Vad sa Kent Härstedt i Minsk?

härstedt i BT

Kent Härstedt i belarusisk stats-tv. Ett uttalande, två tolkningar.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Kent Härstedt har besökt Minsk i egenskap av vice ordförande i OSSE:s parlamentariska församling. OSSE kommer i vanlig ordning att observera det belarusiska presidentvalet den 11 oktober.

Härstedt gjorde i samband med besöket ett kort uttalande inför de statliga massmediernas representanter. Men vad sa han egentligen? TV-kanalerna CTV  och Belarus 1 gjorde var sitt reportage, med synnerligen olika tolkning. Se själv i de textade utdragen nedan!

Eftersom Härstedts tal dubbas i reportaget är det förstås omöjligt att avgöra exakt hur orden föll. Min personliga gissning är dock att Belarus 1 är närmast sanningen. Där åtföljs nämligen Härstedts i viss mån kritiska uttalande av en replik från det belarusiska parlamentets talman Uladzimir Andrejtjenka, förmodligen avsedd att lugna de tittare som möjligen blivit en aning nervösa av Härstedts ord.

N.B. Jag har själv klippt bort vissa delar ur reportagen och bara sparat de moment som uppenbarligen relaterar till samma utsagor från Härstedt.

***

De ursprungliga reportagen kan ses i sin helhet här (CTV) och här (Belarus 1), dock utan textning.

Sverige vill samarbeta med Lukasjenka för att lösa Ukrainakonflikten

Åberg Lukasjenka skål

Aljaksandr Lukasjenka och Martin Åberg

Häromveckan överlämnade Sveriges nye ambassadör i Minsk, Martin Åberg, sina kreditivbrev till den belarusiske presidenten Aljaksandr Lukasjenka. I svenska massmedier renderade detta en och annan artikel, som huvudsakligen tog fasta på Lukasjenkas försonliga ton gentemot Sverige. Och så de vanliga stolligheterna om att det diplomatiska bråket bara berott på Studio Totals nallebombning, förstås.

I Belarus dokumenterades ceremonin naturligtvis omsorgsfullt av alla statliga massmedier, inklusive tv. I det textade klippet nedan kan man se den ordväxling som utspelades mellan Lukasjenka och Åberg över ett glas champagne.

En formell ritual, javisst. Men på sina tjugo sekunder framför tv-kamerorna lyckas vår svenske ambassadör ändå både glädja Lukasjenka med personligt smicker och uttrycka en förhoppning om framtida samarbete för att lösa Ukrainakonflikten.

Det är alltså goda relationer med diktatorn som gäller för närvarande. Förr kände man som svensk en viss stolthet när man mötte företrädare för den belarusiska demokratirörelsen. Nu får man väl be om ursäkt istället…

Varför tidigareläggs det belarusiska presidentvalet?

jarmosjyna

Centrala valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna

Härom dagen föreslog den belarusiska centrala valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna att årets presidentval ska hållas redan den 11 oktober. Förut har Jarmosjyna vid upprepade tillfällen sagt att valet planerades till den 15 november, det vill säga så nära inpå nuvarande mandatperiods utgång som möjligt.

Orsaken till tidigareläggningen diskuteras nu bland oberoende analytiker och oppositionspolitiker, och det är främst två teorier som förs fram (vilka i och för sig inte behöver utesluta varandra).

En förklaring handlar om den ekonomiska situationen som är bekymmersam och där utvecklingskurvan pekar envist nedåt. Nästan dagligen kommer rapporter om fabriker vars produktion går ner på tredagarsvecka, och rubelkursen fortsätter också sitt fall gentemot andra valutor. Normalt brukar president Lukasjenka ta på sig spenderbyxorna just när det är valår, men det blir svårt att utlova några stora höjningar av statliga löner och pensioner under rådande omständigheter. Sett ur detta perspektiv är det gynnsamt att hålla val så tidigt som möjligt, innan de ekonomiska förutsättningarna försämras ytterligare.

Ett annat skäl att skynda på valet kan vara att man från regimens sida vill göra det svårare för oppositionskandidater att förbereda sig för valet. För att registrera sig som kandidat måste man till exempel först samla ihop minst 100 000 stödjande underskrifter bland landet väljare. Den period som är godkänd för insamling av underskrifter kommer nu att äga rum mitt under sommaren, alltså när många belarusier lämnar städerna för att bege sig till sina sommarställen.

Oavsett vilken av förklaringarna som har störst fog för sig, så är Lukasjenka uppenbarligen en aning nervös inför presidentvalet. Även om oppositionen är svag och splittrad, kommer regimen som vanligt att tvingas ta till valfusk för att uppnå det resultat man önskar, vilket samtidigt gör det svårare att upprätthålla den positiva dynamik som man åstadkommit i relationen med EU under det senaste året. Förmodligen hoppas man genom att tidigarelägga valet kunna dämpa fuskbehovet.

Belarusisk propaganda in action

delo printsipa 2

En oberoende journalist observerar den belarusiska statstelevisionens propagandametoder på plats i studion.

En journalist på den oberoende tidningen Nasja Niva, Ulad Sjvjadovitj, anmälde sitt intresse för att vara med i publiken under inspelningen av programmet ”Delo printsipa”. Ja, just det, den pratshow som EU:s chef i Belarus, Maira Mora, regelbundet medverkar och gör bort sig i.

Den resulterande artikeln ger en spännande inblick i hur propaganda-tv skapas i Belarus. Särskilt intressant är beskrivningen av publikens interaktion under pratshowen.

Studiomedarbetare lyfte skyltar med instruktionen ”Applådera!” när en paneldeltagare sagt något som låg väl i linje med regimens officiella hållning. Alla åskådare försågs också med var sin mentometer, som man förväntades använda för att uttrycka sin sympati till eller aversion mot det som sades på scenen. Sjvjadovitj förbryllades dock över att han och de andra åskådarna inte fick veta i förväg hur dessa fungerade eller skulle användas. Ännu mer förbryllad blev han när mentometerreaktionerna kontinuerligt återgavs på en stor bildskärm under debattens gång. Regimvänliga kommentarer fick höga betyg, medan obekväma synpunkter och ämnen dissades, trots att varken han eller de andra i publiken tryckte på några knappar. Flera av hans bänkgrannar hade till och med lagt sina mentometrar åt sidan, vilket fick honom att genomföra ett eget litet experiment. Han plockade på sig flera mentometrar och testade att trycka intensivt på dem samtidigt, något som dock inte alls gav utslag på den stora bildskärmen!

Efter att diskussionerna avslutats och de medverkande lämnat studion ombads publiken stanna kvar en stund för några extra tagningar framför kameran. Först organiserades ett antal applåder, påhejade av en regissör som försökte frammana maximal entusiasm hos publiken. Sedan uppmanades alla också att under en stund trycka på sina mentometrar, alltmedan de filmades av tv-fotograferna. Därefter återstod alltså bara för ansvariga tekniker att klippa in publikens reaktioner och aktiva medverkan på lämplig plats i programmet.

Så går det alltså till när Lukasjenka-tv arrangerar diskussioner om samhällsfrågor. Hur var det nu med riktlinjerna inom EBU, där den belarusiska statstelevisionen alltjämt tillåts vara medlem? Opartiskhet är ett av ledorden, om jag inte missminner mig…

Tre myter som formar EU:s Belaruspolitik

freedom house logga

Freedom House är en internationell oberoende organisation som bedriver forskning och opinionsbildning om demokrati, politisk frihet och mänskliga rättigheter.

I en artikel som publicerades strax före Östliga partnerskapets toppmöte i Riga 21-22 maj skingrar Vytis Jurkonis från Freedom Houses Vilniuskontor effektivt tre myter, som tyvärr tycks bidra till att EU håller på att upprepa sitt tidigare misstag att genom ökat engagemang med Lukasjenkas diktaturregim försöka främja en positiv utveckling i regionen.

Jurkonis resonemang ser sammanfattningsvis ut som följer:

För det första har EU:s sanktionspolitik inte alls isolerat Belarus från Europa och drivit landet in i Rysslands famn, så som många sanktionskritiker energiskt påstår. De nuvarande sanktionerna är i första hand att betrakta som ett (viktigt) moraliskt ställningstagande gentemot personer som bär ansvar för omfattande människorättsbrott, inte en åtgärd som i sig själv är tänkt att förändra situationen i landet.

För det andra är det också en myt att Belarus kämpar för att frigöra sig från rysk påverkan. Den påstådda neutraliteten i Ukrainafrågan är falsk, något som jag påpekat tidigare här på bloggen.

För det tredje är det fel att se det människorättsfokus som EU tidigare haft i sin relation med den belarusiska regimen som en misslyckad strategi. Att situationen inte förbättrats i landet beror inte på att man krävt respekt för mänskliga rättigheter utan snarare på att detta inte gjorts tillräckligt konsekvent och principfast. När man nu från EU:s sida istället verkar vilja övergå till en mjukare linje – med konkreta samarbeten inriktade på ekonomisk och social utveckling – riskerar man att befästa regimens ställning och därmed försvåra en demokratisk utveckling, samtidigt som man sviker den belarusiska demokratirörelsen och sina egna grundläggande värderingar.

Hela Vytis Jurkonis text (på engelska) kan läsas på Freedom Houses hemsida. Rekommenderas!

Hur går det där egentligen ihop, Teliasonera?

telia luka

Teliasonera slingrar sig vidare…

När Teliasonera kommenterar Uppdrag gransknings senaste avslöjande om bolagets smutsiga affärer i Azerbajdzjan, försvarar man bland annat sitt agerande med att man inte ensamt fattar beslut inom holdingbolaget Fintur. Teliasonera äger ju ”bara” 58,5 procent av bolaget, och anser sig därför tvunget att ta hänsyn till den stora minoritetsägaren Turkcell, som alltså äger resten, det vill säga 41,5 procent.

Intressant i sammanhanget är att när Teliasonera försöker slingra sig undan ansvaret för de människorättsbrott som dess intressebolag i Belarus, Life, regelbundet gör sig skyldigt till resonerar man på rakt motsatt sätt. Då hänvisar Teliasonera istället till att man är minoritetsägare i det bolag – för övrigt samma Turkcell som nämndes ovan – som kontrollerar Life, och därför överhuvudtaget inte kan påverka besluten. Teliasonera äger 37,5 procent av Turkcell, som saknar majoritetsägare (tre stora bolag delar i praktiken lika på ägandet).

Teliasoneras syn på sitt eget inflytande i bolagsstyrningen kan således sammanfattas så här:

När vi är i majoritet så är det i själva verket minoriteten som bestämmer. Men när vi själva är i minoritet har vi ingenting alls att säga till om.

Känns väl inte som ett helt konsekvent resonemang, eller?

EU blandar äpplen och päron

tusk päron äpple

Svårt att se skillnad, Donald?

Inför förra veckans toppmöte inom ramen för det Östliga partnerskapet fick vi återigen höra märkliga uttalanden från höga EU-företrädare angående relationen mellan EU och Belarus. Europeiska rådets ordförande Donald Tusk sade bland annat i en intervju att nämnda relation inträtt i ett nytt läge. Han utlovade också optimistiskt ”flera okonventionella svarsåtgärder” från EU om ”de positiva signalerna från Minsk” fortsätter komma.

Den spontana reaktionen från den belarusiska demokratirörelsen präglades av lika delar förundran och desillusion. Och människorättsförsvararen Ales Bjaljatski konstaterade att det i själva verket inte går att tala om någon som helst positiv signal under det senaste året. I stället har situationen på människorättsområdet ytterligare försämrats, och det från ett minst sagt dåligt utgångsläge.

Nu syftade väl kanske inte Tusk på den inhemska situationen i Belarus, utan snarare på Lukasjenkas agerande i Ukrainakonflikten. Genom att låtsas vara neutral där har ju den belarusiske presidenten vunnit sympati inom höga EU-kretsar. Varför det skulle vara så sympatiskt att ställa sig neutral inför det uppenbara folkrättsbrott som Ryssland begått kan man i och för sig med fog ifrågasätta. Och eftersom det dessutom bara är ett spel för gallerierna från Lukasjenkas sida så borde pluspoängen i EU:s ögon utebli, kan man tycka.

Men även bortsett från detta faktum, så finns det naturligtvis ingen anledning att gå Lukasjenka till mötes i exempelvis sanktionsfrågan på grundval av hur han agerar i Ukrainakonflikten. EU:s sanktionspolitik är ett svar på regimens inhemska människorättsbrott och så länge dessa fortgår finns det ingen anledning för EU att ompröva sanktionerna, inte heller att öppna för samarbetsmöjligheter på nya politikområden. När sanktionerna återinfördes – efter regimens brutala tillslag mot demokratirörelsen i samband med förra presidentvalet i december 2010 – hette det att respekt för de mänskliga rättigheterna var ett villkor för en normal relation mellan EU och Belarus. Den principen bör fortsätta gälla om EU ska kunna behålla det minsta uns av trovärdighet i sina stolta paroller om demokrati och mänskliga rättigheter. Hur man (fel)tolkar Lukasjenkas agerande på den internationella arenan har inte med den saken att göra.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: