Posts Tagged 'Vitryssland'

Ny domstolsfars i Minsk

kulakou

Leanid Kulakou

Demokratiaktivisten Leanid Kulakou dömdes idag till böter på motsvarande 5 000 kronor för sitt deltagande i tre olika protestdemonstrationer.

När domen föll konstaterade Kulakou att han inte hade de pengar som behövdes för att betala böterna, och han bad därför domaren att istället döma honom till fängelse. Domaren avvisade emellertid denna vädjan, med motiveringen att Kulakou inte kunde fängslas eftersom denne inte begått något lagbrott.

– Men varför fick jag då böter? undrade Kulakou.

– För att du deltagit i fredliga aktioner, löd domarens svar.

 

Maksim Bahdanovitj – Ett ljus står tänt

Bagdanovich_M_2I år är det 125 år sedan den belarusiske nationalskalden Maksim Bahdanovitj föddes. Här är en av hans finaste dikter (Свяча бліскучая зіяе) i min tolkning.

 

 

Ett ljus står tänt. Det tindrar, strålar

Förjagar mörkret med sitt sken

Så vackert levande dess låga

Så full av skönhet, klar och ren

 

En fjäril flyr från nattens svärta

Styr maktlös rakt mot ljusets glöd

Och skälver sedan svagt av smärta

I väntan på sin snara död

 

Så rinner droppe efter droppe

Likt dagg längs ljusets sida ner

Men fjärilen blir stel i kroppen

Sitt liv åt skönheten hon ger!

Passtämpel – otillräckligt alibi?

matskevitj och hans pass

Uladzimir Matskevitj bevisade sin oskuld och avslöjade två ljugande polisvittnen. Inte tillräckligt för domaren, dock…

På tisdagen gick ännu en i raden av alla politiskt motiverade rättegångar av stapeln i Belarus. I strid med FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter dömdes flera regimkritiker till böter för att ha deltagit i en protestdemonstration den 15 februari.

I ett av ärendena blev det dock inte som regimen hade tänkt sig…

Den kände oppositionsprofilen och filosofen Uladzimir Matskevitj var en av dem som satt på de anklagades bänk. Två poliser ur landets specialstyrka var kallade som vittnen och de försäkrade båda två att de sett Matskevitj hålla en banderoll med texten ”Jag vill ha ett arbete!”.

Matskevitj å sin sida har ända sedan kallelsen till rättegången kom hävdat att han inte alls var närvarande vid demonstrationen. Men bland dem som känner till vedertagen praxis i belarusiska rättssalar – där falska vittnesmål från poliser regelbundet förekommer, och där de regimlojala domarna alltid utfärdar sina domslut i enlighet med dessa vittnesmål, oberoende av trovärdighetshalten i demsamma – var det nog inte många som trodde att den åtalade skulle ha en chans.

Nu råkade dock Matskevitj ha ett trumfkort på hand, vilket han lämpligt nog spelade ut direkt i rättssalen, direkt efter de båda polisernas vittnesmål: Han visade upp sitt pass, där gränskontrollstämplar bevisade att han i själva verket inte ens befunnit sig i Belarus under den aktuella dagen, utan i grannlandet Polen. Alibit styrktes ytterligare av de flygbiljetter som han använt till sin resa. ”Schack matt”, som en observerande människorättsförsvarare skrev i sin direktrapport från rättegången. Och Matskevitj krävde nu att de båda poliserna skulle ställas till svars för att ha avgett falskt vittnesmål.

Men så lätt ger förstås inte diktaturregimen vika. De avslöjade polisvittnena insisterade på att de hade rätt i alla fall, trots att de blivit överbevisade. Och domaren konstaterade att Matskevitjs oskuld trots allt inte var ställd bortom allt tvivel, varför ärendet återremitterades till åklagarmyndigheten för ny prövning(!). En friande dom upplevdes förmodligen som ett alltför drastiskt och ovant steg att ta…

Sannolikt kommer fallet att läggas ned inom kort. Händelsen i sig visar dock med all önskvärd tydlighet vilken bedrövlig nivå det belarusiska rättssystemet befinner sig på.

”Bravo, EU!”, sa Lukasjenka

luka eu

Befriad från EU-sanktioner

På måndagen hävde EU som väntat sina sanktioner mot Aljaksandr Lukasjenka och 169 andra högt uppsatta belarusiska människorättsbrottslingar. Enligt EU:s utrikeschef Federica Mogherini hade beslutet inget med geopolitik att göra utan var helt och hållet ett svar på den belarusiska regimens ”signifikanta framsteg” på människorättsområdet.

Var hon hittat dessa signifikanta framsteg är en gåta. FN:s specialrapportör för Belarus, Miklós Haraszti, konstaterade i ett uttalande nyligen att inga förbättringar gjorts vad gäller de mänskliga rättigheterna under perioden sedan de aktuella sanktionerna frystes i oktober 2015, situationen har snarare blivit sämre. Och på svenska UD har man uppenbarligen samma bild som Haraszti. Kabinettsekreterare Annika Söder meddelade några dagar före EU-beslutet att Sverige verkade för att sanktionerna skulle behållas ”eftersom det inte har skett några förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Vitryssland det senaste halvåret”.

