Archive for the 'Politik och samhälle' Category

Okritisk svensk ambassadör i belarusisk propagandasändning

Åberg SB

Sveriges ambassadör i  Lukasjenkaregimens tv-studio

Relationerna mellan Sveriges regering och Lukasjenkaregimen tycks bli allt varmare. Häromdagen medverkade Sveriges ambassadör Martin Åberg i en drygt tjugo minuter lång direktsänd intervju i det statliga propagandaorganet SB Belarus Segodnjas webb-tv.

Tog ambassadören då tillfället i akt att lyfta frågan om den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Belarus, något som hade legat väl i linje med den officiella svenska utrikespolitiken?

Nej, inte alls.

Däremot konstaterade han att relationen mellan de båda länderna förbättrats ”enormt” sedan 2012, och att han tillsammans med ledningen för det belarusiska utrikesdepartementet – däribland utrikesminister Uladzimir Makej, en av regissörerna bakom regimens brutala attack mot landets demokratirörelse i samband med presidentvalet 2010 – verkat för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende.

Martin Åberg sade också att en av de viktigaste enskilda händelserna som bidragit till den förbättrade relationen mellan Belarus och EU var frisläppandet av ”de personer som vi kallat för politiska fångar”, en formulering som utan tvekan medvetet anpassats för att behaga Lukasjenka. Den belarusiska regimen har ju konsekvent vägrat att erkänna den uppenbara förekomsten av politiska fångar, och försökt förminska detta människorättsbrott till just en fråga om skilda åsikter och perspektiv, en linje som Åberg genom sitt sätt att uttrycka sig understödde. Han förteg samtidigt att EU:s krav på upprättelse för de aktuella fångarna inte tillgodosetts.

Att det idag åter finns en politisk fånge i Belarus, Michail Zjamtjuzjny, sade ambassadören ingenting om. Inte heller nämnde han det faktum att en av de mest kända före detta politiska fångarna, människorättsförsvararen Ales Bjaljatski, dagen före intervjun åter angripits av regimen inom ramen för samma politiskt motiverade rättsprocess som tidigare renderat honom tre års fängelsevistelse.

Däremot uttryckte Åberg sin entusiasm över hockey-VM i Minsk 2014, ett mästerskap som dels innebar en grav försämring av människorättssituationen, dels fungerade som ett stort propagandajippo med syfte att främja Lukasjenkas politiska intressen.

Och han lät dessutom sin samtalspartner oemotsagd konstatera att EU:s sanktionspolitik mot Belarus var ett resultat av att EU inte respekterat landets rätt till självbestämmande.

Ambassadör Åbergs framträdande blev således precis som Lukasjenka ville ha det. Och det finns ingen anledning att tro att det skedde i strid med svenska UD:s intentioner heller. Det allmänna intrycket är nämligen att UD just nu gör allt för att hålla sig väl med den belarusiska diktaturregimen.

Mot denna bakgrund framstår utrikesminister Margot Wallströms uttalade ambition att Sverige ska vara en stark röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter tyvärr som rent hyckleri. Och de som drabbas värst av detta hyckleri är naturligtvis det förtryckta belarusiska folket, som återigen får se sig svikna av den demokratiska omvärlden.

Hela intervjun med Martin Åberg kan ses här (på ryska):

 

Trivsamt ambassadörsumgänge mellan Sverige och Belarus

Sveriges officiella kontakter med diktaturregimen i Belarus blir alltmer frekventa och hjärtliga. Nu rapporterar belarusiska UD att Sveriges ambassadör i Ryssland(!) – Peter Ericson – och hans belarusiska kollega i samma land – Igor Petrisjenko – träffats för att avhandla bilaterala frågor.

Vid mötet diskuterades hur handelssamarbetet länderna emellan skulle kunna breddas och främjas, samt hur den politiska dialogen skulle kunna utvecklas. Frågor kring mänskliga rättigheter tycks däremot inte ha stått på dagordningen, vilket kanske kan förklara den glada stämningen på den publicerade bilden från mötet.

Ericson Petrisjenko

Glada miner när Sveriges sändebud träffar Lukasjenkas dito. Peter Ericson (till vänster) och Igor Petrisjenko.

Rätten till liv är viktigast, säger Lukasjenka – men dödsstraffet tillämpas fortfarande

I samband med den ortodoxa julhelgen tog Aljaksandr Lukasjenka tillfälligt ledigt från sitt hockeyspelande och närvarade vid en gudstjänst i Minsk. Han gjorde därvid också ett uttalande om sin syn på demokratins tillstånd i landet, och sade bland annat följande:

Vi kommer att fortsätta leva i ett absolut demokratiskt rättssamhälle, precis som vi gjort hittills, hur mycket vi än kritiserats. Våra kritiker har förvisso tystnat nu, efter att ha blivit övertygade om att demokrati och mänskliga rättigheter respekteras lika mycket i Belarus som i andra länder, något som jag alltid har sagt. Och det allra viktigaste är rätten till liv!

Att kritiken från exempelvis Sveriges regering och EU har tystnat har den belarusiske diktatorn för all del rätt i. Förhoppningsvis beror det dock inte på att Margot Wallström och hennes kollegor övertygats om att Lukasjenka har gått och blivit demokrat, utan snarare på att de av geopolitiska skäl tillfälligt struntar i regimens övergrepp, vilket i och för sig är illa nog.

Kulakou

Leanid Kulakou

Paradoxalt i sammanhanget är emellertid Lukasjenkas betonande av rätten till liv. Hans uttalande gjordes två dagar efter att en ny dödsdom utfärdats i Belarus. Och samma dag, den 5 januari, dömdes aktivisten Leanid Kulakou till böter för att han den 10 december – på den internationella dagen för mänskliga rättigheter – i enlighet med den grundlagsstadgade rätten till mötesfrihet genomförde en enmansdemonstration där han förespråkade ett avskaffande av dödsstraffet.

Belarus är det enda landet i Europa där dödsstraffet alltjämt tillämpas.

Lukasjenka världsmästare igen, eller?

luka mästare 2

Lukasjenka lyfter pokalen för nionde gången!

För nionde gången av tolv möjliga vann Belarus – med president Lukasjenka som lagkapten och med nummer 1 på ryggen – häromdagen VM i ishockey för veteraner! Vid övriga tre tillfällen har laget fått nöja sig med silvermedaljerna.

Lite märkligt ändå att detta land är så dominant inom veteranhockeyn, kan man kanske tycka. Fast det finns förstås en naturlig förklaring, eller snarare flera…

För det första är det Lukasjenka själv och ingen annan som utnämnt sin traditionella julturnering för före detta hockeyspelare till ”inofficiellt VM”, naturligtvis i syfte att ge den en högre status än den förtjänar.

För det andra är det inte några reguljära landslag som ställer upp i turneringen, även om belarusiska statsmedier kallar lagen för det. Hur det svenska veteranförbundet SOHA tar ut sitt lag vet jag inte riktigt, men det är inte direkt några superstjärnor som representerar Sverige. ”Ryssland” representerades i år av ett veterangäng från Smolensk. I det tyska laget spelade bland annat en hurtig 84-åring. Bland övriga lag lyste såväl Kanada och USA som Tjeckien med sin frånvaro, medan däremot Förenade Arabemiraten fanns med, och som av en händelse hamnade i Belarus grupp i grundspelet.

För det tredje är turneringens regelverk anpassat för att gynna Lukasjenkas lag. Till skillnad från övriga lag får Belarus nämligen använda aktiva proffs i matcherna. I årets upplaga av turneringen var det enligt den inhemska sportsajten Tribuna sju hockeyproffs med i det belarusiska laget, och mest speltid fick de förstås i finalen mot Finland, där Belarus lyckades vinna med 2-1.

Ovan nämnda petitesser hindrar dock inte den belarusiska propagandaapparaten från att pumpa ut det som kanske mer än något annat är julens glada budskap i Belarus: Att Aljaksandr Lukasjenka återigen har blivit världsmästare i ishockey!

Och extra trist i sammanhanget är förstås att svenska hockeyveteraner är med och bidrar till detta pr-jippo för diktaturregimen.

Hockeyspelande politiker försvarar sitt deltagande i diktatorns turnering

Strand LukasjenkaGefle Dagblad har uppmärksammat min kritik av det svenska deltagandet i president Lukasjenkas julturnering för hockeyveteraner, och förutom mig själv även intervjuat Mathias Strand, som uttryckte sin entusiasm inför arrangemanget i belarusisk stats-tv häromdagen. Strand är för övrigt inte bara en före detta hockeyspelare, utan också aktiv i Hoforspartiet och ledamot av Hofors kommunfullmäktige.

I Gefle Dagblad avfärdar Mathias Strand min kritik med motiveringen att Sverige har en verksam ambassad i Belarus, som om det på något sätt skulle göra det mer lämpligt att hjälpa Lukasjenka i dennes propagandaarbete. Han tycker inte heller att det är fråga om någon lyxvistelse, säger han, tvärtemot vad han uppenbarligen själv tidigare berättat för Hoforsbloggen: ”Förutom själva matcherna med tusentals åskådare så bjuds laget på en lyxig hotellvistelse och en avslutande bankett.”

Så här beskrevs förresten motsvarande äventyr 2012 i en reserapport, publicerad på svenska veteranlandslagets hemsida:

Team Sweden anlände till Minsk efter en intressant busstur med poliseskort. Tjutande sirener och blåljus. Hög fart över lätt gropig väg. Polisbilen spärrade av när vi skulle svänga och all trafik stoppades för att vi skulle fram. En känsla av att nu var vi verkligen VIP:s började snabbt infinna sig. Hotellet var definitivt inte det största i området, men mycket stort enligt våra mått och alla försågs med enkelrum, så VIP-känslan bestod.

[—]

Vi – och alla andra lag – transporterades med buss och blåljusblinkande poliseskort efter matchen till en fantastisk restaurang för avslutningsbankett. Borden stod uppdukade med förrätter. Bara välja vad man ville ha. Varmrätter kom sedan och någon sorts varmrätt ytterligare plus mycket annat. Glasen stod aldrig tomma såg trevliga servitriser till.

Den oberoende belarusiske sportanalytikern Uladzimir Chilmanovitj intervjuas i Radio Svaboda om den aktuella hockeyturneringen. Han konstaterar där bland annat att Lukasjenka gärna vill ge sken av att det satsas friskt på idrotten i landet, men att det i praktiken bara handlar om ett fåtal dyra pr-satsningar, samtidigt som idrottsrörelsen i övrigt konstant saknar nödvändiga resurser. Chilmanovitj konstaterar till exempel att de stora summor pengar som går åt till julturneringens lyxarrangemang skulle gjort betydligt större nytta inom den belarusiska ungdomsidrotten. I artikeln på Radio Svaboda förklaras för övrigt också varför läktarna fylls av tusentals åskådare, trots den relativt låga idrottsliga nivån: de flesta är helt enkelt ditkommenderade från skolor, regementen eller statliga institutioner och företag.

Nyttiga idioter i diktatorns tjänst

Mathias Strand

Nu har president Lukasjenkas årliga julturnering inletts, och i år är det alltså åter ett svenskt lag med i diktatorns pr-jippo. Redan innan själva hockeymatcherna börjat lyckades några av de svenska representanterna framträda som nyttiga idioter i Lukasjenkas tjänst.

Klippet nedan är sammansatt av utdrag från ett par av de många reportage som dominerar den belarusiska statstelevisionens nyhetssändningar under dessa dagar. Reportagens huvudsyfte är att få de internationella hockeygästerna – som alltså mutas med några dagars lyxtillvaro i Minsk – att uttala sig positivt om arrangemanget och därmed direkt eller indirekt ge beröm till de ansvariga för detsamma, det vill säga Lukasjenka-regimen själv. Som arrangör för julturneringen står nämligen Belarus idrottsministerium, Presidentens sportklubb och Minsks kommunstyrelse.

De som uttalar sig här är i tur och ordning Kjell-Åke Klockars (ledare), Mathias Strand (spelare) och Magnus Persson (ledare).

 

Svenska hockeyveteraner deltar åter i Lukasjenkas propagandajippo

Team Sweden och Lukasjenka

Svenska hockeyveteraner poserar glatt med Lukasjenka vid en tidigare upplaga av diktatorns julturnering.

lukashenko_champion

Lukasjenka mottar segerpokalen efter sedvanligt fusk.

Den veteranhockeyturnering som president Lukasjenka traditionsenligt ordnar i januari varje år gästas denna gång åter av ett svenskt landslag. Lukasjenka har självsvåldigt utnämnt tävlingen till ”veteran-VM” och hoppas naturligtvis få vara med och vinna detta mästerskap, precis som han gjort så många gånger förut. Och eftersom regelverket är utformat så att det belarusiska presidentlag som Lukasjenka leder har klara fördelar gentemot de andra lagen, bland annat genom att Belarus får använda aktiva hockeyproffs i matcherna, så har han goda förutsättningar att lyckas.

Jag har tidigare skrivit om det svenska deltagandet i Lukasjenkas propagandajippo, och om den funktion det fyller för det belarusiska förtrycket.
Så här skrev jag bland annat senast det begav sig, inför turneringen 2014:

Trots att det handlar om veteranhockey uppmärksammas turneringen stort i de statligt styrda belarusiska massmedierna, inte minst i TV:s nyhetssändningar. Och upplägget för TV-reportagen är likadant varje gång: Matchbilder varvas med korta spelarintervjuer, där de internationella gästerna hyllar den belarusiska gästfriheten och det välorganiserade genomförandet av turneringen. Den gemensamma nämnaren för alla intervjuer är att de bidrar till att skänka lyster åt tävlingen och dess arrangörer. De deltagande hockeyspelarna blir helt enkelt tacksamma verktyg i diktaturens hand.
[—]
Att idrott och politik hör ihop i Belarus är uppenbart, och kanske är just Presidentens julturnering det tydligaste exemplet på detta. Bland arrangörerna återfinns till exempel Belarus idrottsministerium, Presidentens sportklubb och Minsks kommunstyrelse. Och så är den propagandistiska belarusiska statstelevisionen förstås med på ett (stort) hörn, som ”informationspartner”.
[—]
Propagandakonceptet är i grunden väldigt enkelt. Utländska gäster – i detta fall tidigare hockeystjärnor – ger genom sin medverkan regimen en internationell legitimitet som den svårligen kan få på andra områden.

Tråkigt nog verkar de svenska hockeyveteranerna inte förstå hur de genom sitt deltagande förvandlas till nyttiga idioter i diktatorns tjänst. De gläds åt att under en vecka få behandlas som celebriteter och bli bjudna på en lyxvistelse. De sväljer propagandabeskrivningen av tävlingen som ”en särskild julgåva till landets invånare” från presidenten, just så formulerar Hoforsbloggen det i sin stolta rapportering om bygdens son Mathias Strand, som ska vara med i årets upplaga av turneringen. Och i Dalarnas Tidningar kan man läsa om Daniel Olérs som naivt tror att han ska få vara med i ett världsmästerskap.

Häromveckan kunde vi läsa hur Riksidrottsförbundet uppmanat olika svenska idrottsförbund att ta större hänsyn till mänskliga rättigheter. Den uttryckliga bakgrunden var fjolårets hockey-VM i Minsk, som utvecklades till just det PR-jippo för diktaturregimen som vi i Östgruppen varnat för. Det svenska veteranhockeyförbundet verkar dock ha slagit dövörat till den här gången också…


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: