplig plats i programmet.

Så går det alltså till när Lukasjenka-tv arrangerar diskussioner om samhällsfrågor. Hur var det nu med riktlinjerna inom EBU, där den belarusiska statstelevisionen alltjämt tillåts vara medlem? Opartiskhet är ett av ledorden, om jag inte missminner mig…

Tre myter som formar EU:s Belaruspolitik

freedom house logga

Freedom House är en internationell oberoende organisation som bedriver forskning och opinionsbildning om demokrati, politisk frihet och mänskliga rättigheter.

I en artikel som publicerades strax före Östliga partnerskapets toppmöte i Riga 21-22 maj skingrar Vytis Jurkonis från Freedom Houses Vilniuskontor effektivt tre myter, som tyvärr tycks bidra till att EU håller på att upprepa sitt tidigare misstag att genom ökat engagemang med Lukasjenkas diktaturregim försöka främja en positiv utveckling i regionen.

Jurkonis resonemang ser sammanfattningsvis ut som följer:

För det första har EU:s sanktionspolitik inte alls isolerat Belarus från Europa och drivit landet in i Rysslands famn, så som många sanktionskritiker energiskt påstår. De nuvarande sanktionerna är i första hand att betrakta som ett (viktigt) moraliskt ställningstagande gentemot personer som bär ansvar för omfattande människorättsbrott, inte en åtgärd som i sig själv är tänkt att förändra situationen i landet.

För det andra är det också en myt att Belarus kämpar för att frigöra sig från rysk påverkan. Den påstådda neutraliteten i Ukrainafrågan är falsk, något som jag påpekat tidigare här på bloggen.

För det tredje är det fel att se det människorättsfokus som EU tidigare haft i sin relation med den belarusiska regimen som en misslyckad strategi. Att situationen inte förbättrats i landet beror inte på att man krävt respekt för mänskliga rättigheter utan snarare på att detta inte gjorts tillräckligt konsekvent och principfast. När man nu från EU:s sida istället verkar vilja övergå till en mjukare linje – med konkreta samarbeten inriktade på ekonomisk och social utveckling – riskerar man att befästa regimens ställning och därmed försvåra en demokratisk utveckling, samtidigt som man sviker den belarusiska demokratirörelsen och sina egna grundläggande värderingar.

Hela Vytis Jurkonis text (på engelska) kan läsas på Freedom Houses hemsida. Rekommenderas!

EU blandar äpplen och päron

tusk päron äpple

Svårt att se skillnad, Donald?

Inför förra veckans toppmöte inom ramen för det Östliga partnerskapet fick vi återigen höra märkliga uttalanden från höga EU-företrädare angående relationen mellan EU och Belarus. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk sade bland annat i en intervju att nämnda relation inträtt i ett nytt läge. Han utlovade också optimistiskt ”flera okonventionella svarsåtgärder” från EU om ”de positiva signalerna från Minsk” fortsätter komma.

Den spontana reaktionen från den belarusiska demokratirörelsen präglades av lika delar förundran och desillusion. Och människorättsförsvararen Ales Bjaljatski konstaterade att det i själva verket inte går att tala om någon som helst positiv signal under det senaste året. I stället har situationen på människorättsområdet ytterligare försämrats, och det från ett minst sagt dåligt utgångsläge.

Nu syftade väl kanske inte Tusk på den inhemska situationen i Belarus, utan snarare på Lukasjenkas agerande i Ukrainakonflikten. Genom att låtsas vara neutral där har ju den belarusiske presidenten vunnit sympati inom höga EU-kretsar. Varför det skulle vara så sympatiskt att ställa sig neutral inför det uppenbara folkrättsbrott som Ryssland begått kan man i och för sig med fog ifrågasätta. Och eftersom det dessutom bara är ett spel för gallerierna från Lukasjenkas sida så borde pluspoängen i EU:s ögon utebli, kan man tycka.

Men även bortsett från detta faktum, så finns det naturligtvis ingen anledning att gå Lukasjenka till mötes i exempelvis sanktionsfrågan på grundval av hur han agerar i Ukrainakonflikten. EU:s sanktionspolitik är ett svar på regimens inhemska människorättsbrott och så länge dessa fortgår finns det ingen anledning för EU att ompröva sanktionerna, inte heller att öppna för samarbetsmöjligheter på nya politikområden. När sanktionerna återinfördes – efter regimens brutala tillslag mot demokratirörelsen i samband med förra presidentvalet i december 2010 – hette det att respekt för de mänskliga rättigheterna var ett villkor för en normal relation mellan EU och Belarus. Den principen bör fortsätta gälla om EU ska kunna behålla det minsta uns av trovärdighet i sina stolta paroller om demokrati och mänskliga rättigheter. Hur man (fel)tolkar Lukasjenkas agerande på den internationella arenan har inte med den saken att göra.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: