I väntan på Lukasjenkas brottsanklagelse

Det blev en dramatisk kväll i fredags. Min kollega Paulina Kluge stoppades precis som jag ett par dagar tidigare på Minsks flygplats, och fördes iväg till ett bevakat rum i väntan på deportation tillbaka till Sverige. Vi meddelade genast det svenska hockeyförbundets ordförande Christer Englund om det inträffade. Det visade sig att frågan om deportationen av mig just i den stunden diskuterades på högsta nivå, mellan internationella hockeyförbundets (IIHF) ordförande René Fasel och Aljaksandr Lukasjenka. Englund såg klokt nog till att också föra in Paulinas situation i den pågående diskussionen.

Efter några timmars väntan fick Paulina plötsligt besked om att hon trots allt fick resa in i landet. ”Ett tekniskt fel har begåtts” sade gränspolisen. Christer Englund bekräftade dock senare för TT att Lukasjenka hade backat och att det var därför som hon släpptes in.

Min situation ser dock annorlunda ut. Lukasjenka hävdade enligt Englund att jag är ”anklagad för kriminella handlingar och att det ska produceras underlag om det till på måndag”. Regimen ska också ha sagt att ”Uggla ska vara glad över att han inte släpptes in eftersom han då skulle ha fängslats”.

Nu väntar jag med spänning på vad det är för brottsanklagelser som kommer att presenteras under måndagen, samtidigt som jag finner Lukasjenkas resonemang något märkligt. Om han nu tycker att jag bör ställas inför rätta för någonting så borde han väl välkomna att jag reser in i landet och därmed kan tillfångatas, eller?

Jag har aldrig delgivits misstanke om något brott och heller aldrig varit föremål för någon internationell efterlysning. Eftersom jag inte släppts in i landet sedan 2006 har jag inte heller haft möjlighet att begå några brott där på länge, även om jag så skulle önskat. Om anklagelserna rör perioden dessförinnan måste det handla om riktigt allvarliga brott, med tanke på gällande preskriptionstider. Och då blir det förstås ännu märkligare att man inte vidtagit åtgärder mot mig tidigare, till exempel via Interpol, eller genom att bevilja mig inresevisum och sedan gripa mig i samband med gränspassagen.

I själva verket handlar det här bara om att Lukasjenka försöker blanda bort korten genom att skylla deportationen av mig på något som IIHF inte känner sig kompetent att ta ställning till. Men jag hoppas och utgår från att IIHF inte litar blint på det material som eventuellt kommer att läggas fram. Själv är jag förstås beredd att kommentera och bemöta alla eventuella anklagelser. I grunden kvarstår faktum: Jag har uppfyllt alla de kriterier som avtalet mellan IIHF och den belarusiska VM-arrangören föreskrev genom att jag uppvisat en giltig matchbiljett vid passkontrollen i Minsk. Englund har konstaterat att det som skett med mig innebär ett solklart avtalsbrott från den belarusiska sidan. Jag förutsätter därför också att IIHF står på sig i sina diskussioner med Lukasjenka.

Min återkommande kritik mot den belarusiska regimens människorättsbrott är utan tvekan den egentliga orsaken till att jag inte släpptes in i landet i onsdags. Men när nu Lukasjenka målat in sig i ett hörn och påstått att jag är kriminell så är det inte omöjligt att han också kommer att hitta på något konkret att beskylla mig för. Fabricerade rättsprocesser mot regimkritiker är nämligen mycket vanligt förekommande i Belarus (Vitryssland). De cirka trettio demokratiaktivister som i skrivande stund sitter fängslade med anledning av hockey-VM har exempelvis råkat ut för detta fenomen. De greps av polis och dömdes sedan till korta fängelsestraff för förargelseväckande beteende (svordom på allmän plats, ungefär) eller ohörsamhet mot ordningsmakten, med de gripande polismännen som enda vittnen.

De politiska fångar som sitter frihetsberövade på längre tid – just nu åtta personer – är också offer för farsartade rättsprocesser och dömda för brott som de inte begått. En av de mest kända är min kollega och vän, människorättsförsvararen Ales Bjaljatski. Ales dömdes i november 2011 till fyra och ett halvt års fängelse jämte konfiskation av all personlig egendom. Formellt anklagades han för skattebrott, men utomstående bedömare är överens om att åtalet saknade grund och var politiskt motiverat, i själva verket en bestraffning för Ales människorättsarbete. Under mycket svåra förhållanden sitter han nu inspärrad i ett fängelse i Babrujsk.

Det är modiga människor som Ales Bjaljatski och andra uttalade regimkritiker som straffas hårdast av regimen, och ofta sker det alltså just genom fabricerade rättsprocesser. Eftersom domstolarna sitter helt i knät på regimen kan ingen anklagad räkna med en rättvis rättegång.

Mitt fall har väckt en hel del massmedialt intresse i Sverige. Förhoppningsvis leder det i förlängningen också till att fler här får upp ögonen för de grova människorättsbrotten i Belarus, inte minst för Ales Bjaljatskis och de andra politiska fångarnas svåra situation. De behöver den uppmärksamheten.

Läs också:

Belarusbloggen: Deporterad på grund av brutalitet mot gosedjur