Belarus kritiserar ”svenska människorättsbrott” i ny rapport

mfa_hrreport2014_en_1

Sverige får kritik i Belarus ”människorättsrapport”

Det belarusiska (vitryska) utrikesdepartementet publicerade idag sin årliga rapport om situationen för de mänskliga rättigheterna i omvärlden. Eller snarare om situationen i ett antal länder ”that claim to be most ’advanced democracies’”. Syftet med rapporten – som nu ges ut för tredje gången – är att visa att de aktuella länderna borde sopa framför egen dörr innan de kommer och klagar på Belarus.

Ett avsnitt i rapporten handlar som vanligt om Sverige. Där presenteras ett antal exempel på ”människorättsbrott” som begåtts 2014. Konkret nämns bland annat följande:

– Högerextremisters (Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen) framflyttade positioner i det svenska samhället

– Förekomsten av diskriminering av personer med afrikanskt ursprung

– Missförhållanden inom Sveriges hantering av asylsökande

– Polisens våldsamma agerande i samband med demonstrationen mot Svenskarnas parti i Malmö i augusti 2014.

Hela rapporten finns att läsa här (på engelska):
The Most Resonant Human Rights Violations in Certain Countries 2014

Hur skall man då ställa sig till den belarusiska rapporten? Onekligen finns det kopplingar till frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna i ovan nämnda fall, och sannolikt kan man i några av dem konstatera att kränkningar verkligen ägt rum. Men det är likväl direkt vilseledande att jämställa människorättssituationen i exempelvis Sverige och Belarus. När motsvarande rapport för 2012 publicerades så kommenterades den så här av den belarusiske människorättsförsvararen Valjantsin Stefanovitj:

Det förekommer naturligtvis människorättsbrott i alla länder. Men till skillnad från i Belarus finns det i andra europeiska länder oberoende rättsmyndigheter och massmedier, därför passerar sådana brott inte obemärkt förbi. Och den som utsätts för en kränkning kan vända sig till Europadomstolen för att få upprättelse och kompensation. Europadomstolen har också mandat att tvinga Europarådets medlemsstater att korrigera sin lagstiftning så att den står i överensstämmelse med europeiska demokratiska rättsnormer.

Stefanovitj tyckte också att den belarusiska regimen med sin rapport gjorde sig till åtlöje internationellt. Och det är lätt att hålla med. I rapporten presenteras en salig blandning av påstådda människorättsbrott, utan någon egentlig analys av vilka rättigheter som kränkts och vem eller vilka som i så fall bär ansvar för det. Inte heller bryr man sig om att det rättsliga efterspelet i många fall alltjämt pågår. Men det internationella mottagandet av rapporten spelar egentligen mindre roll för regimen, något som är viktigt att ha i åtanke.

Så här skrev jag här på bloggen om rapporten för 2012, och det känns alltjämt relevant så jag citerar helt enkelt dessa stycken:

Några av de anförda exemplen ger intryck av total inkompetens och utgör grova feltolkningar av de internationella avtal som reglerar och definierar de mänskliga rättigheterna. Men i själva verket är det inte heller för att övertyga sina kritiker i omvärlden som Belarus publicerar den aktuella rapporten. Den är istället ämnad för en inhemsk publik, som dels inte är så välorienterad i vad mänskliga rättigheter handlar om, dels kontinuerligt serveras snedvriden information som går ut på att politiker i Västvärlden vill Belarus illa och därför felaktigt för fram anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna. Och information om de konkreta människorättsbrotten i Belarus når naturligtvis inte fram till dem som huvudsakligen konsumerar statliga massmedier, det vill säga de flesta belarusierna.

Oemotsagd (eftersom ingen tillåts ifrågasätta rapporten i de statsstyrda massmedierna) kan således utrikesdepartementets talesperson stå i teve och påstå att det där som Belarus kritiseras för existerar i alla andra länder också, och i ungefär samma omfattning.

I många avseenden är det belarusiska utspelet därmed ett typiskt led i det systematiska förtryck som bland annat bygger på en strikt och ganska framgångsrik kontroll över informationsspridningen till landets egna medborgare. Det här understryker också vikten av att den demokratiska omvärlden fortsätter – och gärna ökar – sina ansträngningar att främja de krafter som försöker rubba denna kontroll och bryta regimens informationsmonopol.

Nya övergrepp – fortsatt tystnad från Sverige och EU?

dziadok 1

Mikalaj Dziadok

Den belarusiske (vitryske) politiske fången Mikalaj Dziadok fick på torsdagen sitt fängelsestraff förlängt med ett år, formellt på grund av bristande disciplin. Huvudsakligen handlade det om att han vid några tillfällen haft gympakläder på sig i stället för fängelsedräkt, förseelser som han dessutom redan straffats för i form av besöksförbud, inlåsning i straffcell och dylikt.

Domslutet mot ungdomsaktivisten Mikalaj Dziadok utfärdades bara några dagar innan han skulle ha släppts fri efter fyra och ett halvt år i fängelse. Han greps i september 2010, anklagad för huliganism och skadegörelse. Själv nekade han till alla anklagelser. Rättsprocessen mot honom uppvisade stora brister och han har utnämnts till samvetsfånge av Amnesty International.

Under sin tid i fängelset har Dziadok kontinuerligt pressats av fängelseledningen som försökt förmå honom att skriva under en nådeansökan till president Lukasjenka, där han därmed också skulle ha erkänt sig skyldig till brottsanklagelserna. Dziadok har dock vägrat be om nåd, och därför gång på gång straffats för påstådda disciplinbrott.

Både den ursprungliga rättsprocessen mot Dziadok och den nu aktuella strafförlängningen är uppenbart politiskt motiverade. Det är därför viktigt att omvärlden reagerar och agerar. Tyvärr har vi sett alltför lite av den varan på senare tid. EU (och Sveriges regering?) tycks ha förblindats av det måttligt imponerande faktum att Lukasjenka åtminstone inte aktivt stöttat Putins folkrättsbrott i Ukraina och vill därför inte kännas vid att övergreppen i Belarus fortsätter.

Tidigare följde EU:s Belaruspolitik parollen ”Less for less, more for more”, vilket uttolkades som att relationen med Lukasjenka skulle bestämmas av i vilken utsträckning han respekterade de mänskliga rättigheterna. Men nu tycks man i vissa tunga EU-kretsar ha formulerat om sin vägledande princip till ”Couldn’t care less”. Därmed ger man också Lukasjenka fria händer att fortsätta förtrycka det belarusiska folket.

Domen mot Dziadok är inte det enda exemplet på hur Lukasjenkas repression fortgått (och faktiskt ökat) under det senaste året. Deportationen av människorättsförsvararen Lena Tonkatjova verkställdes härom veckan. Antalet politiska fångar utökades i december när aktivisten Jury Rubtsou skickades till en anstalt i närheten av Brest. Massmedielagarna har skärpts med inskränkt yttrandefrihet som följd, senast igår trädde nya repressiva regler i kraft.

För ett par veckor sedan läste Sveriges utrikesminister Margot Wallström i riksdagen upp en utrikesdeklaration där det står att värnandet av de mänskliga rättigheterna ska vara en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om hon verkligen menar allvar med det bör hon också reagera kraftfullt när de mänskliga rättigheterna kränks, annars mister dessa vackra ord sin mening helt och hållet.

Amnesty rapporterar om oförminskat förtryck i Belarus

air2014-15

Amnestys årsrapport

Det är förvisso ingen överraskande information om Belarus (Vitryssland) som presenteras i Amnestys färska årsrapport. Likväl är det viktigt att uppmärksamma det faktum att regimens repression mot oliktänkande förblivit intakt under det senaste året, och i något avseende till och med skärpts ytterligare. Särskilt mot bakgrund av att EU på senare tid tenderat att blunda för Lukasjenkas förtryck.

Det inledande stycket i avsnittet om Belarus sammanfattar situationen på ett bra sätt:

Belarus remained the only country in Europe to carry out executions. Opposition politicians and human rights activists were detained for legitimate activities. The right to freedom of expression was severely restricted and journalists faced harassment. Severe restrictions on freedom of assembly remained in place. NGOs continued to be arbitrarily denied registration.

I rapporten tas bland annat fängslandet av demokratiaktivister i samband med vårens ishockey-VM upp. Den politiske fången Jury Rubtsou uppmärksammas, liksom deportationen av människorättsförsvararen Lena Tonkatjova.

Läs hela avsnittet om Belarus här.

Artikel om modig människorättsadvokat

Pavel Sapelka

Pavel Sapelka

I senaste numret av Advokaten kan man läsa om Pavel Sapelka, som uteslöts ur det belarusiska (vitryska) advokatsamfundet 2011, efter att ha försvarat några av de mest framträdande politiska fångarna i landet.

Idag kan alltså Sapelka inte tjänstgöra som advokat i rättsprocesser. Men han har fortsatt sitt rättsliga engagemang inom ramen för människorättsorganisationen Vjasnas verksamhet. I höstas var han i den egenskapen också Östgruppens gäst vid MR-dagarna i Umeå.

Läs hela artikeln om Pavel Sapelka här:

Advokaten: Utesluten advokat fortsätter kampen för mänskliga rättigheter

Människorättsförsvarare kastas ut ur Belarus – vad gör Sveriges regering?

tankatjova2

Lena Tonkatjova

På torsdagen avslogs den belarusiska (vitryska) människorättsförsvararen Lena Tonkatjovas deportationsbeslut i sista instans, vilket innebär att hon måste lämna landet senast den 21 februari.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit om Tonkatjovas fall, och om Östgruppens uppmaning till den svenska regeringen att reagera på detta uppenbara övergrepp från den belarusiska regimens sida. Det råder ingen tvekan om att deportationsbeslutet är politiskt motiverat och ingår i regimens strategi att göra sig av med kritiska röster inför höstens presidentval.

Tonkatjova har nu för avsikt att tillfälligt bosätta sig i den litauiska huvudstaden Vilnius, för att därifrån fortsätta sitt människorättsarbete, under de tre år som hon är förhindrad att återvända till Belarus.

Hon kommer också att verka för att de ansvariga för repressionen mot henne sätts upp på EU:s sanktionslista över belarusiska statstjänstemän som gjort sig skyldiga till brott mot de mänskliga rättigheterna. Samma krav har vi i Östgruppen tidigare riktat till EU. Nu har Sveriges utrikesminister Margot Wallström en utmärkt chans att omsätta sitt vackra tal om mänskliga rättigheter i praktisk handling och driva på för en utvidgning av sanktionslistan, och därmed kompensera för den passivitet som hittills präglat Sveriges och EU:s agerande i frågan.

 

Fotnot: Lena Tonkatjova är rysk medborgare men flyttade till Belarus som barn och har bott där i trettio år. När hon nyligen ansökte om förnyat uppehållstillstånd inleddes istället en myndighetsprocess som resulterade i ett beslut om att inte låta henne bo kvar i Belarus. Hon får inte heller resa in i landet under de kommande tre åren. Formellt hänvisar myndigheterna till att hon gjort sig skyldig till fortkörning, något som aldrig tidigare tjänat som grund för att neka utländska medborgare förnyat uppehållstillstånd.

Lukasjenka och Porosjenko dissar Putin i uppsnappat samtal?

luka porosjenko

Lukasjenka och Porosjenko diskuterar Putins oärlighet?

Jag kan inte urskilja exakt vad som sägs i det korta klipp som fångade ett kort samtal mellan Aljaksandr Lukasjenka och Petro Porosjenko, i samband med att toppmötet i Minsk avslutades. Men enligt dem som tror sig kunna göra det utspelade sig nedanstående replikskifte mellan de båda presidenterna (och där föremålet för samtalet tros vara Vladimir Putin). Och ingen alternativ version har i alla fall presenterats så vitt jag kan se.

Porosjenko: ”Det är tungt… Han har satt igång ett oärligt och smutsigt spel…”

Lukasjenka: ”Jag vet, jag vet. Och alla har förstått det.”

 

Och vinnaren är… Lukasjenka!

lukasjenka

Nöjd vinnare efter toppmötet i Minsk

Medan man världen över nu diskuterar och tolkar utfallet av den överenskommelse som gjordes vid Ukrainaförhandlingarna i Minsk, så är analytiker i Belarus (Vitryssland) hur som helst rörande överens om att president Lukasjenka definitivt gått segrande ur mötet.

Genom att agera värd för det storpolitiska skeendet har han fått möjlighet att framstå som en viktig aktör på den internationella arenan. Och ledarna för Tyskland och Frankrike, som i normalfallet inte bör ha någon kontakt med Lukasjenka överhuvudtaget på grund av EU:s rådande sanktionspolitik gentemot Belarus – Lukasjenka är ju själv föremål för sanktioner och tillåts därför inte resa in i EU – kom nu till Minsk och skakade leende hand med diktatorn framför ett enormt pressuppbåd. Lukasjenka såg dessutom till att krydda scenen lite extra genom att räcka fram en blombukett till Angela Merkel!

merkel luka

Merkel får tulpaner av Lukasjenka

Bara en formsak, kan man kanske tro. Men även dessa formsaker är oerhört viktiga för Lukasjenka som har ett behov av att inför hemmaopinionen visa upp tecken på internationell legitimitet, något som sedan länge varit en uppenbar bristvara för honom. Toppmötet blev på så vis en PR-mässig fullträff för Lukasjenka.

Och vad värre är, EU:s agerande på senare tid ger intrycket av att man faktiskt ser på Lukasjenka med blidare ögon än förut. Inte nödvändigtvis för att man hyser illusioner om att han är på väg att förvandlas till någon demokrat. Nej, det handlar snarare om att den värdebaserade utrikespolitik som unionen tidigare fört – och som omöjliggjort ett accepterande av den belarusiska regimen – nu sakta men säkert håller på att ersättas av en hållning där geopolitiska intressen är helt dominerande, och där EU fåfängt nog ser en poäng i att försöka vinna över Lukasjenka på sin sida i dragkampen med Vladimir Putin i Ryssland.

Utrikesminister Uladzimir Makej bekräftade för övrigt i en intervju häromdagen att relationen mellan Belarus och EU är på väg att radikalt förändras i positiv riktning. Han meddelade också i detta sammanhang att han de närmaste veckorna kommer att ta emot besök av flera högt uppsatta politiker från olika EU-länder.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggare gillar detta: