Ann Linde duckar för frågor om Lukasjenkabelöning

Nu har EU-minister Ann Linde besvarat de båda skriftliga frågor som Christian Holm Barenfeld (M) och Tina Acketoft (L) lämnat in angående EU-kommissionens förslag att avskaffa importkvoter för textilprodukter från Belarus. I sitt svar ignorerar hon dock helt det som legat till grund för kritiken, nämligen att förslaget (som på tisdagen bifölls enhälligt av EU:s ministerråd) motiveras med påstådda förbättringar på människorättsområdet i Belarus, och att avskaffandet av importkvoterna i praktiken alltså presenteras som en belöning till den belarusiska diktaturregimen för detta. En synnerligen oförtjänt belöning, med tanke på att människorättssituationen inte alls har förbättrats under de senaste åren.

Linde skriver: ”Vi sänder signalen att det finns en möjlighet till närmare relationer med EU, men är samtidigt tydliga med att det är en process som sker stegvis och där takten beror på vad som sker i Belarus.” Men det där stämmer ju inte. I själva verket sänder man en tydlig signal om att EU kommer att fortsätta gå den belarusiska regimen till mötes, oavsett vad som sker i Belarus.

Nu kan Lukasjenka håva hem en ny propagandaseger och konstatera att EU gett honom beröm för hans agerande på människorättsområdet. Och vi tvingas tyvärr konstatera att Sveriges regering stämt in i detta beröm. Annars borde Linde naturligtvis ha motsatt sig de skäl som anfördes i EU-förslaget, och klargjort detta offentligt i samband med att beslutet fattades.

Frågan är varför EU-tjänstemän och Sveriges regering i den offentliga diskussionen inte kan tala uppriktigt om sina ställningstaganden inom Belaruspolitiken. Om man exempelvis vill prioritera geopolitik framför hänsyn till mänskliga rättigheter (för det är ju det som detta egentligen handlar om, precis som beslutet att avskaffa sanktionerna mot Lukasjenkaregimen för ett år sedan) så bör detta meddelas öppet. På så sätt skulle vi också kunna få en vettig diskussion om sakfrågorna. Istället krystar man fram smått obegripliga och vaga formuleringar som vikten av ”kritiskt engagemang” (vilket kan betyda precis vad som helst) och ett välkomnande av ”positiva initiativ […] såsom återupptagandet av människorättsdialogen mellan EU och Belarus” (vilket signalerar framsteg men i praktiken inte innebär ett smack i termer av ökad respekt för de mänskliga rättigheterna).

Säg istället vad ni står för, och stå för det ni säger! Svårare än så borde det inte behöva vara.