Det svenska agerandet måste betraktas som ett fall framåt. Inför oktoberbeslutet mörkade utrikesminister Margot Wallström den svenska linjen och ljög sedan i riksdagen om motiven till att sanktionerna frysts. Vi i Östgruppen kritiserade den svenska undfallenheten och inte minst oviljan att öppet stå upp för de mänskliga rättigheterna i diskussionerna på EU-nivå. Den här gången redovisade man åtminstone sin hållning offentligt och beklagade att den inte vunnit stöd hos de andra EU-staterna. Därmed agerade man onekligen mer rakryggat.

Hur Wallström kan se beslutet som en ”okej kompromiss” är förvisso märkligt. Ett föga betydelsefullt vapenembargo kvarstår och dessutom finns fyra personer alltjämt kvar på sanktionslistan, nämligen de som anses delaktiga i mordet på fyra framstående regimkritiker runt millennieskiftet. Men dessa personer har varit föremål för sanktioner ända sedan 2004, då de konkreta misstankarna mot dem lyftes fram i en rapport som initierats av Europarådet, och de har alltid setts som ett specialfall inom sanktionspolitiken, utan direkt koppling till det nu pågående förtrycket i Belarus.

”Bravo, EU!” kommenterade Lukasjenka själv beslutet. Och hans glädje är begriplig. EU har nu dragit ett streck över alla de övergrepp som begåtts på senare år, inte minst i efterspelet till det brutala presidentvalet i december 2010. Den tragiska ironin i sammanhanget är att många av dem som drabbades av repressionen då fortfarande inte har fått upprättelse. De politiska fångar som släppts av Lukasjenka har inte kompenserats för att de suttit frihetsberövade i strid med internationell rätt, många av dem är dessutom fortfarande belagda med restriktioner. Och den förre presidentkandidaten Ales Michalevitj fick så sent som idag besked om att den uppenbart politiskt motiverade rättsprocess där han misstänks för våldsamt upplopp i samband med valet 2010 alltjämt inte avslutats.

I sitt beslut bedyrar EU som så många gånger förr att man är fortsatt engagerad för demokrati och mänskliga rättigheter i Belarus: ”Vi uppmanar den belarusiska regimen att följa upp FN:s rekommendationer på människorättsområdet…”, ”Vi ser fram emot en ökad involvering av civilsamhället…”, ”Vi upprepar vårt krav på respekt för medborgerliga och politiska rättigheter…” och så vidare, och så vidare, och så vidare. Men när EU nu frånhänt sig det påtryckningsmedel som sanktionspolitiken utgjorde finns det förstås inget incitament för Lukasjenka att bry sig om ovan nämnda uppmaningar och krav.

Margot Wallström tänker sig att detta ska kompenseras på annat sätt: ”I övrigt ska vi engagera oss i ett utbyte med Vitryssland där vi kan trycka på för en rörelse i riktning mot respekt för demokrati och mänskliga rättigheter”, säger hon till TT.

Det återstår förstås att se hur detta ska gå till i praktiken. Men en förutsättning för att lyckas med denna ambition torde vara att Sveriges regering återigen börjar tala klarspråk med Lukasjenkaregimen om människorättsbrotten istället för att stillatigande iaktta det fortgående förtrycket.

Wallström avkrävs Belarusbesked i riksdagen

Holm Barenfeld Wallström

Christian Holm Barenfeld och Margot Wallström

Riksdagsledamoten Christian Holm Barenfeld (M) har lämnat in en interpellation till utrikesminister Margot Wallström med anledning av att EU nu i februari åter ska ta ställning till sin sanktionspolitik gentemot Belarus.

I slutet av oktober 2015 bidrog ju Sveriges regering till att frysa sanktionerna mot belarusiska regimföreträdare, inklusive president Aljaksandr Lukasjenka, trots att ingen demokratisering ägt rum och dessutom i direkt anslutning till ett presidentval som präglats av sedvanligt valfusk. Och ja, den högsta ansvariga för detta valfusk, valkommissionens ordförande Lidzija Jarmosjyna, var en av dem som belönades med stoppade sanktioner.

EU:s sanktionsbeslut i oktober gällde för fyra månader, och ska alltså nu omprövas i ljuset av denna periods händelseutveckling. Vi som följt utvecklingen kan konstatera att det fortfarande inte skett någon förbättring av människorättssituationen. Tvärtom har flera nya övergrepp mot de mänskliga rättigheterna begåtts, och det finns dessutom åter en politisk fånge i landet, Michail Zjamtjuzjny.

Förra gången mörkade Wallström den svenska linjen så gott hon kunde ända fram tills beslutet i EU var fattat. Sedan for hon med osanning när frågan väl diskuterades i riksdagen.

Nu gör Christian Holm Barenfeld ett nytt försök att få korrekta svar från utrikesministern genom att ställa följande frågor:

1) Vad är ministerns och regeringens ståndpunkt i frågan om sanktionerna mot Vitryssland?

2) Hur arbetar ministern och regeringen för att påverka, driva och leda denna fråga?

Svar på interpellationen ska lämnas senast den 25 februari.

Okritisk svensk ambassadör i belarusisk propagandasändning

Åberg SB

Sveriges ambassadör i  Lukasjenkaregimens tv-studio

Relationerna mellan Sveriges regering och Lukasjenkaregimen tycks bli allt varmare. Häromdagen medverkade Sveriges ambassadör Martin Åberg i en drygt tjugo minuter lång direktsänd intervju i det statliga propagandaorganet SB Belarus Segodnjas webb-tv.

Tog ambassadören då tillfället i akt att lyfta frågan om den bristande respekten för mänskliga rättigheter i Belarus, något som hade legat väl i linje med den officiella svenska utrikespolitiken?

Nej, inte alls.

Däremot konstaterade han att relationen mellan de båda länderna förbättrats ”enormt” sedan 2012, och att han tillsammans med ledningen för det belarusiska utrikesdepartementet – däribland utrikesminister Uladzimir Makej, en av regissörerna bakom regimens brutala attack mot landets demokratirörelse i samband med presidentvalet 2010 – verkat för att bygga upp ett ömsesidigt förtroende.

Martin Åberg sade också att en av de viktigaste enskilda händelserna som bidragit till den förbättrade relationen mellan Belarus och EU var frisläppandet av ”de personer som vi kallat för politiska fångar”, en formulering som utan tvekan medvetet anpassats för att behaga Lukasjenka. Den belarusiska regimen har ju konsekvent vägrat att erkänna den uppenbara förekomsten av politiska fångar, och försökt förminska detta människorättsbrott till just en fråga om skilda åsikter och perspektiv, en linje som Åberg genom sitt sätt att uttrycka sig understödde. Han förteg samtidigt att EU:s krav på upprättelse för de aktuella fångarna inte tillgodosetts.

Att det idag åter finns en politisk fånge i Belarus, Michail Zjamtjuzjny, sade ambassadören ingenting om. Inte heller nämnde han det faktum att en av de mest kända före detta politiska fångarna, människorättsförsvararen Ales Bjaljatski, dagen före intervjun åter angripits av regimen inom ramen för samma politiskt motiverade rättsprocess som tidigare renderat honom tre års fängelsevistelse.

Däremot uttryckte Åberg sin entusiasm över hockey-VM i Minsk 2014, ett mästerskap som dels innebar en grav försämring av människorättssituationen, dels fungerade som ett stort propagandajippo med syfte att främja Lukasjenkas politiska intressen.

Och han lät dessutom sin samtalspartner oemotsagd konstatera att EU:s sanktionspolitik mot Belarus var ett resultat av att EU inte respekterat landets rätt till självbestämmande.

Ambassadör Åbergs framträdande blev således precis som Lukasjenka ville ha det. Och det finns ingen anledning att tro att det skedde i strid med svenska UD:s intentioner heller. Det allmänna intrycket är nämligen att UD just nu gör allt för att hålla sig väl med den belarusiska diktaturregimen.

Mot denna bakgrund framstår utrikesminister Margot Wallströms uttalade ambition att Sverige ska vara en stark röst i världen för demokrati och mänskliga rättigheter tyvärr som rent hyckleri. Och de som drabbas värst av detta hyckleri är naturligtvis det förtryckta belarusiska folket, som återigen får se sig svikna av den demokratiska omvärlden.

Hela intervjun med Martin Åberg kan ses här (på ryska):

 

Trivsamt ambassadörsumgänge mellan Sverige och Belarus

Sveriges officiella kontakter med diktaturregimen i Belarus blir alltmer frekventa och hjärtliga. Nu rapporterar belarusiska UD att Sveriges ambassadör i Ryssland(!) – Peter Ericson – och hans belarusiska kollega i samma land – Igor Petrisjenko – träffats för att avhandla bilaterala frågor.

Vid mötet diskuterades hur handelssamarbetet länderna emellan skulle kunna breddas och främjas, samt hur den politiska dialogen skulle kunna utvecklas. Frågor kring mänskliga rättigheter tycks däremot inte ha stått på dagordningen, vilket kanske kan förklara den glada stämningen på den publicerade bilden från mötet.

Ericson Petrisjenko

Glada miner när Sveriges sändebud träffar Lukasjenkas dito. Peter Ericson (till vänster) och Igor Petrisjenko.


Ales Bjaljatski berättar själv

Spela ”Tystade röster”!

Arkiv

wordpress stats plugin

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 27 andra följare

%d bloggare gillar detta: