Bo Löfvendahls dubbelfel om Belarus

belarus skärmklipp

Belarus har blivit etablerat som alternativ till Vitryssland

I SvD:s språkspalt kommenterar Bo Löfvendahl det faktum att benämningen Belarus inte inkluderats i den nyutgivna upplagan av Svenska Akademiens ordlista. Han gör det med utgångspunkt i två påståenden som båda är felaktiga.

För det första hävdar Löfvendahl att ”både Språkrådet och nätverket Mediespråksgruppen har avvisat dem”. Men när Språkrådet härom året tog upp frågan om Vitryssland och Belarus inom ramen för sin offentliga rådgivningsverksamhet konstaterade man tvärtom att det finns ”skäl att tro att båda namnformerna kommer att förekomma parallellt i språkbruket”, varpå man gav konkreta råd om hur avledningar till ordet Belarus bör hanteras.

Löfvendahl refererar vidare till de argument som förespråkare av Belarus anfört till stöd för sin sak. Han skriver därvid: ”…argumentet var framför allt att Belarus är det vitryska namnet på landet”. Men här har han fel igen.

Kritiken mot Vitryssland handlar inte om ett principiellt ställningstagande mot så kallade exonymer, det vill säga försvenskade namn på länder och platser som inte överensstämmer med de namn som används på platserna i fråga (endonymer). Problemet här är att just exonymen Vitryssland är olycklig eftersom den är missvisande såväl geografiskt som historiskt, ofta leder till förväxling och dessutom uppfattas som nedsättande av många belarusier i Sverige.

Detta informerade jag för övrigt Bo Löfvendahl om redan för två år sedan, när han i samma språkspalt argumenterade mot Belarus. Desto tråkigare att han medvetet fortsätter sprida denna vanföreställning.

Löfvendahl skriver dessutom att Belarus ”inte slagit igenom annat än hos enstaka skribenter”. Också detta påstående kan på goda grunder ifrågasättas. Självklart är Vitryssland den variant som dominerar, men det råder ingen tvekan om att Belarus också har etablerat sig, vilket alltså även Språkrådet uppmärksammat.

Belarus och Vitryssland förekommer i offentliga sammanhang idag främst inom tre områden: sport, kultur och samhällsdebatt. I sportens värld är Vitryssland alltjämt helt dominerande, men på de övriga områdena är situationen annorlunda, med en tydlig dominans för Belarus bland de personer som själva är aktivt intresserade av landet och därmed också förstår vad namnfrågan handlar om.

Belarus används sålunda aktivt av politiker och organisationer som driver Belarusfrågor, liksom av författare och journalister med kunskap om landet, inklusive Svenska PEN och Författarförbundet. Det används av UD, SIDA och Svenska institutet, och fördes till och med in i den senaste versionen av UD:s Utrikes namnbok.

Också i de stora massmediernas redaktionella texter blir Belarus vanligare, här två exempel från DN respektive Sveriges Radios hemsida.

Det är förstås beklagligt att Svenska Akademien inte noterat denna utveckling, varför den nya upplagan av SAOL i detta avseende är inaktuell redan när den ges ut. Men min gissning är att användningen av Belarus kommer att fortsätta öka i alla fall, och att det ses som självklart att inkludera det i nästa SAOL.

I ett kort efterord till min bok Bruksanvisning för diktatorer, som kom ut i höstas, motiverade jag varför jag föredrar Belarus framför Vitryssland. Hela detta efterord kan läsas här:
Belarusbloggen: Zlatan är Zlatan – Belarus är Belarus

Förtrycket intensifieras i Belarus – EU fortsätter blunda

eu blundar

EU fortsätter blunda för Lukasjenkas övergrepp

De belarusiska (vitryska) människorättsorganisationerna Vjasna och Lawtrend slår larm om den allt hårdare press som den politiske fången Mikalaj Statkevitj utsätts för. Också trakasserierna mot andra politiska fångar intensifieras just nu i Belarus. EU har dock hittills valt att blunda för det hårdnande förtrycket.

Mikalaj Statkevitj var en av Aljaksandr Lukasjenkas utmanare vid presidentvalet 2010. Han greps på valnatten och dömdes sedermera i en farsartad rättsprocess till sex års fängelse för att ha arrangerat ”våldsamt upplopp”.

Under hela fängelsevistelsen har Statkevitj utsatts för trakasserier och påtryckningar. Fängelseledningen har på olika sätt försökt få honom att skriva en nådeansökan till president Lukasjenka och därmed också erkänna sig skyldig till de brott som han dömts för. Statkevitj har dock vägrat gå med på detta, vilket bland annat resulterat i en lång rad bestraffningar för påstådda disciplinbrott.

Sedan årsskiftet har det kommit flera uppgifter om att påtryckningarna mot Statkevitj tilltagit i styrka. Han har drabbats av nya bestraffningar i form av inställda anhörigbesök och förbud mot att ta emot livsmedelsförsändelser. Tidigare i vår sattes han i en särskild straffcell under tre dagar, och förflyttades sedan till en annan fängelselokal med särskilt stränga förhållanden under två månader.

Människorättsförsvarare tolkar de nya straffåtgärderna som ett intensifierat försök från regimens sida att förmå den politiske fången att be om nåd. De kräver i ett öppet brev bland annat ett stopp för trakasserierna och påtryckningarna mot Statkevitj, samt att representanter för EU och FN ges möjlighet att besöka anstalten där han sitter inlåst, så att de kan kontrollera fängelsförhållandena på plats.

Också mot andra politiska fångar har regimens press ökat på senare tid. Mikalaj Dziadok fick i slutet av februari sitt straff förlängt med ett år, bara ett par dagar innan han skulle ha släppts fri efter fyra och ett halvt år i fängelse. Strafförlängningen grundades på anklagelser om ”bristande disciplin”.

Och aktivisten Jury Rubtsou förflyttades häromdagen från en öppenvårdsanstalt till ett häkte i väntan på rättegång. Rubtsou anklagas för att inte ha följt reglementet under avtjänandet av sitt ettåriga straff.

Hittills har den hårdnande repressionen i Belarus inte mötts av några som helst reaktioner från EU. Det samlade intrycket är att man väljer att blunda helt för de upprepade övergreppen, vilket naturligtvis ger Lukasjenka fria händer att fortsätta dra åt tumskruvarna inför höstens presidentval.

UD:s och EU:s önsketänkande stärker Lukasjenkas förtryck

Östgruppens Belarusdagar gick i år av stapeln 24-26 mars och blev en stor succé vad gäller antalet besökare vid seminarier och andra evenemang. Under den huvudsakliga seminariedagen på Myntkabinettet i Stockholm diskuterade en lång rad inbjudna gäster aktuella frågor med koppling till människorättssituationen i Belarus.

Den belarusiske statsvetaren Valer Karbalevitj redogjorde bland annat för orsakerna till Lukasjenkas ansträngningar att normalisera relationerna med EU. En huvudförklaring är förstås utvecklingen i Ukraina, som tvingat Lukasjenka att fundera över sin geopolitiska position. Karbalevitj konstaterade därvid att några substantiella demokratiseringsreformer inte är att vänta i Belarus så länge Lukasjenka innehar makten, eftersom sådana i praktiken skulle leda till att han förlorar densamma. En uppfattning som för övrigt delas av så gott som hela den belarusiska demokratirörelsen.

Vjalitjka Gullgren

Ulad Vjalitjka, Eurobelarus och Stefan Gullgren, Sveriges UD, medverkade vid Östgruppens Belarusdagar 2015. Foto: Anders Mattsson

Likväl är det just detta som åtminstone det svenska utrikesdepartementet hoppas på, enligt chefen för UD:s Östeuropaenhet Stefan Gullgren, som presenterade Sveriges och EU:s hållning tillsammans med Belarushandläggaren vid EU:s European External Action Service, Egidijus Navikas.

Logiken i den aktuella Belaruspolitiken går ut på att EU via ökad dialog med Lukasjenka på den geopolitiska arenan också ska kunna påverka de inre förhållandena i landet i demokratisk riktning. Man vill alltså försöka förmå Lukasjenka att inleda reformer som omöjliggör hans eget fortsatta maktinnehav.

Under frågestunden efter presentationerna frågade jag Stefan Gullgren – med hänvisning till vad Karbalevitj tidigare sagt – vilka demokratiska förändringar man då i själva verket hoppas uppnå genom sin dialog med Lukasjenka. Något konkret svar fick jag inte. Gullgren uteslöt inte heller risken att ansträngningarna skulle visa sig vara fruktlösa, men menade samtidigt, som han uttryckte det, att ”det vore oacceptabelt att på förhand bestämma sig för att det är hopplöst att få en förändring till stånd”.

Problemet med UD:s optimism är att den i det aktuella fallet grundas på önsketänkande i stället för sunt förnuft. Dessutom har ju samma taktik prövats och misslyckats tidigare, och det finns inget som talar för att det kommer att sluta på något annat sätt den här gången.

Vad man dessutom inte tycks inse inom svenska UD (och EU) är att Lukasjenka kan dra stor fördel av situationen under tiden som detta fåfänga försök pågår. Dialogen innebär i sig själv att Lukasjenka får oförtjänt internationell legitimitet och acceptans, något som han är smart nog att använda i sin propaganda gentemot den inhemska befolkningen. I praktiken bidrar EU därmed också till att stärka det förtryck som Lukasjenka står för, även om själva dialogen i slutänden inte skulle resultera i påtagligt förbättrade relationer mellan EU och den belarusiska regimen.

För Lukasjenka är varje dag 1 april

Så har förre utrikesministern Carl Bildt summerat intrycken från sitt besök i Minsk häromdagen. Bland annat så här:

Jag citeras i dag i vitryska media med att uttrycka erkännande för att Minsk fortsatt ger tydligt stöd till såväl Ukrainas som Georgiens territoriella integritet. Och det förblir viktigt.

Men hallå! Tydligt stöd till Ukrainas territoriella integritet???

luka luras 2

April, april! sa Lukasjenka

Borde inte Bildt vid det här laget ha lärt sig att Lukasjenka och andra regimföreträdare säger en sak den ena dagen och något annat nästa dag, beroende på vem som lyssnar? Ibland lyckas Lukasjenka till och med förmedla rakt motstridiga budskap under en och samma presskonferens. Och det spelar egentligen ingen roll, för han anser sig hur som helst inte bunden av sina ord. Hela hans politiska karriär har präglats av lögner och brutna löften. För honom är helt enkelt varje dag 1 april.

I början av mars 2014 försäkrade han Ukrainas sändebud Leonid Kutjma om att han stödde Ukrainas territoriella integritet. Två veckor senare gav han på en presskonferens följande svar till en journalist från Interfax:

Interfax: Does Belarus recognize Crimea as a part of the Russian Federation? Is it dangerous that the referendum in Ukraine will spark a wave of self-determinations of regions not only in Ukraine, but also on the entire post-Soviet space?

Alexander Lukashenko: As for the recognition and non-recognition, Crimea, just like Ossetia, Abkhazia and other regions, is not an independent state. Today Crimea is part of the Russian Federation. No matter whether you recognize it or not, the fact remains. Belarus has already declared its position on the matter. Some say that this position aims at avoiding confrontation with the two states. But Belarus is not going to confront anyone.

Nobody demands that Belarus should recognize Crimea and support Russia or make a stand against it. I will tell you honestly: nobody demands it from me and from our government, from the Foreign Ministry. I think the situation will develop the same way de-facto. Whether Crimea will be recognized as a region of the Russian Federation de-jure does not really matter. Everybody recognizes Russia. We are not going to meddle in it. It is bad that the Russian Federation had to resort to these measures.

If you ask me what choice I will make, I will tell you that considering our common historical background, our Union State project, and our agreements with the Russian Federation, we will be with Russia and there should not be any further speculations about it. Our domestic, foreign, military policy is not aimed against NATO or anyone else. We will pursue a balanced policy. However, if we had to choose, we will choose the Russian Federation. I told Russian President Vladimir Putin about it during the recent conversation. I told Vladimir Putin that there is no reason to worry; Belarus will always be with the Russian Federation.

Ytterligare några dagar senare röstade Belarus emot en FN-resolution till stöd för Ukrainas territoriella integritet. De övriga som röstade emot var Armenien, Bolivia, Kuba, Nordkorea, Ryssland, Sudan, Syrien, Venezuela och Zimbabwe.

Och så där har sedan Lukasjenka och andra företrädare för den belarusiska regimen fortsatt. Ena dagen si, andra dagen så. Och nöjt har de kunnat konstatera att man från EU:s håll bara hör det man vill höra.

– Ett tydligt stöd för Ukrainas territoriella integritet! sa Bull.

– Stödet för Ukrainas territoriella integritet är tydligt! sa Bildt.

– April, april! sa Lukasjenka

Efterlyses: Värdebaserad svensk Belaruspolitik

belarus sverige

Sverige bör driva en värdebaserad Belaruspolitik

Caroline Szyber (KD) är en av tyvärr alltför få riksdagsledamöter som regelbundet uppmärksammar situationen i Belarus (Vitryssland). Senast i en debattartikel på SVT Opinion tillsammans med Alexander Mazurkin från KIC (Kristdemokratiskt internationellt center). I artikeln efterlyser de en aktiv svensk Belaruspolitik. Sveriges regering bör enligt Szyber och Mazurkin bland annat verka för visumfrihet till EU för belarusiska medborgare, i syfte att motverka en isolering av det belarusiska folket. Andra viktiga åtgärder som nämns i artikeln är ett utökat stöd till oberoende journalister samt till utbyte mellan svenska och belarusiska organisationer inom civilsamhället. Det är utmärkta förslag som regeringen förhoppningsvis tar till sig i den mån man inte redan gjort det.

Artikelförfattarna avslutar så här:

I Belarus fall har Margot Wallström stora skor att fylla. Vi ser ännu inga tecken på att hon har börjat göra det. I utrikesdeklarationen 2015 nämndes inte Vitryssland alls för första gången på flera år.

Sverige har historiskt och under Alliansregeringens tid varit ett av få länder som tydligt visat sitt stöd till demokratirörelsen i Vitryssland. Att prioritera bort länder som ligger nära Sverige riskerar bara nya kriser i Östersjöområdet.

Vitrysslands folk förtjänar en aktiv svensk utrikespolitik som tar sikte på ett fritt och demokratiskt Vitryssland.

Jag delar förstås Szybers och Mazurkins önskan om en aktiv svensk Belaruspolitik. Men att Sveriges röst till stöd för demokrati i Belarus har tystnat har nog inte så mycket att göra med regeringsskiftet. Förändringen var tydlig redan innan, i praktiken kan den avgörande vändpunkten dateras till sommaren 2012 och det diplomatiska bråket mellan Sverige och Belarus. Därefter har realpolitiska intressen dominerat såväl Alliansregeringens som den nuvarande rödgröna regeringens politik gentemot Belarus.

Det är en beklaglig utveckling, inte minst för att Sverige genom sitt aktiva engagemang tidigare spelat en viktig roll i utformandet av EU:s Belaruspolitik, en politik som på senare tid också präglats alltmer av försiktighet och återhållsamhet när det gäller kritik mot Lukasjenkaregimens människorättsbrott.

Utmaningen för oss som känner ett starkt engagemang för ett demokratiskt Belarus är nu att verka för ett återupprättande av den värdebaserade Belaruspolitik som tidigare var ett signum för svenska regeringar av olika partifärg. Det är särskilt angeläget mot bakgrund av EU:s pågående kursändring i politiken gentemot Lukasjenka. Mer om detta skriver jag i en debattartikel i senaste numret av tidskriften Tvärdrag.

I likhet med Szyber och Mazurkin föreslår jag där aktiva åtgärder till stöd för demokratirörelsen och för att motverka isolering av det belarusiska folket. Men jag förespråkar också en isolering av den belarusiska regimen i syfte att begränsa dess manöverutrymme:

Lukasjenka är en illegitim president som med hjälp av ett systematiskt förtryck upprätthåller sin maktposition. De politiska sanktionerna mot hans regim är nödvändiga. De bör dessutom utvidgas, bland annat genom skarpare åtgärder mot regimens ekonomiska intressen. Företag som står presidenten nära och fungerar som hans sponsorer tjänar till exempel stora pengar på handel via EU. Det är sannolikt också dessa som skulle tjäna mest på utökade handelsförbindelser mellan EU och Belarus.

Hela artikeln i Tvärdrag finns att läsa här:

Belarus: Våga isolera regimen och satsa på landets demokratirörelse

Löfvens icke-svar om Lukasjenka

Statsminister Stefan Löfven

För ett par veckor sedan publicerade jag en debattartikel i UNT, angående EU:s funderingar kring att bjuda in Belarus (Vitrysslands) diktator Aljaksandr Lukasjenka till Östliga partnerskapets toppmöte i Riga i maj.

EU:s nuvarande ordförandeland Lettland har signalerat att man vill se Lukasjenka på plats i Riga. Under rådande förhållanden är detta dock inte möjligt, eftersom han är föremål för EU:s sanktioner, inklusive inreseförbud till EU:s medlemsstater.

Sanktionsregelverket möjliggör dock undantag. Ett land som vill göra ett sådant undantag ska anmäla detta skriftligt, varvid undantaget ska anses beviljat om inte en eller flera av EU:s medlemsstater har invändningar. I det senare fallet kan undantaget beviljas endast om en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna godkänner det.

I debattartikeln uppmanade jag sålunda Sveriges regering att markera sitt engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus. Genom att invända mot Lettlands ansökan om undantag kan man tvinga fram en omröstning i EU:s ministerråd och i samband med detta uppmana andra länder att rösta emot ett sådant undantag.

Samma dag som min artikel publicerades passade riksdagsledamoten Tina Acketoft (FP) på att lyfta frågan direkt med statsminister Stefan Löfven i samband med EU-nämndens öppna sammanträde. Acketoft undrade vilka krav som Löfven anser bör ställas från EU:s sida för att Lukasjenka ska få komma till toppmötet i Riga.

Löfvens svar var i själva verket ett icke-svar. Han sa nämligen så här:

Vi har en överenskommelse i EU om att utvecklingen i Vitryssland får avgöra hur inbjudan ska hanteras. Både Sverige och EU kommer närmare inpå det här toppmötet att ta ställning till frågan och i så fall vem som bör bjudas in från vitrysk sida. Vi vill ju samtidigt ha den här kontakten, de ingår i partnerskapet, vi vill att de ska vara där. Men då är frågan vem som bör bjudas in.

Såväl frågan som svaret kan ses i följande klipp:

Löfven svarade alltså inte alls på Acketofts fråga om vilka kriterier han tyckte man skulle använda sig av när frågan så småningom ska avgöras i EU. Och det är illavarslande, eftersom det egentligen borde vara enkelt att konstatera att Lukasjenka inte har i Riga att göra överhuvudtaget. Han är ju en illegitim president som förtrycker sitt lands befolkning, och det bör vara självklart för Sverige att agera aktivt mot att Lukasjenka ges internationell legitimitet och acceptans genom en inbjudan till det aktuella EU-mötet.

Samma budskap förmedlar för övrigt verksamhetschefen för det socialdemokratiska Palmecentret – Anna Sundström – i en krönika i Dagens Arena. ”Systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna ska inte belönas med en inbjudan till EU:s finrum”, skriver hon bland annat. Jag hoppas att Stefan Löfven också inser det.

Carl Bildt hjälper Lukasjenka att få internationell legitimitet

bildt ctv

Carl Bildt i belarusisk stats-tv

Nu sällar sig även vår förre utrikesminister Carl Bildt till den skara högt uppsatta politiker som skänker Lukasjenka-regimen legitimitet och oförtjänt beröm. På tisdagen besökte han Minsk tillsammans med en delegation från tankesmedjan European Council for Foreign Relations (ECFR).

Bildt missade uppenbarligen gruppens förmiddagsmöte med utrikesminister Makej, men han anslöt till nästa träff, med representanter för det helt oppositionsbefriade parlament som utsågs efter omfattande valfusk hösten 2012, och som därför är lika illegitimt som Lukasjenka själv.

”Vi uppskattar Belarus stöd till Ukraina. Ni intar en hedervärd hållning till Ukrainas territoriella integritet”, sa Bildt bland annat till de reportrar från den belarusiska statstelevisionen som var på plats för att dokumentera arrangemanget. Och det var förstås mumma för de belarusiska propagandamakarna att kabla ut denna hyllning från Bildt, som tidigare ansetts vara en av de fränaste kritikerna av regimen. Minns till exempel debattartikeln som Bildt och några av hans utrikesministerkollegor i EU publicerade i New York Times direkt efter presidentvalet 2010, när Lukasjenka fuskade till sig segern och sedan gick till brutal attack mot landets demokratirörelse. Lukashenko the Loser var rubriken, och artikelförfattarna skrädde inte orden: ”Valresultatet saknar all legitimitet”, ”Lukasjenka har gjort sitt val och det går emot allt som EU står för” etc.

bildt ctv 2

Bildt m.fl. i möte med Belarus illegitima parlament

Men nu går det alltså bra att umgås med Lukasjenkaregimen igen. Och som framgår ovan är det Lukasjenkas navigerande i Ukrainakrisen som lyckats lösa upp knutarna, precis som det gjort generellt i relationen mellan EU och Belarus. Men Bildts och EU:s entusiasm är i själva verket svårbegriplig.

Lukasjenka har förvisso inte hundraprocentigt ställt sig bakom Vladimir Putins folkrättsbrott i Ukraina, och det är förstås i någon mening positivt. Men Belarus röstade faktiskt emot en FN-resolution till stöd för Ukrainas territoriella integritet förra våren, och Lukasjenka konstaterade i samma veva att Krim de facto redan var en del av Ryssland vilket enligt hans uppfattning gjorde det onödigt att ta officiell ställning i frågan. Summa summarum en måttligt hedervärd hållning, enligt min åsikt. Belarus totala beroende av Ryssland – ekonomiskt, politiskt och militärt – förstärker ytterligare bilden av att Lukasjenkas mer Västtillvända retorik är föga mer än, just det, retorik.

De statliga massmedierna inskränker sig naturligtvis till att rapportera om Bildts lovord för hanteringen av Ukrainafrågan. Oberoende press redovisar också en del mer kritiska resonemang från Bildts sida. Tyvärr hamnar han en aning snett även där, bland annat genom att konstatera att antalet politiska fångar inte är relevant att diskutera, eftersom allt annat än noll är oacceptabelt. Förmodligen menar Bildt väl, men bakgrunden till frågan är att EU visat sig motvilligt att på sin kravlista till regimen inkludera samtliga personer som fängslats på politiska grunder, bland annat Jury Rubtsou som dömdes till ett och ett halvt års frihetsberövande i höstas. På så sätt försöker EU uppenbarligen göra det lättare för Lukasjenka att tillgodose kravet på frisläppande av de politiska fångarna. Att man tidigare dessutom krävde att nämnda fångar skulle få upprättelse tycks man för övrigt ha glömt bort helt och hållet, de en gång tydliga kraven på demokratiska reformer och genomförande av fria och rättvisa val likaså.

I ett blogginlägg inför resan till Minsk visar också Bildt att han lika lite som sin efterträdare på utrikesministerposten Margot Wallström tycks ha förstått hur relationen mellan EU och Belarus har utvecklats de senaste tio åren. Eller också har han bara dåligt minne. Precis som Wallström i ett svar på en riksdagsfråga härförleden antyder han således att Lukasjenka-regimen visar vilja till ”uppmjukning av relationerna till EU” till följd av den nya geopolitiska situationen i regionen. Men sanningen är att Lukasjenka aldrig velat ha något annat än normala relationer med Väst. Det är EU och USA som i omgångar frusit relationerna på grund av Lukasjenkas totala förakt för demokrati och mänskliga rättigheter. Det beklagliga i sammanhanget är att man sedan på nytt släppt in honom i värmen, trots bristen på demokratiska framsteg. Och samma utveckling är som bekant på gång nu.

Bildt konstaterar visserligen i en av sina intervjuer i Minsk att Belarus hållning i Ukrainafrågan egentligen inte har så mycket konkret inverkan på förhållandet mellan EU och Belarus (vilket den dock redan haft), och att EU inte kommer att backa från sina politiska krav på regimen (vilket man dock redan gjort). Men bortsett från det, så skördar Lukasjenka nu dagligen framgångar på hemmaplan genom att med sin propagandaapparats hjälp pumpa ut information om att han är en internationellt accepterad och legitimerad politiker. Bildts besök och uttalanden utgjorde tyvärr ytterligare ett för Lukasjenka välkommet stöd i detta avseende.

Hela reportaget från statliga tv-kanalen finns här (på ryska):


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: